Projekt 5

"Ardabilmattorna" är en thriller i internationell miljö. Thomas Redfern tidigare topptjänsteman och ansvarig för strategisk analys vid brittiska försvarsdepartementets underrättelse avdelning har en havererad karriär bakom sig. Han jobbar nu vid Storbritanniens ambassad i Moskva och är på väg hem till London för att fira jul när ett ansikte från förr dyker upp på Domodedovo flygplatsen.

KAPITEL 1

Egentligen var Thomas Redfern inte det minsta intresserad av mötet. Han betraktade de båda ryssarna på andra sidan bordet medan samtalet sniglade sig framåt. Den yngre, biträdande förvarsministern, Denis Sidorov hade han träffat ett par gånger. En av de nya vassa killarna.

Först utbytesstudent och sedan juristutbildad vid Yale i USA. Därefter London och internationell ekonomi vid Houghton Street.

Sidorov hängde för tillfället lojt bakåtlutad i sin mörkblå svindyra Ermenigildo Zegna kostym.

Thomas noterade förbifarten att ryssen ännu inte lärt sig att hålla fingrarna borta sin klocka.

Medan Denis Sidorov var en till det yttre välskräddad, världsvan squashspelartyp strax över trettio så var hans kollega på andra sidan bordet, Yakov Rubinov av betydligt äldre och troligen mer komplicerad och av betydligt hårdare virke. En strateg och petig resultatjägare, van att skumma komplicerade tabellverk. Rubinov var mer än dubbel så gammal som Sidorov och hade hela munnen full av guldtänder från den gamla tiden. Rubinovs grå kostym var av terylenederivat, garanterat skrynkelfri, spetsad med något odefinierbart kräkgrönt rutmönster.

Någon gång runt 1967 hade kostymen helt säkert varit årets annonsvara på Moskvas stora varuhus, Gosudarstvenniy Universalniy Magazin.

Thomas visste att Rubinov struntade i kläder och allt som inte hade med jobbet och hans lilla hus i Anapa vid Svarta havet att göra.

Medan Sidorov stod för förhandlingselegans och luftiga charmpastejer som serverades med lagom kylda bisatser, var Yakov Rubinov det exakta geniet som i varje stavelse uttryckte exakt vad han ville och dessutom visste vad han talade om.

Thomas Redfern kände plötsligt att han höll på att övermannas av en förlupen gäspning som dök upp från ingenstans men lyckades till sist med en viljeansträngning undvika den uppenbara blamage som skulle följa på en sådan oförsiktighet.

Redan i bilen på vägen från ambassaden till ministeriet hade han lugnt och möjligen en smula petigt och nu i efterhand kunde han tycka allför mångordigt förklarat för den nytillträdde brittiske militärattachén Robert Dunham och styrelseordföranden för Raythem Satelite Systems(RSS), John M.Williams of Swytherton, vad som med största sannolikhet skulle utspela sig under mötet med den ryske biträdande försvarsministern Denis Sidorov.

Det var sent på året och redan två dagar före jul. Isarna höll på att lägga sig, Moskvafloden frustade redan otåligt likt en istadig tävlingshäst i kylan och Moskvaborna hade tagit fram de välbekanta pälsmössorna. Detta var det absolut sista mötet innan julhelgen. Väskor fanns redan ordentligt packade borta i ambassad komplexet. Efter lunchen skulle Thomas Redfern fara med den beställda ambassadbilen rakt ut till Domodedovo flygplatsen. Han skulle hinna med en single malt whisky i British Airways Navigator Club Lounge, följd av en stunds avkopplande till intet förpliktigande struntprat med några julfryntliga likaledes hemvändande landsmän. Om bara några få timmar skulle Fay och barnen möta honom ute vid Heathrow.

Thomas sträckte försiktigt ut benen under det väldiga blankpolerade ljusa bordet tillverkat av rysk ceder.

Mötet hade börjat klockan tio över tio och nu var klockan tio minuter i elva. Ingenting hade hittills framkommit som han inte tidigare hade berättat för sina kolleger i bilen på väg till mötet.

Thomas fingrade diskret på ett visitkortet han fått av John när mötet började. Sir John M. Williams of Swytherton stod det. Förmodligen släkt med den legendariske Howie Swytherton i överhuset. Varför hade John gett honom sitt kort? Ryssarna kom trots allt från en världsmakt.

De visste hur de bästa schackpartier spelades. Varför skulle de låta sig bländas av en vapenkrämare vid namn Williams of Swytherton. Sonderingar, hade John mumlat. Otydlig i vanlig ordning. En riktigt sorglig uppenbarelse.

Thomas roll var på detta stadium närmast perifer. Därför hade han tid att fundera på det där kortet. Men för John M. Williams of Swytherton var det här tillfället kanske enda möjligheten att intressera ryssarna för Raythems övervakningssystem. Nu satt Swytherton vid sidan om Thomas Redfern, lite röd ovanför den oklanderliga stärkta skjortkragen medan han knappade på sina satellitbilder i realtid och visade bröstvårtorna på nudistkolonin Cypress Cove i Florida.

Thomas suckade inombords. Dels antog han på goda grunder att de båda ryssarna sett bröstvårtor förr och om det ville sig illa även bilderna från Cypress Cove som var satellitmånglarnas favorit alla kategorier. Swytherton övergick till allas lättnad snabbt att rabbla data och prestanda medan militärattachén Robert Dunham följde upp med en kortare utvikning om varför Storbritannien själva valt just Raythems system.

Den ryske ministern skruvade otåligt på sig, avbröt Dunham, flinade ironiskt och föreslog att det kanske berodde på att det var just brittiskt varefter han ställde några korta tekniksa frågor till sin guldplomberade vän på ryska. Det gällde livslängden. Sidorov frågade utan omsvep sedan snabbt vad som skiljde det brittiska systemet från de fyra andra de redan förevisats av olika utländska företag. Det blev till Thomas Redferns förvåning den andra sidan och Yakov Rubinov som räddade Swytherton tillfälligtvis genom att understryka att Raythems upplösning var ett par procent bättre samt att underhållskostnaderna var lite lägre jämfört med de övriga lösningarna. Däremot hade flera av de andra företagen föreslagit kompletterande affärer inom andra sektorer.

Swytherton blinkade inte ens.

– Jag har fått underhands indikationer på att även vår regering är beredda att diskutera ryska köp, fortsatte Swytherton snabbt medan han stängde av datorn. Vi skulle också kunna vara behjälpliga i en de pågående jordbruksförhandlingarna med EU. Finns det intresse så skulle jag vilja återkomma med konkreta förslag.

Detta var oväntade nyheter för samtliga vid bordet och Dunham lyfte för en gångs skull båda ögonbrynen en smula.

Thomas Redfern hade ingen aning ifall ryssarna bara var artiga men Denis Sidorov såg inte helt missnöjd ut när de ett par minuter senare skakade hand med varandra på väg ut från det ryska försvarsdepartementet.

– Ni har redan sålt systemet till irakierna eller hur, sa Sidorov och log förbindligt medan han pumpade Swythertons rödflammiga hand.

– Stämmer, sa Swytherton självbelåtet. Jag kan försäkra att hittills har de varit mycket nöjda.

– Systemet går förstås att integrera med det amerikanska ”Constant Hawk” systemet, inflikade Yakov Rubinov och visade samtidigt hela glansspelet.

Redfern tittade en smula varnande åt Robert Dunhams håll. Om Dunham inte uppfattade det eller inte ens ville uppmärksamma det hade Thomas efteråt svårt att avgöra.

– Det går utmärkt, no problem, sa Dunham obesvärat medan han krängde på sin mörkblå ulster.

Ryssarna såg fortsatt nöjda ut och önskade britterna en god jul samtidigt som britterna återgäldade artighetsbetygelserna med hopp om ett gott nytt år, innan några lägre ryska tjänstemän snabbt svassade upp bredvid dem och eskorterade britterna genom gamla ekande departementskorridorerna. Mindre än tre minuter senare stod de åter ute på gatan i den rykande kylan. Snön hade börjat falla på allvar i den ryska huvudstaden.

En stund senare under vägen tillbaka till de fyra karateristiska ambassadholkarna vid Smolenskaya alldeles vid Moskvafloden, funderade Thomas Redfern intensivt över ifall han skulle ta upp saken med Dunham eller inte. ”Constant Hawk” var visserligen ett system som utvecklats av USA, ursprungligen för något helt annat än avancerad bildanalys, nämligen aktieanalys men fanns inte till försäljning på marknaden eftersom amerikanerna inte litade på ryssarna när det gällde Iran. Han beslöt att ta upp saken senare men absolut inte inför Swytherton. Swytherton skulle förmodligen kränga sin egen morsa mer smör till om han var på det humöret. Absolut inte inför Swytherton som dessutom gjort ett strålande hundrameterslopp över gränsen för det tillåtna.

Alla tre tycktes med ens ha sitt att fundera på och satt tysta medan bilen slirande till en smula i snömodden innan de slutligen passerade de svartlackerade stålgrindarna till ambassadens entré.
Inne på ambassaden var det full julstämning och julgranens röda blå och vita kulor glänste i det flämtande elljusets sken till höger om receptionen i foajén. Utanför for ambassad bilarna redan i skytteltrafik till de olika flygplatserna. Hemvändare med väskor och julpaket fyllde entrén inför helgerna. En blandning av exklusiv parfym, hyacint och en svag aning av cigarrdoft från rökholken fyllde lokalen. Robert Dunham föreslog en snabblunch på ambassaden innan Thomas skulle fara vidare ut till Domodedovo. Swythertons plan skulle gå först senare vid femtiden på eftermiddagen till Istanbul medan Dunham skulle åka med nattplanet till sin hustru i Bryssel.

– Jag tror faktiskt att vi gjorde ett gott intryck, sa Robert Dunham sedan de slagit sig ner i den vackra restaurangen. Därefter höjde han vinglaset mot Swytherton.

Swytherton nickade tillbaka och såg oväntat förnöjd ut.

– Det där med Hawken sög tag i dem ordentligt, sa Swytherton sedan obekymrat och lyfte sitt glas med lätt hand. Eller vad tyckte du Redfern? Skål för början på en lyckad affär för AB UK och framför allt för en trevlig jul. Själv får jag väl peta lite håglöst i en club sandwich på Crowne Plaza i Istanbul ikväll. Mitt flyg till Ankara kommer inte att gå förrän i morgon bitti. Ett snabbt möte och sedan bär det raskt av vidare till Pakistan och Islamabad. Däremot och det vill jag understryka, så ser jag fram emot en golfrunda på ute vid Richmond på trettondagen ifall någon av herrarna har vägarna åt det hållet.

– Det skulle vara trevligt, sa Thomas Redfern och försökte låta lagom entusiastiskt medan Dunham skakade avvärjande på huvudet bakom Swythertons ryggtavla.

– Jag bor i Richmond alldeles invid golfbanan, fortsatte Thomas som uppfattat signalen. Om man ska vara noga och har jag väl inte direkt överutnyttjat mitt medlemskap i klubben. Jag återvänder i vilket fall inte till Moskva förrän efter trettonhelgen om jag läst min almanacka rätt och Robert gör detsamma antar jag. Du stannar möjligen i Bryssel till dess eller hur blir det?
Robert Dunham nickade ivrigt.

– Det blir stilla familjeliv för min del, tyvärr, tillstod Dunham med en urskuldande grimas.
Dunham var nygift med en brittisk EU parlamentariker från Labour som dessutom väntade parets första barn.

– Redfern får nog tyvärr representera firman denna gång, underströk Dunham hurtigt med en blinkning åt Redfern. Men kommer du till Cornwall i sommar John, så ska du absolut slå en signal. Vid det laget har vi dessutom förhoppningsvis kommit en smula länge i den här affären.

Min syster har ett litet trevligt sommarhus därnere och vi har tillgång till familjens yacht där ifall du är sugen på en liten segeltur. Ifall du tycker om att segla förstås.

– Trevligt, nickade Swytherton medan han frimodigt högg in på den rökta laxen de just blivit serverade. Jag seglade en fantastisk båt en gång, fick han sedan hjälpligt ur sig mellan tuggorna. En av de sista gamle Charles… alltså Charles Nicholson ritade på 50-talet. Seglade så vackert.

Den var så dramatiskt väl balanserad att man kunde släppa rorpinnen under flera distansminuter. Vi jagade vinst i Fastnet Race ett par gånger med henne på 60-talet men sedan stal tyvärr affärerna alltmer tid från en.

Robert Dunham lyssnade till synes uppmärksamt.

– Min svärfar har faktiskt en Camper & Nicholson, inflikade Dunham sedan. En gammal smäcker rackare från 30-talet. Allt är original utom spisen.Vilket trä det var i båtarna på den tiden.

Honduras, Oregon Pine, prima ek, körsbär.

Medan Thomas stilla undrade inombords vilket del av båtarna som tillverkats i körsbärsträ flöt samtalet vidare över hundar, semestrar och landade slutligen i klassisk musik och skivbolaget Verves utgivningar av jazzmusik. Thomas Redfern kom att allt oftare i smyg kontrollera sitt armbandsur. Till sist avslutades jullunchen på tok för sent med en konjak och svart starkt ”fair trade” Nicaragua kaffe. I samband med kaffet passade Thomas på att annonsera sin förestående avfärd.

Han hade tänkt skriva ett snabbt utkast om sina tankar om mötet men det fick nu anstå till senare. Det retade honom en smula.

Det fanns ett trettiotal lägenheter för ambassadens personal inne på området. Thomas Redferns egen tjänstebostad, en liten trivsam tvåa, var enkelt men smakfullt möblerad. Absolut inget för en större familj men Thomas Redferns egen familj skulle aldrig drömma om att flytta till Moskva och bo i något ”ambassadghetto” som Fay föraktfullt uttryckt saken. De hade förnedrats tillräckligt fem år tidigare, enligt Fay, som var Thomas hustru sedan sexton år tillbaka. Han egen minnesbild av den tiden var möjligen något mera sammansatt. Två barn hade de hur som helst fått i det gemensamma äktenskapet. Den äldsta var en flicka, Doreen allmänt kallad Dorrie eller Do-Do. Hon hade nu hunnit bli sexton och hade sänts till Schweiz nyligen efter ett par malörer med två lärare på den brittiska internatskola de placerat henne tidigare. En skola som enligt Fay tillhörde de bästa. Dorrie hade utvecklats till en livsbejakande ung flicka som visste vad hon ville. Mycket lik sin mamma. Den som gifte sig med lilla Do-Do skulle garanterat få veta att han eller hon levde. Do-Do hade flera lesbiska vänner och Thomas hade inte riktig lyckats lista ut exakt var dotterns preferenser låg mer än att hon körde med alla som fanns i hennes närhet. Hennes bror Daniel var två år yngre och Dorries raka motsats. Danny höll sig mestadels på sitt sunkiga rum nuförtiden. Hans intressen var greppbara. I princip var det pappas barskåp och datorspel. Sexuellt var troligen högerhanden fortfarande hans huvudsakliga attribut. Några pojk- eller flickvänner hade varken Thomas eller Fay noterat. Thomas brydde sig inte heller i någon större utsträckning, men det gjorde däremot Fay som alltid var på jakt efter all sorts information. Yrkesskada påstod hon själv.

När Fay inte var sysselsatt med att plåga livet ur sin omgivning hade hon, nyss fyllda trettiosex år gammal, nått sin egen dröm här i livet, nybliven programledare för en talkshow på BBC. Fay var precis så skrupelfri som en riktigt bra och vasstungad soffbitch ska vara i dagens tevevärld. Showen gick sedan två månader på bästa sändningstid och hade något förvånande fått hyfsad rating. Thomas hade varit lagom påhejande i ärendet. Hybris låg alltid i någon av Fays övre byrålådor, så han hade tidigt i deras förhållande tagit för vana att strö lite lagom med hejaramsor kring sig. Påminde inte showen om Parkinsons, hade han låtit undslippa sig en sen kväll utan att tänka sig för. Det visade sig vara ett allvarligt misstag men han hade insett det allt för sent och skadan vare redan skedd. Sådana var deras vardagsproblem. Men Thomas älskade Fay även om deras förhållande var långt ifrån problemfritt. När helvetet hade brakat löst för honom några år tidigare hade hon i varje fall inte lämnat honom vilket han faktiskt antagit att hon skulle. Det stora problemet var snarare hennes enerverande familj med fadern Sir Francis i spetsen.

Uppe i ambassad lägenheten fuktade Thomas ansiktet handfatet. Nu skulle det firas jul och det skulle åter bli dags att fälla upp regnkappans skyddande krage.

Thomas Redfern torkade ansiktet noga eftersom det var kyligt ute och kontrollerade en sista gång att allt var i sin ordning i lägenheten. Han hade redan på morgonen hällt ut ett halvfullt paket mjölk som stod i kylen och skruvat ner värmen på termostaten. De få blommor han hade i lägenheten var av det tålmodiga slaget och de skulle servicegänget på nedre botten ta hand om.

En sista blick på vädret och floden på andra sidan gatan övertygade honom om att han borde handla en ny vinterrock i London. En ordentlig den här gången. Dunhams såg rejäl ut. Han kunde fråga Dunham var denne köpt sin. Thomas packade slutligen omsorgsfullt ner sin laptop och laddaren tillsammans med Ipoden i handbagaget. Han höll sedan en tid på med att lyssna på Scott McClellans inläsning av sin bok om åren som presstalesman för USA:s förre president George W Bush. Ämnet intresserade Thomas av flera anledningar. Thomas låste därefter noga säkerhetsskåpet och ringde garaget. Fem minuter senare skulle Jeff möta utanför huvudbyggnaden med bilen. Det skulle vara gott om tid till flyget även om man tog hänsyn till snöslasket på vägarna.

Jeff, chauffören var ambassadens äldste anställde. Sextiofyra, nästan tjugo år äldre än Thomas själv. Sedan 60-talet hade Jeffery Southdale kört ambassadens bilar. Till och med på våren och sommaren innan Nikita Chrusjtjovs lämnade makten i oktober 1964. Thomas skakade på huvudet. Chrusjtjov! Det Jeffery inte visste om Moskva var helt enkelt inte värt att veta. Det var genom Jeff han hittat en av de kunnigaste ryska ikonhandlare han stött på i hela sitt liv.

Thomas suckade lättad över att få lämna ambassaden och kastade sedan en allra sista blick över rummet innan han släpade ut sin väska och handbagaget. Hissarna var upptagna och han väntade tålmodigt någon minut innan han fick sällskap med förste ambassadsekreteraren Lawrence Brandby ner mot första plan. Brandby nickade kort.

– På väg hemåt, undrade Brandby och pekade med väskan åt Thomas bagage.

– Ja, sa Thomas kort. Själv då?

– Maldiverna. Två veckor. Skönt. Slipper familjen. Fantastiska dykvatten.

Värst vad han var pratsam idag tänkte Tomas förstrött och fingrade på sin resväska.

Samtidigt öppnades hissen till bottenplanet ljudlöst. Thomas andades ut. Brandby hade varit uttalat emot Thomas placering i Moskva. Vi behöver inga flera idioter här, hade han sagt. Det blev Fays pappa, Sir Francis som fick rycka ut eller in beroende på hur man såg saken. Sir Francis hade sin vana trogen noga påpekat omständigheterna i detalj. Som han hade för vana att göra. Det var vid sådana tillfällen Francis mådde extra bra. Enligt Francis själv skedde allt sådant i karaktärsdanande syfte.

Thomas önskade förste ambassadsekreterare Lawrence Brandby en god jul medan han inom sig hoppades att den andre skulle sätta snorkeln i halsen. Skitstroppen! Eller kunde inte någon stjäla Brandbys svindyra Henkväska under omlastningen i Paris. Det skulle helt säkert bli svårt för idioten att hitta nya monogramförsedda kalsonger på Maldiverna.

Jeff stod redan vid dörren med översnöade axlar och vinkade vänligt medan Thomas passerade receptionen i foajén.

– Vilket väder, Sir, sa Jeff medan han raskt greppade tag i Thomas bagage.

– Ja, inte sant, sa Thomas i ett lätt tonfall. Han behöll handbagaget och satte sig till rätta i baksätet efter att ha stampat av sig den värsta snömodden.

Jeff körde som vanligt mjukt som en katt. Den stora svarta Landrovern hade inga som helst problem med väglaget och de gled snart iväg genom Moskvas södra delar i god hastighet.

– Stannar du över helgerna, undrade Thomas efter en stund.

– Ja, det är som en andra semester, Sir, skrattade Jeff i backspegeln. I morgon klockan fyra far det sista gänget. Sedan är det lugnt fram till efter nyår och de första landar runt trettondagen. Ni kommer tillbaka efter trettonhelgen i år såg jag, Sir?

– Ja, det blir lite längre semester det här året, sa Thomas dystert och nickade. Fays släktingar kommer över från USA.

– Trevligt, sa Jeff och nickade uppskattande.

– Absolut, sa Thomas medan han tänkte ingående på Fays bror Billy. Hur han än vände och vred på saken så kunde han inte para samman något ”trevligt” med Billy. Billy Young of Hymmersfield eller Billy Young som han kallade sig nere i Houston. Billy hade alla familjens äregiriga drag och hade dessutom anammat den amerikanska gåpåighetens sämsta sidor. I Billys fall var den som bäst påfrestande. Hur mycket kostar det? Vad tjänar du? Min pool kostade trehundratusen dollar. Billy var konkret och direkt i alla lägen och det var hans amerikanska fru också. Barnen deras var för många och dubbelt värre. Allt handlade om vad de ville och vad de föredrog och dessemellan hur bra de var på allt. ”trevlig” var absolut Billys antites.

Thomas mulnade ihop ju mer han tänkte på saken.

– Eller, kanske inte, Sir, föreslog Jeff och gjorde en sympatisk grimas i backspegeln.

– Nej, eller kanske inte alls, medgav Thomas leende och såg samtidigt hur terminalen framträdde ur snögloppet framför dem.

Det skulle bli en stor whisky i loungen, bestämde Thomas sedan han önskat Jeff en god jul och ett gott nytt år. Han gillade Jeff. Det var en hygglig karl. Det var inget lätt jobb att köra alla sorgliga typer som passerar in och ut i en ambassad ens under en enda dag och Jeff hade gjort det jobbet utan klagomål i alla år. Det bar med sig respekt. Ingen tvekan om den saken.

Thomas rullade sakta iväg sitt bagage mot British Airways incheckningsdisk. Det var ingen längre kö i business class och knappt tio minuter senare satt han redan i loungen. En snabb blick över församlingen sa honom att han kände igen högst två eller tre personer. Två yngre säljare från Orange och så var det en kvinna som arbetade som stringer för The Guardian. Han hade läst ett stycke hon skrivit om ryska ikoner som varit intressant. Han hade i varje fall inte kunnat skriva det bättre själv. Säkert längre men absolut inte bättre.

Han beställde genast en sexa Suntory med ett litet glas vatten bredvid. En minut senare gick han bort och hämtade några ryska tidningar som han ännu inte hunnit läsa. Efter att ha bläddrat förstrött i Novaja Gazeta fastnade han slutligen för en artikel som behandlade Rysslands ekonomiska relationer med länder i Mellan Östern.

-Har jag inte sett dig någonstans.

Thomas ryckte till. Det var Guardians stringer. Hon såg betydligt äldre ut på nära håll. Säkert i hans egen ålder. Hon hade ett livfullt sätt och ett charmigt leende. Hon hade en tidning från tidningsstället i handen. Han noterade att det var Financial Times. Ett något ovanligt val för en som skrev om terrakotta, oljemålningar och gamla ikoner.

Thomas kisade.

-Jag vet vem du är men…

-Jill Arden, på ambassaden, i påskas, fyllde hon bestämt i och sträckte fram sin hand.

Kulturattachén, Martin Sanders hade en mottagning i samband med den där utställningen från Tate. Visst sågs vi där?

Thomas var helt säker på att de aldrig hade träffats. Han hade visserligen varit på utställningen som var en del i ett större kulturellt utbytesprogram mellan Storbritannien och Ryssland men hade absolut inget minne av att han träffat henne. Tate Galleri hade sänt ett urval av sextiotalskonst till Moskva och ambassaden hade som vanligt fyllt på glasen.

-Ja, det kan stämma, ljög Thomas neutralt. Du skriver för Guardian, eller hur? Jag läste…

-Independent, sedan några veckor, sa hon med en grimas.

-Men…,sa Thomas, som var petig med detaljer.

-Jag jobbade för Guardian tidigare, sa Jill Arden och slog ut med armarna. Men de ville inte förnya mitt kontrakt.

-Jag läste sak du skrev om ikoner, fyllde Thomas i, mån om att söka sig bortifrån ett ämne han antog att Jill Arden inte var så bekväm med. Mycket fin artikel för övrigt!

Jill Arden lyste upp.

-Tyckte du. Det var roligt att höra.

Thomas var i valet och kvalet.

-Ska vi ta en drink, sa han sedan och nickade åt sitt bord.

Snart var de djupt inbegripna i ikonernas värld. Han visste redan att Jill Arden hade djupa kunskaper i ämnet. De kom in på färgerna. Hon hade nyligen varit i Istanbul och grävt i det gamla kalifatets bibliotek. Där hade hon funnit nedteckningar från 1400-talet om flera av de gamla mästarnas färgrecept. De talade länge om färgblandningarnas betydelse.

Tiden flög och plötsligt tittade Jill på klockan.

-Hjälp, jag måste iväg sa hon och log mot Thomas.

-Åker inte du till London, sa Thomas.

-Nej, min man är i Wien, sa Jill med en grimas. Men det ska bli skönt. Snö, kallt och en massa Gluwein. Du, när vi ändå är inne på färger så håller jag förresten på med en ny större artikel som handlar om mattor. Ardabilmattorna.

Thomas nickade förstrött eftersom han hade huvudet fullt av ikoner.

-Ardabilmattorna, upprepade han dumt.

-Ja, två av världens åtta främsta textila konstverk genom alla tider, sa Jill och sträckte fram handen för att ta farväl. En märklig historia.

-På så sätt, sa Thomas. Iran?

-Ja, den ena finns i Los Angeles och den andra i London på Victoria and Albert museet. En märklig historia som sagt men nu måste jag kila.

-Vänta, sa Thomas och fumlade upp ett kort. Kan du inte maila mig när du ska publicera den nya artikeln eller något om ikoner. Det var trevligt att prata med dig. God Jul förresten!

Jill nappade till sig kortet, önskade trevlig helg tillbaka, hastade iväg mellan borden och var borta.

Thomas tog en liten smutt av whiskyn lutade sig tillbaka och vecklade ut Novaja Gazeta.

Artikeln antydde försiktigtvis att Ryssland var på väg förstärka sin position i flera länder bland annat Libanon, Dubai och Iran. Det var ingen nyhet men artikeln innehöll ett par detaljer som han fann nyttiga.

Efter en stund kände han av ett mjukt summande i fickan. Det var alltså snart dags att gå till gaten. Han vek noga samman tidningarna och reste sig för att gå bort till tidningsstället. Utanför loungens glasvägg myllrade det av passagerare som skyndade fram och tillbaka.

Det tog en tiondels sekund för hans hjärna att fullt ut registrera vad han sett. Långsamt vände han sig om med tidningarna i handen för att inte väcka uppmärksamhet.

När han lyfte blick stelnade han till.

Ali Faisal Al-Mousa stod knappt fem meter ifrån honom på andra sidan glasväggen.

Ali Faisal Al-Mousa var född den första dagen i juli 1958 femtiotvå kilometer söder om Bagdad i Bandrin. När Ali var fem dagar gammal inträffade en stor händelse. Kung Faisal II invigde den nya bron i den lilla staden. Åtta dagar senare mördades Faisal II tjugotre år gammal. Ali Faisal Al-Mousa själv skulle dö långt senare den 9 april 2003 i Mansour, Bagdad. Det var för fem år sedan och Thomas hade sett på när det hände.

Mannen som var död bar nu fem år senare en svart exklusiv yllerock och sidenhalsduk elegant svept runt den kraftiga halsen. Håret var lika mörkt i tinningarna som för fem år sedan, däremot verkade det vara kortklippt under den bisambrämade ”Ushankan”. Det korta lätt gråsprängda skägget hade gjort honom tio år äldre. Ali Faisal Al-Mousa, upprepade Thomas för sig själv.

Mannen stod helt stilla utanför en tidningsbutik stödjande sig på en bagagevagn och Thomas hade god till på sig att granska honom i detalj. Thomas var helt säker. Tankarna blixtrade kors och tvärs genom Thomas huvud. Det hade gått en timme sedan Jeff släppte av honom. Thomas tog snabbt upp mobilen och slog Jeffs nummer med darrande fingrar.

– Hej Jeff, det är Thomas Redfern igen. Var är du?

Jeff svarade att han var på väg från ambassaden med ännu en körning till flyget.

– Jag möter dig vid ingången, sa Thomas. Du måste hålla kontakt med Donald Bonham. Jag ringer honom nu och du ringer sedan honom om några minuter, OK.

– Ja, visst inga problem, Sir, sa Jeff lugnt.

Thomas fick tag i Donnie direkt som tur var.

– Donnie, det är Thomas… Redfern. Jag är ute på Domodedovo och ska resa till London. Jeff på transporten ringer dig. Han är ute om tio minuter. Jag vill att du gör en tjänst åt mig som jag inte hinner med. Jeff kommer att få alla detaljer av mig. Du behöver en civil bil.

Donnie var utbildad och hade inga problem att förstå vad det handlade om. Thomas antog att Al-Mousa hade en eller flera personer i sällskap som för tillfället befann sig inne i själva tidningsbutiken. Av Al-Mousas bagage och uppträdande att döma hade han just anlänt. Han hade lågskor och var inte blöt vilket han borde varit ifall han kommit från Moskvahållet.

Al-Mousa, din jävel, svor Thomas sammanbitet. Hur många dagar och nätter hade han inte tillbringat i Al-Mousas sällskap? Ändå hade de aldrig träffats. Al-Mousa skulle inte känna igen honom om de så sprang rakt in i varandra. Al-Mousa hade kostat honom hans karriär och mer än så. Så enkelt var det. Men Al-Mousa var död och ändå stod han nu här på Domodedovo bara några meter ifrån honom. Thomas andades tungt och la ifrån sig tidningarna. Med handbagaget i handen gick han långsamt mot loungens utgång utan att släppa Al-Mousa med blicken för ett ögonblick.