Spegel, spegel...
Stackfucker är arbetsnamnet på en tredje roman med Mia Bengtsson vid Rikskrim. Av den romanen finns det knappt hundra sidor men den har en lovande början. KAPITEL 1
Belinda ställde försiktigt in apelsinjuicen i kylen. Därefter gick hon bort till diskbänken, tog en wettexduk som hon hällde lite diskmedel på. Hon lät vattenkranen strila och skruvade försiktigt på lagom mycket av det varma vattnet. Efter en stund förde hon wettexduken fram och tillbaka under vattenstrålen varefter hon höll den lätt kramad i handen innan hon började torka av bordet. Till sist sköljde hon av tvättduken noggrant och hängde upp den på stället i skåpet under diskbänken.
Hon vände sig till sist om och efter att ha sett sig om ordentligt i köket gick hon ut i hallen passerade vardagsrummet med den svagt rosablommiga tapeten och fortsatte in på sitt rum.
På rummet satte sjönk Belinda ner på sängen och gömde ansiktet i händerna. Gråten som kom var först tyst och stilla och man kunde bara se att hennes smala axlar skakade lite lätt. Men gråten tilltog strax i styrka och det hördes endast förtvivlade ljud bakom de skylande händerna som hon förtvivlat pressade mot sitt ansikte.
Rummet var varken stort eller litet. Där fanns en ganska bred säng, vit med ett rosa överkast och en större samling kramdjur uppradade vid huvudgärden. Två hjärtformade prydnadskuddar med broderade lila duvor prunkade intill gossemenageriet.
På nattygsbordet stod en väckarklocka av plast. Också den i rosa. Överhuvudtaget var mycket i rummet rosa. Bokhyllan var vitlackad och bordet intill sängen var hade samma färg medan taklampans skärm var skarpt rosa. Gardinerna var rosa om än någon nyans svagare, ungefär samma som den lilla bordlampan i porslin på bordet intill sängen. Fåtöljen var mörkt rosa med stora vita moln och mattan i rummet var även den rosa. En besökare kunde inte missta sig. Belinda älskade nämligen rosa. Det var också märkligt nog hennes enda starka viljeyttring.
Efter en stund när Belinda snorat färdigt reste hon sig och gick sakta bort till den lilla musikanläggningen som fanns i bokhyllan. Ur en liten samling valde hon en skiva som hon satte på. Snart hördes ledmotivet ur filmen Titanic ”My heart will go on” med Celine Dion ur högtalarna. Hon lyssnade dystert stirrande ut genom fönstret innan hon gick tvärs över rummet till det som de flesta egentligen skulle uppfattat som rummets egentliga medelpunkt. Hela rummets ena väggen pryddes av ett gigantiskt vitt sminkbord och en jättespegel med hundratals små hyllor på vilka det stod olika krämer, läppstift, puder, allt sorterat i bokstavsordning efter märke.
Hon ställde sig fram för spegeln och lät den rosa morgonrocken falla. Under hade hon bara ett par minimala rosa trosor. Hon vände och vred på sig tittade på sin bak, nöp irriterat i skinnet vid höfterna, granskade brösten, vägde dem och vände sig i profil, putade med munnen och satte sig sedan ner och föll åter i gråt.
Efter en stund torkade hon tårarna och började sedan omsorgsfullt att sminka sig.
Om jag ska till himlen så ska jag i varje fall vara fin, tänkte hon och plutade en smula med läpparna mot spegeln.
Lars-Inge Månsson vid Jönköpingspolisen hade problem att höra vad kvinnan i andra änden av telefonförbindelsen sa. Mest beroende på att hon pratade otroligt fort och oavbrutet. Efter en stund var hon antagligen tvungen att andas och tappade farten för några sekunde och han fick då in en och annan mening som gjorde att hon till sist tystnade.
– Ta det nu bara lugnt och berätta vad det rör sig om, sa Månsson med en suck och rörde samtidigt håglöst i kaffet framför sig medan han sakta drog fram en anmälan ur skrivbordslådan med vänsterhanden. Vad heter ni kanske vi ska börja med?
– Vad flickan heter?
– Nej, vad du heter, fortsatte Månsson tålmodigt. Vi måste ha anmälarens namn och adress, telefon och annat innan vi kan ta upp någon anmälan förstår du.
Det tog ytterligare ett par minuter innan han lyckades få ur kvinnan att hon hette Jean Cederfeldt och att hon var den försvunna Belindas mamma och att båda bodde på Fågelviksvägen nere vid vattnet och att Belinda inte hade kommit hem efter skolan och att dottern inte varit i skolan på hela dagen.
Månsson antecknade flitigt till dess han slutligen bröt av blyertspennans spets och eftersom kvinnan pratade i staccato och det tog en stund innan han fick fram en reservpenna så missade han säkert en och annan detalj. Men han fick i varje fall med det mest väsentliga som han själv tyckte. Det var i korthet att Belinda var född 1990 och att hon var 175, blond med halvlångt ljust hår samt att hon förmodligen var klädd i en rosa jacka, hade blå jeans, rosa loafers och att hon var otroligt söt och ordentlig. Han fick också veta att det inte fanns någon anledning för henne att inte komma hem. De hade inte bråkat och flickan var inte deprimerad.
Månsson snöt sig sedan han avslutat samtalet efter att ha sagt åt Jean Cederfeldt att det skulle ta lite tid innan polisen kunde genomföra något som hade likheter med spaning men han lovade att informera trafikavdelningen och sjukhusen att de skulle hålla koll efter Belinda ifall hon dök upp i något sammanhang. Allmän spaning, skallgång och annat var inte aktuellt på det här stadiet. Det hade han varit väldigt noga med att understryka för Jean Cederfeldt. Hennes dotter var ju i alla fall sjutton år gammal och kunde åkt ner på stan eller gått hem till någon kompis.
Efter samtalet började Månsson vässa den avbrutna blyertspennan. Han gick sedan ut med en uppmaning att hålla utkik efter Belinda Andersson 17 år gammal, cirka 175 lång, blond, klarblå ögon, förmodligen iklädd rosa jacka, blå jeans rosa eller vita loafers. Iakttagelser av flickor som motsvarade signalelementet uppmanades höra av sig till polisen i Jönköping.
Varje år så länge Lars-Inge Månsson arbetat vid polisen i Jönköping och det var länge så fick han in anmälningar om saknade tonåringar. Nittiofem procent av de saknade dök upp inom ett dygn. De hade varit hos en kompis, tillsammans med pojkvännen, missat bussen, åkt till Stockholm, men de dök upp. Men visst i ärlighetens namn var det vissa som var och förblev saknade. Två hade också under årens lopp återfunnits döda. I Månssons värld skulle Belinda snart återvända hem. Men det skulle han villigt erkänna och det var ju polisens jobb att försöka hitta sådana som försvunnit. Han ringde därför till akutintagen i länet och informerade dem om Belinda Cederfeldts signalement. Nöjd med sin insats satte han därefter vant på en ny kanna kaffe eftersom det var fredag eftermiddag och han visste att snart skulle trafikkillarna dyka upp med en färsk kardemummalängd från Birgerssons Konditori. Han blev glad när han tänkte på kaffebrödet.
Belinda ställde försiktigt in apelsinjuicen i kylen. Därefter gick hon bort till diskbänken, tog en wettexduk som hon hällde lite diskmedel på. Hon lät vattenkranen strila och skruvade försiktigt på lagom mycket av det varma vattnet. Efter en stund förde hon wettexduken fram och tillbaka under vattenstrålen varefter hon höll den lätt kramad i handen innan hon började torka av bordet. Till sist sköljde hon av tvättduken noggrant och hängde upp den på stället i skåpet under diskbänken.
Hon vände sig till sist om och efter att ha sett sig om ordentligt i köket gick hon ut i hallen passerade vardagsrummet med den svagt rosablommiga tapeten och fortsatte in på sitt rum.
På rummet satte sjönk Belinda ner på sängen och gömde ansiktet i händerna. Gråten som kom var först tyst och stilla och man kunde bara se att hennes smala axlar skakade lite lätt. Men gråten tilltog strax i styrka och det hördes endast förtvivlade ljud bakom de skylande händerna som hon förtvivlat pressade mot sitt ansikte.
Rummet var varken stort eller litet. Där fanns en ganska bred säng, vit med ett rosa överkast och en större samling kramdjur uppradade vid huvudgärden. Två hjärtformade prydnadskuddar med broderade lila duvor prunkade intill gossemenageriet.
På nattygsbordet stod en väckarklocka av plast. Också den i rosa. Överhuvudtaget var mycket i rummet rosa. Bokhyllan var vitlackad och bordet intill sängen var hade samma färg medan taklampans skärm var skarpt rosa. Gardinerna var rosa om än någon nyans svagare, ungefär samma som den lilla bordlampan i porslin på bordet intill sängen. Fåtöljen var mörkt rosa med stora vita moln och mattan i rummet var även den rosa. En besökare kunde inte missta sig. Belinda älskade nämligen rosa. Det var också märkligt nog hennes enda starka viljeyttring.
Efter en stund när Belinda snorat färdigt reste hon sig och gick sakta bort till den lilla musikanläggningen som fanns i bokhyllan. Ur en liten samling valde hon en skiva som hon satte på. Snart hördes ledmotivet ur filmen Titanic ”My heart will go on” med Celine Dion ur högtalarna. Hon lyssnade dystert stirrande ut genom fönstret innan hon gick tvärs över rummet till det som de flesta egentligen skulle uppfattat som rummets egentliga medelpunkt. Hela rummets ena väggen pryddes av ett gigantiskt vitt sminkbord och en jättespegel med hundratals små hyllor på vilka det stod olika krämer, läppstift, puder, allt sorterat i bokstavsordning efter märke.
Hon ställde sig fram för spegeln och lät den rosa morgonrocken falla. Under hade hon bara ett par minimala rosa trosor. Hon vände och vred på sig tittade på sin bak, nöp irriterat i skinnet vid höfterna, granskade brösten, vägde dem och vände sig i profil, putade med munnen och satte sig sedan ner och föll åter i gråt.
Efter en stund torkade hon tårarna och började sedan omsorgsfullt att sminka sig.
Om jag ska till himlen så ska jag i varje fall vara fin, tänkte hon och plutade en smula med läpparna mot spegeln.
Lars-Inge Månsson vid Jönköpingspolisen hade problem att höra vad kvinnan i andra änden av telefonförbindelsen sa. Mest beroende på att hon pratade otroligt fort och oavbrutet. Efter en stund var hon antagligen tvungen att andas och tappade farten för några sekunde och han fick då in en och annan mening som gjorde att hon till sist tystnade.
– Ta det nu bara lugnt och berätta vad det rör sig om, sa Månsson med en suck och rörde samtidigt håglöst i kaffet framför sig medan han sakta drog fram en anmälan ur skrivbordslådan med vänsterhanden. Vad heter ni kanske vi ska börja med?
– Vad flickan heter?
– Nej, vad du heter, fortsatte Månsson tålmodigt. Vi måste ha anmälarens namn och adress, telefon och annat innan vi kan ta upp någon anmälan förstår du.
Det tog ytterligare ett par minuter innan han lyckades få ur kvinnan att hon hette Jean Cederfeldt och att hon var den försvunna Belindas mamma och att båda bodde på Fågelviksvägen nere vid vattnet och att Belinda inte hade kommit hem efter skolan och att dottern inte varit i skolan på hela dagen.
Månsson antecknade flitigt till dess han slutligen bröt av blyertspennans spets och eftersom kvinnan pratade i staccato och det tog en stund innan han fick fram en reservpenna så missade han säkert en och annan detalj. Men han fick i varje fall med det mest väsentliga som han själv tyckte. Det var i korthet att Belinda var född 1990 och att hon var 175, blond med halvlångt ljust hår samt att hon förmodligen var klädd i en rosa jacka, hade blå jeans, rosa loafers och att hon var otroligt söt och ordentlig. Han fick också veta att det inte fanns någon anledning för henne att inte komma hem. De hade inte bråkat och flickan var inte deprimerad.
Månsson snöt sig sedan han avslutat samtalet efter att ha sagt åt Jean Cederfeldt att det skulle ta lite tid innan polisen kunde genomföra något som hade likheter med spaning men han lovade att informera trafikavdelningen och sjukhusen att de skulle hålla koll efter Belinda ifall hon dök upp i något sammanhang. Allmän spaning, skallgång och annat var inte aktuellt på det här stadiet. Det hade han varit väldigt noga med att understryka för Jean Cederfeldt. Hennes dotter var ju i alla fall sjutton år gammal och kunde åkt ner på stan eller gått hem till någon kompis.
Efter samtalet började Månsson vässa den avbrutna blyertspennan. Han gick sedan ut med en uppmaning att hålla utkik efter Belinda Andersson 17 år gammal, cirka 175 lång, blond, klarblå ögon, förmodligen iklädd rosa jacka, blå jeans rosa eller vita loafers. Iakttagelser av flickor som motsvarade signalelementet uppmanades höra av sig till polisen i Jönköping.
Varje år så länge Lars-Inge Månsson arbetat vid polisen i Jönköping och det var länge så fick han in anmälningar om saknade tonåringar. Nittiofem procent av de saknade dök upp inom ett dygn. De hade varit hos en kompis, tillsammans med pojkvännen, missat bussen, åkt till Stockholm, men de dök upp. Men visst i ärlighetens namn var det vissa som var och förblev saknade. Två hade också under årens lopp återfunnits döda. I Månssons värld skulle Belinda snart återvända hem. Men det skulle han villigt erkänna och det var ju polisens jobb att försöka hitta sådana som försvunnit. Han ringde därför till akutintagen i länet och informerade dem om Belinda Cederfeldts signalement. Nöjd med sin insats satte han därefter vant på en ny kanna kaffe eftersom det var fredag eftermiddag och han visste att snart skulle trafikkillarna dyka upp med en färsk kardemummalängd från Birgerssons Konditori. Han blev glad när han tänkte på kaffebrödet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar