Dom här två växte upp och lekte alltid med varandra
Mitt andra större romanprojekt påbörjades under tiden ATR234 låg på förlaget en första runda.
KAOS är en väsentligen rakare historia som till övervägande del utspelas i Sverige och Ryssland. Några av personerna som förekommit i ATR234 dyker upp också upp här. På så sätt får vi bättre lära känna kriminalinspektör Mia Bengtsson och hennes ryske poliskollega Osip Baryshkov.
KAOS handlar om vad jakten på ära och berömmelse kan få för följder men också vad som kan hända när en fest spårar ur med fel personer inblandade och katastrofala följder som resultat.
KAOS berör ordningens och oordningens villkor, men handlar också om kärlek, vänskap, lojalitet och om gränsers betydelse:
KAPITEL 1
När professor Bo-Göran Nilsson såg ut genom badrumsfönstret mot Tallholmen och fjärdens glittrande försommarspegel som dansade därnere var det inte vattnets skönhet eller den mjuka svepande grönskan han tänkte på. Istället kände Bo-Göran Nilsson en hastigt tilltagande irritation över att han helt säkert skulle bli försenad.
Han avskydde förseningar.
Bo-Göran Nilsson hade vid fyrtiosju år ålder ett liv som de flesta människor skulle hugga av sig högra handen för att få leva.
– Det har inte alls kommit gratis i brevlådan, brukade han självbelåtet skämta vid något av de otaliga sociala sammanhang han nuförtiden rutinmässigt blev inviterad till sju dagar i veckan.
Det var Nobelsekretariatets återkommande tillställningar, Forskningsrådets månatliga sammankomster, ett antal privata vetenskapliga råd, stiftelser, kommittéer, seminarier, tidskriftsluncher, företagsluncher och gud vet allt som han erbjöds att närvara vid. För det mesta tackade han nej. Han närvarade enbart vid sammankomster som tilltalade honom, vilket i princip var de som gynnade hans anslag och karriär.
Föregående kvälls soaré på lyxrestaurangen Gondolen hade varit en långdragen historia. När taxin dök upp och slirade in vid trottoarkanten strax före midnatt hade hans svärfar och mentor professors emeritus Bernard von Kleeten lutat sig in genom den nedvevade rutan på passagerarsidan. Bernard hade som vanligt druckit en hel del.
– Jag litar på dig din jävel, sluddrade Bernard innan han gjorde en obestämd gest och vinglade bort mot Gamla Stan.
Han kunde lika gärna sagt;
– Om du gör mig besviken förlåter jag dig aldrig.
Sedan fem år tillbaka hade Bo-Göran Nilsson ett enda större övergripande mål i livet. Det bestod i att forskningen skulle tilldela honom Nobelpriset i medicin. Bo-Göran Nilsson skämtade aldrig ens ytligt om saken och han talade absolut inte offentligt om det men i hemlighet arbetade han målmedvetet och oförtrutet på sin egen kandidatur.
Nu är ett Nobelpris inte något man snyter ur näsan.
Det kände Bo-Göran Nilsson noga till. Till att börja med krävs det snille och det hade han som tur var visst mått av. Så pass mycket insikt eller i varje fall kunskap om sina företräden och begränsningar hade Bo-Göran Nilsson. Han visste följaktligen att det inte räckte med snille. Världen är nämligen full av snillen inom fysik, kemi och medicin som inte fått Nobelpriset. Forskare talar om Nobelpriset mellan skål och vägg och i den akademiska världen finns det mycket klara uppfattningar om vem som inte borde få Nobelpriset och varför.
Saker och ting kommer nämligen inte av sig själv. Allt levande kräver hyfsade betingelser för att växa och utvecklas.
Hans svärfar Bernard von Kleeten var en utmärkt förebild. Han hade drivkraft så det räckte och blev över. Dessutom visste Bernard hur man marknadsförde saker och ting. Professor Nilsson och von Kleetens dotter. Det var så de introducerades i sällskapslivet. Men det hade inte alltid varit så.
Trettio år tidigare hade livet inte varit överdrivet muntert. På den tiden hade Bo-Göran Nilsson undertecknat sina insändare till skoltidningen med namnet Klaus-Jürgen Gyllwén och bodde i ett pojkrum som stank av eter och var fyllt till taket av kartonger med döda skalbaggar.
Plötsligt strax före gryningen den 5 september 1977 på Romeleåsens daggfuktiga ljungsträckning höll hans far den kände zoologen och professorn, Reinard Gyllwén stolt upp vad som skulle bli faderns akademiska höjdpunkt ”Gyllwénae” den lilla sandiga guldfärgade viveln med ett litet rött kors på ryggen. En underfamilj till ”Curculionidae”, Studenterna som följt honom på den nattliga exkursionen dansade kring lägerelden och var närmast i extas. Redan genom att blicka in i det daggfuktiga provröret visste alla församlade vad de stod inför.
En ny vivel och som upphittare av en sådan har man rätten att göra sig odödlig genom att uppkalla skalbaggen efter eget namn. Den kvällen bolmades det flitigt på goda cigarrer i Lunds professorsstad. Det skrevs en artikel av fadern som publicerades i de rätta tidskrifterna och efter en längre tid kom den efterlängtade bekräftelsen. ”Gyllwénae” hade godkänts som en vivel och underfamilj förekommande endast i södra Sverige, funnen och uppkallad efter sin baneman professor Reinard Gyllwén vid zoologiska institutionen i Lund.
Professor Reinard Gyllwén blev sex månader senare avslöjad för vetenskapligt fusk. Hela Klaus-Jürgens lilla välordnade pojkvärld i den stora villan i Lund brakade därefter snabbt samman.
Dagen efter avslöjandet som följde tog hans mor som var bräcklig, utan konsultationer buss nummer 6 till St Lars mentalsjukhus och stannade där under resten av sitt sorgliga och alltför korta liv.
Möjligen var det just det där förbannade korset gubben målat dit som fått Bo-Göran Nilsson att ägna sig åt människans hjärna. Hjärnan var grå och diffus som en vit fläck på kartan. Den syntes i varje fall inte som korset på skalbaggens rygg. Tanken hade faktiskt slagit honom. Hur som helst kom människans hjärna och framför allt dess stressfunktioner att intressera honom.
Alla människor har någon gång känt sig deprimerade. Man drabbas av ovanligt stora motgångar i familjen eller på jobbet och ibland upplever man det som om livet plötsligt blivit en enda lång och osedvanligt hal och slipprig uppförsbacke.
Bo-Göran Nilsson tvekade ett ögonblick. Han suckade sedan djupt och låste badrumsdörren från insidan.
Hur individen löser en uppkommen depression skiftar. En del människor försöker själv förstå varför de är så djupt nedstämda. Andra går till en psykolog eller psykiatriker för att reda ut det hela. Vissa dricker medan andra proppar i sig så kallade ”lyckopiller” och annan psykofarmaka. Få vet egentligen vad de här pillren gör i hjärnan. De flesta människor tar sig igenom en depression utan större bestående men och merparten med en djupare insikt om sig själva. Men alltför många, kanske hundratals miljoner människor världens över lever större delen av sina liv i djupa depressioner. För ett alltför stort antal av dessa människor leder det till synes ohjälpliga till att de berövar sig själva livet som en yttersta desperat gest av hopplöshet.
Professor Bo-Göran Nilssons och hans institutions forskning rörde de mekanismer som styr depressioner och det inre kaos som ibland leder en människa ut i det stora svarta betvingande mörkret.
Han befann sig nu in i det rymliga och ljusa badrummet och granskade kritiskt sitt nyrakade ansikte i spegeln. Sidobenan var oklanderlig ungefär som mannen på solblekta gröna fotot i fönstret hos assyriern Yousuf. Yousuf Hanna hade berättat att hela hans släkt var frisörer. Enligt Yousuf hade familjen varit frisörer i tretusen år ändå tillbaka i Nineve. Det var ovanligt. Nuförtiden var de kungar i Ronna, hade Yousuf skojat. Bo-Göran undrade plötsligt ifall det där Ronna fanns i verkligheten medan han vände och vred på sig framför spegeln. Till sist hade han bestämt sig och började knyta upp slipsen.
I egenskap av institutionsföreståndare vid det största och mest ansedda laboratoriet vid Karolinska Institutet hade Bo-Göran Nilsson blivit tillfrågad om att medverka i priskommittén fyra år tidigare då professor emeritus Henrik Wennersten hastigt avlidit men han hade artigt avböjt under förespegling att hans forskning tog all ledig tid. Det var långt ifrån sant. Genom en blandning av envetenhet och skicklig marknadsföring hade Bo-Göran Nilssons institution växt och ansågs för närvarande utgöra en av de tre främsta i Europa inom sitt område.
Verksamheten var väl finansierad och som ledamot av institutets styrelse kunde professor Nilsson låta personalen sköta de dagliga rutinerna. Han stod sedan tio år tillbaka i huvudsak för de stora övergripande idéerna och höll föredrag där de rätta personerna fanns närvarade. Han betraktades som en sällsynt begåvning och hans namn fanns högst upp i de banbrytande arbetena på samma sätt som han som ung forskarstuderande tagit med alla sina professorers namn. Det var ett slags vetenskaplig "sextionia" alla unga forskare tvingades genomgå eller förkasta. En del av namnen hade faktiskt inte ens deltagit i forskningen.
Han kunde absolut inte sitta i priskommittén. Ja, på litteraturområdet fungerade det möjligen men i medicin, ”impossible”, som han sagt till sin hustru och livskamrat Hallgerd von Kleeten. Det som för de flesta människor framstått som krönet på en lysande karriär gick helt enkelt inte för sig.
Bo-Göran Nilssons energiska akademiska strävanden kunde för en utomstående verka en smula krassa och rentav själviska. Det fanns också de som ansåg att han rätt och slätt var en högfärdig, självtillräcklig skitstövel som tyvärr begåvats med en sällsynt flexibel hjärna. För Bo-Göran Nilsson var en i grunden intelligent människa och visste ungefär vilka som tyckte illa om honom och varför, men det störde honom inte det minsta. Snarare tvärtom. Det var som han sagt i förbigående vid en föreläsning vid Roosevelt Memorial sjukhuset i New York en vecka tidigare; ”Egensinnigheten är dådens ledstjärna”.
Bo-Göran Nilsson tyckte illa om överraskningar och hade hela sitt liv försökt att planera bort dessa så gott han förmådde.
Men nu hade saker och ting stökat till sig en smula i hans annars föredömligt välstrukturerade vardag.
Bo-Göran Nilsson tog av sig skjortan och gick snabbt tvärs över badrummet.
Hans morgonrutins första åtgärd innefattade att stänga av väckarklockan en kvart över sex. Sedan följde en procedur som var noga reglerad som priset på snus och cigaretter. Kvällen före hade varit en prövning och han hade fått i sig middagen alldeles för sent. Priset för detta var nu uppenbart och det irriterade honom en smula. Ett toalettbesök skulle sinka honom men alternativet var värre. Bo-Göran Nilsson drog därför resolut ner byxorna och satte sig irriterat ner på toalettstolens svala ring av prima förbjuden urskogsmahogny. Genom det stora runda fönstret kunde han se bort mot Askrikefjärden. Han stönade och suckade otåligt.
En kvarts förskjuten tid kunde med nöd och näppe tas igen innan lunch. Några fler longörer fick det emellertid inte bli.
Tjugo minuter senare stod Bo-Göran Nilsson med den svarta kalvskinnsportföljen i högerhanden utanför bostaden medan han betraktade carportens ljudlösa resa.
En halvtimme tidigare hade hans båda döttrar Eurora och Paulette farit iväg till skolan med Lena, den 18-åriga lettiska barnflickan som skött om frukosten och barnens övriga morgonbestyr. Han visste att Hallgerd, hans kära hustru snart skulle vakna och börja ordna med kvällens middag för tjugo gäster med respektive. Han antog att hon skulle ta hjälp av Lena som vanligt. Han tyckte mycket om den unga lite blyga flickan som de anställt ett år tidigare. De hade låtit henne bo gratis i gäststugan nere vid båtbryggan. Det var inte mer än rätt. Hon var lojal och en pärla precis som Vasilij sagt. Dessutom var lönen avgjort rimlig. Vasilij Sarkov var en rysk forskarkollega som ivrigt rekommenderat Lena Palubinskas.
Dagens namn var fredag och på kvällen hade Bo-Göran Nilsson planerat att bjuda hem ett antal för honom intressanta och betydelsefulla människor till en liten tillställning. Av väderleken att döma skulle evenemanget denna fredag hållas utomhus på sluttningen ner mot vattnet.
Försommarhimlen var klart blå, lärkorna hade bråd tid i björkarna vid tomtgränsen och det skulle med största sannolikhet bli en fantastisk kväll. Bara fyrverkerierna som låg i förrådet hade gått lös på drygt hundratusen.
Bo-Göran Nilsson klev in i garaget och öppnade bildörren. Mercedes var lite tveksamt så han hade istället fastnat för en silverfärgad diskret BMW som såg lite billigare ut. I Sverige fick man vara försiktig. Hans kära hustru Hallgerd, hade haft betydande tillgångar i skog och börsnoterade papper när de gift sig femton år tidigare. Knep det kunde de alltid visa klara papper ifall någon klåfingrig neandertalare från tidningarna ringde och snattrade.
Det var Hallgerd som använt bilen dagen före och Bo-Göran Nilsson gav knappen för sitt eget stolsminne en lätt beröring med pekfingret. Stolen väste svagt och rörde sig en smula. Han förde strax därefter in nyckeln i tändningslåset och vred om.
Bo-Göran Nilsson övervägde att köra in en del av förseningen. Han backade därför onödigt raskt ut på gatan och granskade samtidigt belåtet sitt nyrakade brunbrända ansikte i bilens backspegel. Så fort han kommit ut på Trolldalsvägen tryckte han resolut ner gaspedalen.
Föregående helgs segling satt kvar som en klädsam påminnelse att livet inte enbart bestod av arbete. Det var andra gången detta år som han varit ute med familjens segelbåt. Båten en finskbyggd Swan 43 hade förvisso en del år på nacken men det spelade faktiskt mindre roll. Motorn var helrenoverad och han hade lagt på ny gelcoat två år tidigare. Seglen var förstås utbytta ett flertal gånger.
Anders Grönfeldt från läkemedelbolaget Roche hade följt med under helgen och ett par andra kolleger hade mött upp ute i Sandhamn på fredagen. Ibland på försommaren får man sådana där helt underbara segelhelger i Stockholms skärgård. Den här var en av dessa upplevelser som ständig påminner en om varför man äger en segelbåt. De hade bunkrat ordentligt i Vaxholm och sedan fått en pangslör med svagt vridande vind hela vägen ut till Sandhamn. En kvart i tio på kvällen hade de lagt till vid klubbryggan vid KSSS. God mat och vin avnjöts sedan i klubbens restaurang. Den nye krögaren Sandgren hade tagit in sommarpersonalen i serveringen. Det var dock inte helt som förr. Nu var det nya ansikten varje år. Ingen högre klass om man ska vara ärlig. Dagen efter hade de lämnat Sandhamn och tagit sikte på Utö redan vid sjutiden på morgonen. Han hade som vanligt blivit röd av solen efter lunch. Solen högg otroligt bra så här i början av sommaren. Han log och betraktade sig själv i backspegeln. Hur skulle det bli med båten? Han suckade. De skulle inte hinna segla in båten den här helgen. Han grimaserade. Tänderna var fina. Han hade köpt en blekställning. Vitt och snyggt som det skulle vara. Han smackade belåtet och koncentrerade sig på körningen.
Bo-Göran Nilsson lämnade snart Trolldalsvägen och svängde in på Kyttingevägen mot Norra Kungsvägen. Färden gick snabbt över ön, just under körkortsgränsen och han började ratta på radion till han slutligen fann Sveriges Radio P1. Det var Hallgerd som envisades med ”Lugna Favoriter”.
Han trummade irriterat med fingrarna på ratten. Det var tjockt av trafik inne vid Norrtull och han var därför tvungen att genomföra två vansinniga omkörningar i bussfilen. Böter? Skit samma. Han hade råd att betala. En ovanlig uppsluppenhet hade infunnit sig under bilfärden. Tid var hans enda bristvara. Pengar… vad var det han sa den där Cornelius Vanderbilt. Pengar! Vad bryr jag mig om pengar! Jag har ju makt! Han hade inte varit så dum den där. Å andra sidan var det ju lätt för honom att säga.
Rätt som det var spratt Bo-Göran Nilsson till. Han hade hört något som störde rakt genom radiobruset.
…”Vi tror att depressioner kan botas permanent på ett helt annat sätt inom en snar framtid”
Han skruvade upp ljudet. Bilen framför tvärnitade samtidigt och han var en millimeter från att braka rakt in i den.
– Jesus, din förbannade dåre, vrålade Bo-Göran Nilsson åt mannen den blå S80:n när han några sekunder senare svischade förbi i ytterfilen.
Den förvånade mannen i S80:n såg genom sidorutan skymten av en galen människa som närmast liknade en förvriden afrikansk dödsmask.
Bo-Göran Nilsson slukade vartenda ord han lyckades uppfatta genom bilens högtalarsystem. Han såg på den gröna digitala displayen att programmet hette ”Sår i Själen” och handlade om hur depressioner kunde leda till självmord. Det var i sig inget uppseendeväckande. Varenda skitkanal hade den där typen av psykporr nuförtiden. Men P1 var normalt ingen skitkanal och det var delvis därför han lyssnade med stigande intresse. Det var inte heller ämnet utan det var sättet den kvinnliga forskaren framförde sina teorier på. Bo-Göran Nilsson hade kommit in mitt i inslaget och programledaren Anna Kongstad hade redan presenterat forskaren.
Han mumlade, kommenterade, häcklade, svettades och svor. Men det ville sig inte. Att ämnet serotonin spelar roll för humöret var inget hemlighet. Verkligen inte. Det han inte kände till om serotonin var inte värt att notera. Det finns minst tjugo forskningsteam per år enbart i Sverige som söker statliga pengar för att grundforska kring serotonin, dopamin och en del andra ämnen inom samma område. Svagt i bakgrunden av medvetandet hörde han hur bilarna ilsket tutade på honom. Nej, det var hur den här forskaren levererade det hela. Varje mening var perfekt serverad ungefär som när gamla skådespelare som Sven Wolter eller Erland Josefsson räddar ett skitmanus genom att frasera en mening på ett sätt som lyfter hela stycket långt över textens nivå. Den här kvinnan var härdad i de rätta kemikalierna. Det hörde han omedelbart. Det finns genier och den här kvinnan hade geni och dessutom höll hon på att berätta väsentligheter om den forskning han tänkt sig att i framtiden få Nobelpriset i medicin för. Han började oväntat känna sig en smula rent fysiskt illamående. Obehaget tilltog ju längre programmet led och kände att han började darra och andas ansträngt. Som tur var hann han den här gången fram till parkeringen vid Karolinska Institutet innan han började hyperventilera. Det tryckte över bröstet och professor Bo-Göran Nilsson lyckades inte ta sig samman förrän en av hans kolleger i vetenskapliga rådet, docent Fred Dahl sneddade över parkeringen åt hans håll.
– God morgon, Bo-Göran, flinade Fred Dahl och stack in huvudet. Kör du Qigong i bilen? Du brukar ju inte sitta och hänga om du kan slippa. Är det okey med dig?
– Ja, ja det är okey, sa Bo-Göran Nilsson med en blandning av irritation och stramhet. Så drog han ett djupt andetag grep tag i portföljen och hoppade ut ur bilen lite överdrivet raskt.
Efter att motvilligt ha slagit följe med Fred Dahl till entrén och under vägen avhört Dahls vanliga klagolåt, vek kollegan lyckligtvis av till vänster i entrén. Bo-Göran Nilsson andades ut, steg in i hissen efter att ha hälsat som hastigast på en annan gammal kollega och tryckte snabbt och resolut på våningsplan nummer fem. Väl uppe vinkade han glatt till receptionisten och skyndade mot sitt arbetsrum. Utanför det rymliga tjänsterummet började Sanna Ågren, som varit hans sekreterare de senaste tolv åren som vanligt uppdatera honom om dagens program, ändringar och inkomna telefonsamtal och några viktiga meddelande. Han höjde genast och bestämt handen i en avvärjande gest.
– Stopp och god morgon Sanna, sa Bo-Göran Nilsson. Prio ett! Det gick just ett program med det illustra namnet ”Sår i Själen” i P1. En kvinna, svensk, forskare snackade vitt och brett om serotonin där. Fixa utskrifter på hela programmet. Skicka bud och hämta det och sedan behöver jag namn och nummer på de som medverkade i programmet. Jag vill ha det på mitt bord före lunch. Du är en pärla!
Sanna antecknade snabbt utan ett ljud. Hon visste att det inte var lönt att debattera när professor Nilsson var på det där humöret. Medan Sanna Ågren sträckte sig efter telefonen försvann Bo-Göran Nilsson in på sitt rum och stängde dörren med eftertryck i syfte att snabbt få igång arbetet med efterforskningarna.
Väl nedsjunken bakom sitt stora skrivbord i ädelträ satte han handen för pannan.
– Det här får bara inte hända, mumlade han och kände hur svetten bröt fram där den brukade synas i pannans hårfäste.
Åtta timmar senare hade Bo-Göran Nilsson lugnat ner sig och nästan hunnit ifall sin normala livsrytm. Den omedelbara panikångesten hade släppt efter några minuter i fåtöljen framför skrivbordet i tjänsterummet.
Han var åter tillbaka hemma i den stora villan på Lidingö. Han kände sig sedan några timmar rentav lite lätt avslappnad. Gästerna skulle anlända inom en halvtimme. Folk hade en tendens att drälla in lite då och då och men Bo-Göran Nilsson hoppades att de skulle komma i tid.
Bo-Göran Nilsson satt som han hade föra vana under fredagskvällarna lite avskiljt med en minimal whisky i handen djupt nedsjunken i en korgstol nere på bryggan och glodde ut över vattenspegeln mot Tallholmen. Han vispade med glaset så isbitarna rasslade runt. Han gillade Ardbegen. Han kände på sig att det skulle bli en fin kväll och smackade lite med isbitarna. Fyrverkerierna var redan uppställda och färdiga att avfyras ute på udden.
Den svala musiken strömmade ut från husets vänstra flygel ovanför honom. Det lät som jazzpianisten Bill Evans. Han kom plötsligt att tänka på Chet Bakers röst. Den bar på något utöver det vanliga. Märklig. Ljus en smula feminin, spröd men… ja, vad letade han efter… innerlig. En innerlig röst var det få som hade. En innerlig röst som trängde genom vem som helst. Det var en historia med en födelsedag och de där två, Baker och Evans. Han fick det inte ur skallen. En liveinspelning, eller var det två olika inspelningar. Men det var bestämt Stan Getz och Bill Evans. Inte alls Chet Baker. Var det Stan Getz som sjöng för Bill Evans på dennes födelsedag. Hallgerd visste säkert. Hur fan hade de kunnat döpa henne till Hallgerd? Det var hennes norska mammas val. Antagligen det enda val hon fått göra i Bernards sällskap. En gång hade han påpekat saken på en fest när tungan slant efter ett par stadiga groggar. Hallgerd blev inte glad. Han hade aldrig sett henne så mörk i synen. Varken förr eller senare.
Hon tyckte däremot om jazz. Han drack lite mer av whiskyn och nynnade med till tonerna. Nu var det i varje fall Chet Baker som spelade piano. Det var som i forskningen. Han spelade själv piano. Ibland kunde man bli väldigt övertygad om en sak. Hallgerd ropade något som han inte uppfattade långt borta. De skulle bli ett vinnande team den här kvällen. Varenda liten detalj var noga planerad. Det var som en stor och betydelsefull föreställning i hans värld. Han tillstod det gärna. Ett kort besök i labbet på förmiddagen hade övertygat honom om att det inte skulle ta lång tid innan han kunde sända in den vetenskapliga artikeln till den ansedda medicinska tidskriften ”The New England Medical Journal”. Fanns den väl hos redaktionskommittén behövde han inte oroa sig. Han kände flera av dem personligen. De skulle inte ge honom någon fördel men inte heller ställa till med problem.
Radioprogrammet hade gnagt i honom under flera timmar under förmiddagen. Hon hade verkligen ringat in väsentligheterna. På ett för honom obehagligt sätt.
Kvinnan han hört i radioprogrammet visade sig heta hette Veronica Stengård. Hon var 24 år gammal och doktorand vid universitetet i Uppsala. Biokemist. Hon var helt okänd för Bo-Göran Nilsson. Det retade honom en smula. Han kände däremot hennes professor, amerikanen Max Morton väl. Max var en hyfsad hantverkare men lika fantasilös som han var befriad från ambition. Morton hade flera mindre bidrag från Vetenskapliga rådet och antogs bedriva forskning kring serotonin och de olika typernas skillnader, Det finns minst fjorton så det skulle antagligen sysselsätta Morton resten av livet. Dessutom var den PET scanner Max hade tillgång till uråldrig till skillnad från hans egen institutions som var mindre än ett år gammal. Ryssarna hade gett Bo-Göran Nilssons institution på KI en PET-CT(128 slice). Med en bra utrustning kunde man följa markörerna i hjärnan. Lovande försök med den tyska prototypen för en PET/MRI scanner kunde inom loppet av ett år leda till att deras institution skulle få den första utrustning i världen som kombinerade PET och MRI.
Mortons vetenskapliga artiklar innehöll dessutom alltid små distinkta svagheter som vilken normalopererad idiot som helst kunde peka ut. Men det var självfallet ingen som påpekat det för Max av naturliga skäl. Alla hade sina roller att spela. Bo-Göran Nilsson hade själv flera gånger av ren självbevarelsedrift förordat Morton till olika forskningsstöd. Ju fler Morton som flöt runt och forskade i ämnet ju mindre anslag skulle det naturligtvis bli över till de verkliga och farliga konkurrenterna. En enkel ekvation som visserligen utarmade forskningen men som fick dess fixstjärnor att lysa än starkare. Därför och endast därför undrade Bo-Göran Nilsson över hur Veronica Stengård lyckats simma upp till ytan i Max Mortons slurriga lergöl. Hon lyste nämligen obehagligt klart, nästan som en ängel.
Bo-Göran Nilsson hade fått många vänner tack vare sin inflytelserike svärfar professor emeritus, Bernard von Kleeten. Bernard von Kleeten var ett världsnamn inom genetisk forskning. Bernard hade lärt Bo-Göran Nilsson allt han kunde om den akademiska stegens starka och svaga pinnar. Till exempel hur man använde kolleger för sina egna syften utan att det märktes.
Så långt kommen i sina tankevindlingar blev Bo-Göran Nilsson åter medveten om den förestående middagen. Någon ropade hans namn.
Ryssarna skulle informeras om de senaste framstegen i labbet. De skulle bli glada.
Han litade på Leon Kazanowitch men förutsättningen var att amerikanska Mexx Pharmaceutical Industries till slut sedan genomförde affären med ryska Godrob Medical. Godrob! Hur kunde ryssarna komma på ett sådant namn? Men det var Godrob som sett till att hans institution fått den senaste tekniken. Under fem års tid hade de plöjt ner nästan en miljard i utrustning och uppdragsforskning. PET /CT scannern och specialbyggda svepelektron mikroskop för tvåhundra miljoner, nya labbdelen för trehundra miljoner. Leon var ingen snåljåp men han visste vad han ville ha tillbaka. Pengar hade Leon redan så han kunde bada i dem om han ville.
– Det är dags att arbeta för det lilla projektet, mumlade Bo-Göran Nilsson plötsligt efter en blick på sitt eget armbandsur och hävde sig med viss möda ur den låga korgstolen. Hallgerd letade förmodligen redan efter honom. Det var antagligen därför han hörde hennes röst med jämna mellanrum. Den luktade ung försommarkväll av det nyklippta gräset, syrenen och de röda blommorna som han aldrig kom ihåg namnet på. Han drog ett djupt lustmättat andetag.
Ovanför bryggan strax nedanför altanen i gräset hade personalen från Royal Crown Catering & Event redan dukat upp långbordet för fyrtio personer. Utsikten över vattnet var magnifik. Enkla cateringbord täckta med tunga manglade vita linnedukar, Gustaf III glas från Reijmyre glasbruk och en Meissen i 482 delar från 1858. Ryska kandelabrar i silver från St Petersburg och en liten kammarorkester i syrenbersån intill som kunde spela både Stenhammar, Stravinskij och ryska kampsånger vid behov.
Kvällen var fortfarande varm och det var i stort sett vindstilla nere på slänten mot vattnet.
Bo-Göran Nilsson gick in i huset med raska steg och anmälde att han återvänt från bryggan. Han gick därefter upp på andra våningen och bytte om till ljusa nypressade linnebyxor, en stärkt vit skjorta och en pullover i persikofärgad cashmere. Han övervägde därpå tre av sina trehundrafyrtiotvå slipsar innan han missnöjt hängde tillbaka dem i slipsskåpet. ”Casual”, påminde han sig mumlande och gick nedför trappan till bottenplanet. Nere i köket kramade han sedan sin hustru upprepade gånger, kysste henne och sa några uppmuntrande ord till Lena som just var i färd med att skära upp renköttet. De hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med förberedelserna och Bo-Göran Nilsson sken som en sol.
Den här kvällen var till för att knyta vänskapsband som skulle leda till affärsuppgörelser snarare än tvärtom.
Han betraktade förstulet Hallgerds vackra stålgrå klänning i helsiden. Den satt som gjuten på hennes smäckra kropp. Brösten hävdes på ett lite utmanande sätt och han tänkte att hon var vacker. Döttrarna Eurora och lilla Paulette slöt upp vid sidan av Hallgerd som små klatschiga accenter med sina cremefärgade sidenklänningar och blomsterkransar med svenska visserligen växthusodlade men dock sommarblommor i håret. Barnens ögon glittrade, eller ja, det kanske var en reflex från marschallerna om man ska vara noga. Det var som en tavla av Zorn.
Han kramade alla tre hårt och innerligt, blev lite sentimental och tänkte att han ville behålla den här stunden för evigt.
– Önska mig lycka till, viskade han tyst till Hallgerd.
– Lycka till min älskling, sa hon log och tryckte sina svala läppar mot hans kind. Du luktar gott, sa hon uppskattande men innan han kom sig för att svara var de försvunna alla tre.
Han var stolt över dem. Hur många gånger hade de inte ställt upp för honom? Sena kvällar när kollegerna velat ha en nattmacka och sedan komplett frukost på morgonen. Alla dessa fredagar när de kunde tillbringat ”quality time” med varandra i träningsställ och ätit pizza. De var hans generalstab och armé på en och samma gång. Hallgerd var gjord av stål eller något liknande ännu inte beskrivet material. Han hade aldrig sett henne falla utanför ramen på en middag. Ständig leende, passade hon på gästerna och såg till att personalen höll sig på benen. Aldrig skrek hon och var ovänlig medan hon visade auktoritet som få. Ändå älskade folk henne. Vilken fantastisk hustru du har! Vilka fina barn ni fått!
Han drog ett djupt andetag, gick åter ut och granskade dukningen. Den såg magnifik ut. De hade diskuterat blinier och rysk kaviar med äkta smetana men övergett tanken. Han tänkte att det nog var ett riktigt val och att han hade haft fel. Som vanligt.
Bo-Göran Nilsson ville börja röka en stilla cigarr i biblioteket men efter en snabb blick på sitt armbandsur insåg att han inte skulle hinna.
Smågnolande återvände Bo-Göran därför in i det stora serveringsköket där den läckra förrätten bestående av hembakad fullkorns toast med basturökt innerfilé av ren och äggstanning höll på att fördelas över en vackert upplagd salladsbädd. Han suckade gillande åt arrangemanget och upptäckte samtidigt att han blivit en smula hungrig.
Champagnen höll precis rätt temperatur i den stora vinkylen. Ett tag hade han tänkt skaffa champagne från galeasen Jönköping som förliste utanför Finland 1916 med last av champagne, konjak och vin. Men hans kloke vinagent Julius Benoux-Östergren hade rått honom att satsa på konjak istället. Fler än ett kalas hade blivit avslagna av gammal champagne så nu hade han istället införskaffat fyra flaskor prima drygt nittio år gammal konjak som varit på väg till den ryske tsarens fest med galeasen Jönköping. Kunde det bli bättre. Han hade till och med tänkt ut en möjlig stickreplik då han serverade ryssarna. ”Man kan säga att den här konjaken kom fram till sist”. Han tyckte själv att det lät utomordentligt fyndigt men testade det i alla fall på Hallgerd. Hon hoppade inte direkt av upphetsning som han möjligen väntat men nickade och sa att det lät väl bra men att det nog skulle vara uppskattat om han inte nämnde några priser. Han hade skam till sägandes faktiskt tänkt göra det. Fan, femtio tusen för fyra flaskor konjak. Men Hallgerd visste allt om den här typen av frågor och han hade med åren lärt sig att det hon sa var det som gällde om man inte ville göra sig själv till ett allmänt åtlöje. I början av deras förhållande hade han blamerat sig ordentligt ett par gånger. Hallgerd däremot, hade fått en gedigen uppfostran. Med en ängels tålamod hade hon förklarat för honom inte bara den formella etiketten utan också det som verkligen gäller och balansen emellan de båda emellan som aldrig står att läsa i ”Vett och Etikett”. Den svenska överklassen generade inte folk. Det var kanske dess främsta signum. Det betydde inte att de inte registrerade saker och ting, intrigerade och snackade skit om varandra. Det betydde bara att man var tvungen att spåra upp skitsnacket innan man kunde säga hur pass lyckad en fest varit. Bo-Göran Nilsson visste att han hade en lång väg att vandra för att passa in. Han riste på sig av obehag inför tanken på hur nära han varit att göra bort sig med champagnen och skyndade mot ytterdörren eftersom han hörde att bilar började svänga upp på grusgången framför huset.
Det var fyra spegelblanka svarta Mercedes bilar med tonade rutor från den ryska beskickningen och två ryska privatbilar som bland andra innehöll Leon och Alana.
Ryssarna vara extremt punktliga. Två minuter i sju.
Bo-Göran, Hallgerd, Eurora och Paulette stod som vanligt uppställda utanför den öppna entrén för att ta emot gästerna.
Leonid Kazanowitch hoppade ur bilen och flinade över axeln åt den ryske handelsattachén som kämpade med att få ut sin stora kroppshydda ur ambassadbilen bakom. Leon gick direkt mot Hallgerd, sträckte fram handen och log. De hade träffats tidigare. Han var en värdig representant för det nya stora landet med de nya värderingarna. Putin och hans gäng rådde de inte på men resten fick lära sig att spela andrafiol.
Den gamla tiden var förbi och mycket av skräcken med den. De gigantiska blygrå svettiga kombinaten som legat som rykande, fräsande gråsuggor over hela landet från Östersjön till Sibirien började ersättas med moderna rationella fabriker som kunde mäta sig med vilken europeiskt produktionslinje som helst. Det kom följaktligen inga tiotusentals arbetare och arbeterskor genom de flagnade grindarna på gråsuggorna längre. De var redan bortrationaliserade.
Stanchanoviterna som på trettiotalet kom och slipade verktyget flera timmar innan skiftet började hade ersatts av automatiserade processer, outsourcing och en brutal kapitalistisk ekonomi som Ryssland skulle genomlevt för hundra år sedan.
Det var denna ofta smärtsamma omvandling Leons far och sedermera han själv delvis tvingats verka i. Men tur hade de haft. Leon skyllde på turen. Den där förbannade turen hade förföljt honom hela hans vuxna liv. Alltsedan Sovjetunionen brakade samman hade han tvingats att lyssna på dussintals ryska affärsbekanta som dragit olikt lotter i det stora sammanbrottslotteriet. Alltifrån slitna tredjeklassfigurer som klagat högljutt på att de aldrig lyckats få en bit av den stora kakan som delades upp efter 80-talet.
– Du har bara haft otur, brukade han säga åt dem.
Vanligtvis fnös de högljutt och började sedan gråtande berätta varför det inte handlade om tur. Då han återgav de tre avgörande ögonblicken i sin egen familj historia, trummade de nervöst för att de skulle återfå ordet och kunna fortstätta sin bevisföring.
Hans framlidne far Alexander Kazanowitch hade skaffat en extra lägenhet 1969 i den ungerska staden Budapest där han befunnit sig i egenskap av handelsattaché för Sovjetmakten. Lägenheten blev två och de hyrdes ut till turister och forskare eller helt enkelt till andra ambassader. Lägre tjänstemän förstås. Två blev flera och vinsten plöjdes ner i affärer med grönsaker tillsammans med georgierna i St Petersburg. Sedan fick man dela med rätt sorts människor förstås.
De hade haft sitt eget Glasnost och Perestrojka långt innan Gorbatjov dök upp på scenen. Men när han kom var de väl förberedda. Det ryska folket skulle bli kapitalister. Landets rikedomar skulle fördelas. Allt hade ställts på kant. Han mindes deras städhjälp i St Petersburg, gamla präktiga fru Radek. Varje dag kom hon och såg till att deras lägenhet sken som en nypolerad samovar. En kväll vintern 1994 hade han återsett henne utanför varuhuset vid Nevski. Hon satt tillsammans med de andra änkorna på trottoaren. Smutsiga och uppgivna. Han såg att hon bara hade några få tänder kvar. När Leon växte upp var alla hennes tänder vita och regelbundna. Han hade till och med haft några sexuella fantasier om henne. Nu kostade den loppiga pudeln vid hennes sida femtio rubel och herr Radeks krigsmedaljer fick man för 5 stycket. Herr Radek var död men hade erhållit fyra medaljer för visat mod vi belägringen. En silvermedalj hade herr Radek fått ur självaste marskalk Ivan Konevs hand, berättade hon stolt.
Leon presenterade sig och pratade med henne. Hon verkade inte känna igen honom överhuvudtaget. Han gav henne 500 rubel. Nästa vecka var hon tillbaka. Hon hade glömt alltsammans. Pudeln var borta och hon hade tre medaljer kvar. Stalingrad, sa hon och visade honom en medalj. Tre rubel för dig, sa hon och log frestande medan hon malde med sina få kvarvarande tänder.
Han hade skyndat bort och hade aldrig mera sett till henne. Vintern var kall. Men inte kallare än krigsvintrarna. När de var barn hade Fru Radek hade gjort varma bullar åt dem när de kom in från skridskobanan. På omvägar hörde han senare att hon frusit ihjäl i sin lägenhet en natt i februari.
Fru Radek tillhörde det förgångna. Den gamla tiden. Nu skulle ryssarna bli kapitalister, tjäna pengar, lära sig att ta för sig. Alla talade om de där aktierna. Om att bli rik. Ifall det där förbannade landet skulle kunna komma på fötter för första gången på tvåhundra år. Folk var optimistiska under flera månader i sträck. Aktierna delades ut. Kuponger där det stod att man var ägare till två eller fem aktier i Rugaz eller något annan av de nedslitna gråsuggorna. Folk räknade som besatta. Skulle de ha råd med en bil om två år. Nu skulle det bli fart på saker och ting. Amerika kunde dra åt helvete.
Aktierna steg och sedan sjönk de. Ingen ville investera. Madrasserna var fulla med pengar. Gudars skymning, som de där företagen såg ut. Maskinerna var från stenåldern och tyskarna som kommit sa att i Ruhr kunde en tysk man klara av vad femtio ryssar gjorde. Det hela var för deprimerande. Nu skulle snart aktierna vända. Men aktierna sjönk mer ändå. Det började vid den tiden dyka upp välklippta yngre män som köpte upp aktier. Idioter. Ungdomligt oförstånd. En kvinna gav bort sina fem aktier till en sådan ung man i svart läderjacka. Jag vill inte lura dig sa hon. Du får dem av mig. Håll till godo. Hans far hade berättat sådana historier.
Det hände ungefär samtidigt som Leon Kazanowitch avlade sin efterlängtade examen vid London Business School. De satte sig på examensdagen i Regent’s Park tvärs över gatan och drack champagne i vecka. Sedan packade han, städade ur studentrummet, lämnade nycklarna till Fru Sumners och åkte sedan ut till Heathrow och tog flyget till St Petersburg. Där väntade hans far redan otåligt på honom.
Fadern hade ringt två veckor tidigare.
– Är du klar med universitetet, hade Alexander Kazanowitch frågat när han ringde.
– Snart, sa Leon.
– Kom hit direkt efter examen, sa Alexander Kazanowitch. Jag har något att säga dig. Men du behöver vara här på plats så att säga.
Sådan var han den gamle karriärdiplomaten. Inga onödiga tal och kringelikrokar.
Lägenheten låg nära centrum i ett hus från 1790. Det var åtminstone vad folk sa. Att huset var så gammalt. Lägenheten var belägen på första våningen en halvtrappa upp. De gamla svarta marmortrapporna var snedslitna och trapphuset luktade som vanligt starkt av tallsåpa. Det var en statlig tjänstebostad och skulle tyvärr försvinna med fadern eftersom hela huset ägdes av den ryska staten. Tre rum och kök var att betrakta som en stor lägenhet i det gamla Ryssland. Dörrarna var en och sjuttiofem och det var lågt till tak. Men det var en exklusiv lägenhet som en gång i tiden bebotts av tsarens hovstallmästare Vladimir Kuprin. Genuina blankpolerade träpaneler, djupa fönstervalv och en stor öppen spis i varje rum så man kunde hålla värmen på vintrarna.
När Leon anlänt var det redan sommar och fönstren var öppna mot gården. Koltrastar och sparvar tjattrade i kapp i den stora blommande kastanjen på gården. Fadern satt nedsjunken i den djupa fåtöljen Leon sett honom bli gammal i. Pipan av körsbärsträ pyrde och då och då kom det försumbara rökpuffar ur den.
– Sätt dig ner Leonid Kazanowitch, sa fadern precis myndigt som Leon mindes det från förr. Hans far var bestämd men det var inte mer än så. Han skrek inte och han slog aldrig vilket var ovanligt bland ryska fäder ur hans generation.
– Hur är det med dig far, undrade Leon och satte sig i fåtöljen bredvid. Hur är det med Sonia, fortsatte Leon efter en stund eftersom fadern inte verkade vilja svara på den första frågan.
Alexander Kazanowitch lyfte blicken han haft riktad mot golvet och vände sig mot sonen. Leon såg att fadern hade magrat sedan han såg honom sist. Dessutom hade han blivit gul i ansiktet.
– Det är bra med Sonia, sa fadern kort som om han genast ville avsluta den diskussionen.
Sonia var gift med en lettisk sjökapten och bodde i Riga sedan många år. Leon hade bara sporadisk kontakt med henne. Deras mor hade gått bort hastig i en hjärnblödning för fem år sedan och Leon misstänkte att cancern var på väg att ta ett slutligt grepp om fadern. Leon suckade.
– Far, sa Leon. Du ser friskare ut än i påskas.
Fadern tittade på honom med sina vattniga gammelmansögon och la pipan i pipstället med en liten smäll.
– Leon, sa fadern och hävde sig en smula i stolen. Jag ska dö och om den saken är det inget tvivel inom läkekonsten. Däremot skulle det skett för länge sedan men nu känns det som om min skröpliga lekamen kommit ifatt deras förbannade diagnoser. Morfinet biter inget vidare och jag skriker ibland om nätterna. Men det är inte därför jag kallat hit dig. Jag vill tala om tillgångarna.
Leon hade inte haft långt till tårarna den där dagen. Han kände i varje del av sin kropp att det var de sista kornen som rann ur timglaset för den gamle mannen på andra sidan bordet. Han ville säga något men visste bara inte vad. De hade aldrig stått varandra så särskilt nära men heller inte bråkat med varandra. Alexander Kazanowitch var en man av sin tid.
Papperet var ett enkelt A4. Med darrande hand räckte fadern över det till Leon.
– Här finns allt nedtecknat, sa fadern därefter kort och lutade sig tillbaka med en suck som övergick i en grimas av smärta. Du får överta allt nu innan jag köper morfin för slantarna, fortsatte fadern och övermannades av en hostattack när han försökte skratta åt sitt elände.
– Din syster har redan fått smyckena och det saknas lite men du får fylla på hennes del senare. På kontot i First Manhattan finns en halv miljon amerikanska dollar. Ta pengarna och gå till Ruskov. Minns du Ruskov?
Leon stirrade häpen på papperet och nickade.
Han mindes Rustov men framför allt hans dotter Nadja som haft enorma blå ögon och enorma bröst. Tyvärr hade allt annat också snabbt blivit enormt på henne. Men på grund av Nadja visste han genast vem den lille strame mannen i den svarta yllerocken som brukade komma hem och spela schack när han själv bodde hemma. Miroslav Rustov.
– Du ska gå till Industriministeriet vid Rymdparken, sa fadern. Jag har talat med Miroslav. Det finns 300 000 aktier i det statliga bolaget Godrob. Känner du till Godrob?
Leon skakade på huvudet. Godrob? Han var fortfarande i något slags chock över summan som fadern nämnt. En halv miljon amerikanska dollar. Vad hade gubben fått dem ifrån?
– Leon, lyssna nu noga på mig, sa hans far med viss skärpa och knep åt med sin magra knotiga hand runt Leons handled.
– Far, var har du…
– Fråga inte, sa fadern och höjde handen. Jag har gjort förbannade affärer i femtio år. Det är inga konstigheter. Då var det kanske men inte nu. Jag har i varje fall inte mördat någon om jag säger så. Nåväl, Godrob är ett av statens läkemedelsföretag. Det är till salu och jag håller på att köpa upp det i hemlighet. Vi har fyrtiotre procent av aktierna redan. Med aktierna från Rustovs insamling får vi nästan sjuttio procent. Ta över och behåll chefen för industridelen, Belev och gör som han säger medan du lär dig branschen. Det finns stora dolda världen i bolaget, Leon. Stora världen.
Leon hade lyssnat men nu tänkte han mest att fadern bord tvätta sig en smula och klippa ner de gula naglarna han visat för att understryka sina argument. Men Alexander Kazanowitch pratade på till krafterna svek och han hostande och dreglande föll samman.
Leon lyfte sin far Alexander till sängen i rummet intill. Han vägde knappast något alls längre.
Tre dagar senare var fadern död. Han hade somnat in i sin vanliga fåtölj enligt grannkvinnan som brukade hjälpa honom då och då med inköpen. Leon var och hälsade på Sonia i Lettland över dagen och fick höra om saken på telefon. Leon misstänkte att fadern tagit en rejäl dos morfin.
Det blev en stilla begravning på Moskvas västra kyrkogård. Trots att Alexander bott i nästan hela sitt liv i St Petersburg ville han bli begravd i den gamla släktgraven. Det var Sonia, den lettiske sjökaptenen, deras två barn och Leon samt ett femtiotal gamla vänner och arbetskamrater. Nästan alla tycktes urgamla och de flesta såg uppriktigt ledsna ut. En vecka senare gick Leon traditionsenligt till graven med lite vodka och ett par smörgåsar. Han fann då till sin förvåning flera äldre män vid graven. Det var vi det tillfället han fick höra den verkliga historien om sin fars förmögenhet.
I tio år styrde Leon Kazanowitch sedan sitt läkemedelsimperium från Moskva. Miko Belev blev hans förtrogne vapendragare. Miko visste allt vad som fanns att veta om hur man tillverkade stora mängder smärtstillande med hjälp av en relativt billig och okomplicerad teknologi. Det fanns tio olika fabriker över hela Ryssland samt i Ukraina och Azerbajdzjan. De sålde av fabriken i Azerbajdzjan men behöll den i Ukraina. Sedan tecknades avtal med ett antal länder i Afrika och Iran samt Malaysia om försäljning av färdiga produkter. Från London släpade Leon med sig två gamla kompisar från studietiden Lakshiman Polamreddy från Madras i Indien och Nalini Satinder från New Dehli. Snart hade de installerat helt nya maskiner i hälften av fabrikerna. De producerade sedan med framgång licenstillverkade billiga indiska generika och derivat på kända europeiska och amerikanska originalmediciner. Lakshiman Polamreddy kom från en gammal indisk finansfamilj men hade ingen lust att flytta tillbaka och gifta sig med en släkting. Han hade en god näsa för affärer och blev därför efter bara ett år finanschef i Leons lilla imperium. Nalini Satinder var forskare inom smärtmedicin och Leon hade haft en liten affär med henne i London. Hon fick leda forskningsavdelningen, vilket visade sig vara ett lyckosamt val. Nalini Satinder kom snabbt med ett antal radikala förslag på hur de skulle göra för att utvecklas till det främsta forskningslaboratoriet i det nya Ryssland. Alla ville vara med och modernisera det nya Ryssland som det slutliga beviset på kapitalismens överlägenhet. I slutet av 90-talet plöjdes all vinst ner i forskning och snart hade Godlob köpt upp en handfull lovande forskare och medföljande patent. Ett nytt centrallaboratorium byggdes på mindre än åtta månader för drygt en miljard dollar. Genom professor Vasilij Sarkov från Berkeley kom de över frontlinjen inom forskning kring depressionssjukdomar. Svårmodiga typer fanns det gott om i landet och det var ett strategiskt val de gjort redan 1996 på inrådan av forskningschefen Nalini Satinder. Hon ansåg att den inhemska marknaden skulle vara mer än tillräcklig för årtionden framöver.
Nu stod Leon Kazanowitch med sin unga hustru Alana på trappan till Bo-Göran Nilssons spatiösa souterräng villa på Lidingö i utkanten av Stockholm. Snett bakom honom skymtade Bo-Göran handelsattachén vid ryska ambassaden, Vassilij Sarkov och hans pratglada amerikanska fru Valerie. Snett bakom dem stod Nalini Satinder och hennes nya partner. En mjuk pakistanska vid namn Sara som Bo-Göran träffat som hastigast en gång under Rio konferensen. Bo-Göran Nilsson vinkade glatt till Sarkov och såg samtidigt att Lakshiman Polamreddy var på väg mot honom.
– Välkommen Lakshiman, sa Bo-Göran Nilsson glatt och introducerade därefter sin fru Hallgerd och barnen.
– Hur lever livet med Il Professore, skrattade Lakshiman och fingrade samtidigt nyfiket på Euroras blomsterkrans.
Lakshiman Polamreddy kom ensam efter vad Bo-Göran kunde se.
– Bara fint, log Bo-Göran Nilsson tillbaka och förde Lakshiman Polamreddy mot dörren.
Hallgerd log sitt bredaste leende och barnen neg som om de aldrig gjort något annat. Allt fler gäster anslöt sig. Ryska forskare, affärsmän och diplomater blandade med svenskar, amerikaner och indier. Gunnar Sandgren från Nobelstiftelsen anlände med sin fru Martina och snart hade de flesta tagit sig genom huset till drinkbrickorna. Bo-Göran fick tag i en cider och spanade efter Leon Kazanowitch. Var det Alana hans nya hette? Hade Anders Pihl från EU- kommissionen kommit ännu?
Anders Pihl var en gammal kompis till Bo-Göran Nilsson. De hade delat kök på studentkorridoren vid Lappis i Stockholm efter Bo-Göran flyttat från Lund. Det hade varit en ganska jobbig tid för Bo-Göran och Anders hade en massa vänner som festade friskt varenda helg så Bo-Göran kom snabbt in i en ny bekantskapskrets. Bo-Göran slapp frågor om sin pappa, om Lund och allt som hänt därnere. Kanske hade han berättat något för Anders. Han mindes inte. Efter ett tag klippte Bo-Göran Nilsson alla band till Lund. De pratade aldrig mer om det som hänt. Aldrig någonsin.
Det var en helt underbar kväll. Sval utan att vara kall. Solen var ännu en bit uppe men började skifta mot rött så smått. Vattnet var blank som en spegel. Gästerna hade satt sig till bords och kandelabrarna lyste upp kvällen. Mjuk hissmusik strömmade ur vardagsrummets inre. Ett milt sorl hade brett ut sig efter förrätten och Bo-Görans lilla välkomsttal hade tagit emot med varma applåder. Det verkade som om placeringarna fallit väl ut. Hallgerd hade i varje fall rapporterat att alla såg ut att trivas och hon var expert på det området.
Bo-Göran Nilsson såg till att Anders Phil som dykt upp fick tillfälle att samtala med Lakshiman Polamreddy mellan huvudrätten och desserten. Pihl hade ansvaret för EU:s nya forskningsstrategi utredning och Bo-Göran hade talat varmt för ryssarnas forskningskapacitet. Det Pihl inte visste hade han inget ont av, resonerade Bo-Göran och han var säker på att Anders hade samma syn på saken.
Så fort de varma ostkaksterrinerna och färska svenska jordgubbarna kommit på bordet och sorlet åter steg, visste Bo-Göran instinktivt att festen skulle bli en succé. Leon blinkade åt honom medan desserten dukades av och kaffet var på väg till småborden på grässlänten. De hade blivit lite kyligare nu och gasolvärmarna började väsa under parasollerna.
Bo-Göran tog Leon under armen och de gick ner till vattnet och ut på bryggan.
– Fantastisk middag du ordnat sa Leon uppskattande och tog tag i Bo-Görans arm. Det är så vackert härute att man nästan svimmar. All denna grönska, din fantastiska familj.
Bo-Göran nickade.
– Ja, det blev en lyckad kväll, tillstod Bo-Göran. Vi hade tur med vädret.
– Pah, utbrast Leon. Varför ska ni svenska alltid snacka om väder? Du och din hustru har sett till att vi som fått förmånen att vara med har haft en oförglömlig kväll.
Bo-Göran log lite självbelåtet.
– Leon, sa han sedan allvarligt och bytte ämne. Vi kommer efter vad jag inhämtat från den senaste serien försök att kunna genomföra de sista testerna redan inom en månad. Till första oktober ska vi kunna publicera artikeln.
Leon nickade och tryckte Bo-Görans arm.
– Ni har gjort ett fantastiskt arbete, sa han sedan småleende och tände eld på en cigarett.
– Utan ditt stöd hade vi stått oss slätt, mumlade Bo-Göran och vinkade avböjande åt Leons framsträckta cigarettpaket.
– Vi hade styrelsemöte igår, sa Leon och blåste en rökring ut över vattnet åt Tallholmen till. Det finns ett optionsprogram där du numera har en miljon aktier till fem kopek styck om ett år. Marknadsvärdet ligger förstås betydligt högre. Styrelsen ville villkora det till avtalet om tillverknings- och försäljningsrättigheterna. Din institution får normala royaltyn och ett separat avtal. Ditt namn förekommer överhuvudtaget inte. Ett ryskt bolag MedProspekt med ett konto i en kinesisk bank finns från och med idag. Du ensam har teckningsrätt för kontot och det sitter några ryssar i styrelsen för formalitetens skull. Jo, sedan har du ett civilrättsligt avtal om att delta i framtida riktade optioner på samma villkor som styrelsen i huvudbolaget så länge tillverkning och distribution ligger hos oss.
Bo-Göran Nilsson nickade och såg tillfreds ut.
– Det är säkert helt i sin ordning, sa han och lade armen om Leons axlar medan de sakta vandrade upp till de övriga. Skicka papperen till min box som vanligt så skriver jag under i veckan som kommer.
– Utmärkt, sa Leon. Tror du verkligen att det här håller nobelprisklass?
– Jag vet att det gör det, sa Bo-Göran Nilsson lugnt.
KAOS handlar om vad jakten på ära och berömmelse kan få för följder men också vad som kan hända när en fest spårar ur med fel personer inblandade och katastrofala följder som resultat.
KAOS berör ordningens och oordningens villkor, men handlar också om kärlek, vänskap, lojalitet och om gränsers betydelse:
KAPITEL 1
När professor Bo-Göran Nilsson såg ut genom badrumsfönstret mot Tallholmen och fjärdens glittrande försommarspegel som dansade därnere var det inte vattnets skönhet eller den mjuka svepande grönskan han tänkte på. Istället kände Bo-Göran Nilsson en hastigt tilltagande irritation över att han helt säkert skulle bli försenad.
Han avskydde förseningar.
Bo-Göran Nilsson hade vid fyrtiosju år ålder ett liv som de flesta människor skulle hugga av sig högra handen för att få leva.
– Det har inte alls kommit gratis i brevlådan, brukade han självbelåtet skämta vid något av de otaliga sociala sammanhang han nuförtiden rutinmässigt blev inviterad till sju dagar i veckan.
Det var Nobelsekretariatets återkommande tillställningar, Forskningsrådets månatliga sammankomster, ett antal privata vetenskapliga råd, stiftelser, kommittéer, seminarier, tidskriftsluncher, företagsluncher och gud vet allt som han erbjöds att närvara vid. För det mesta tackade han nej. Han närvarade enbart vid sammankomster som tilltalade honom, vilket i princip var de som gynnade hans anslag och karriär.
Föregående kvälls soaré på lyxrestaurangen Gondolen hade varit en långdragen historia. När taxin dök upp och slirade in vid trottoarkanten strax före midnatt hade hans svärfar och mentor professors emeritus Bernard von Kleeten lutat sig in genom den nedvevade rutan på passagerarsidan. Bernard hade som vanligt druckit en hel del.
– Jag litar på dig din jävel, sluddrade Bernard innan han gjorde en obestämd gest och vinglade bort mot Gamla Stan.
Han kunde lika gärna sagt;
– Om du gör mig besviken förlåter jag dig aldrig.
Sedan fem år tillbaka hade Bo-Göran Nilsson ett enda större övergripande mål i livet. Det bestod i att forskningen skulle tilldela honom Nobelpriset i medicin. Bo-Göran Nilsson skämtade aldrig ens ytligt om saken och han talade absolut inte offentligt om det men i hemlighet arbetade han målmedvetet och oförtrutet på sin egen kandidatur.
Nu är ett Nobelpris inte något man snyter ur näsan.
Det kände Bo-Göran Nilsson noga till. Till att börja med krävs det snille och det hade han som tur var visst mått av. Så pass mycket insikt eller i varje fall kunskap om sina företräden och begränsningar hade Bo-Göran Nilsson. Han visste följaktligen att det inte räckte med snille. Världen är nämligen full av snillen inom fysik, kemi och medicin som inte fått Nobelpriset. Forskare talar om Nobelpriset mellan skål och vägg och i den akademiska världen finns det mycket klara uppfattningar om vem som inte borde få Nobelpriset och varför.
Saker och ting kommer nämligen inte av sig själv. Allt levande kräver hyfsade betingelser för att växa och utvecklas.
Hans svärfar Bernard von Kleeten var en utmärkt förebild. Han hade drivkraft så det räckte och blev över. Dessutom visste Bernard hur man marknadsförde saker och ting. Professor Nilsson och von Kleetens dotter. Det var så de introducerades i sällskapslivet. Men det hade inte alltid varit så.
Trettio år tidigare hade livet inte varit överdrivet muntert. På den tiden hade Bo-Göran Nilsson undertecknat sina insändare till skoltidningen med namnet Klaus-Jürgen Gyllwén och bodde i ett pojkrum som stank av eter och var fyllt till taket av kartonger med döda skalbaggar.
Plötsligt strax före gryningen den 5 september 1977 på Romeleåsens daggfuktiga ljungsträckning höll hans far den kände zoologen och professorn, Reinard Gyllwén stolt upp vad som skulle bli faderns akademiska höjdpunkt ”Gyllwénae” den lilla sandiga guldfärgade viveln med ett litet rött kors på ryggen. En underfamilj till ”Curculionidae”, Studenterna som följt honom på den nattliga exkursionen dansade kring lägerelden och var närmast i extas. Redan genom att blicka in i det daggfuktiga provröret visste alla församlade vad de stod inför.
En ny vivel och som upphittare av en sådan har man rätten att göra sig odödlig genom att uppkalla skalbaggen efter eget namn. Den kvällen bolmades det flitigt på goda cigarrer i Lunds professorsstad. Det skrevs en artikel av fadern som publicerades i de rätta tidskrifterna och efter en längre tid kom den efterlängtade bekräftelsen. ”Gyllwénae” hade godkänts som en vivel och underfamilj förekommande endast i södra Sverige, funnen och uppkallad efter sin baneman professor Reinard Gyllwén vid zoologiska institutionen i Lund.
Professor Reinard Gyllwén blev sex månader senare avslöjad för vetenskapligt fusk. Hela Klaus-Jürgens lilla välordnade pojkvärld i den stora villan i Lund brakade därefter snabbt samman.
Dagen efter avslöjandet som följde tog hans mor som var bräcklig, utan konsultationer buss nummer 6 till St Lars mentalsjukhus och stannade där under resten av sitt sorgliga och alltför korta liv.
Möjligen var det just det där förbannade korset gubben målat dit som fått Bo-Göran Nilsson att ägna sig åt människans hjärna. Hjärnan var grå och diffus som en vit fläck på kartan. Den syntes i varje fall inte som korset på skalbaggens rygg. Tanken hade faktiskt slagit honom. Hur som helst kom människans hjärna och framför allt dess stressfunktioner att intressera honom.
Alla människor har någon gång känt sig deprimerade. Man drabbas av ovanligt stora motgångar i familjen eller på jobbet och ibland upplever man det som om livet plötsligt blivit en enda lång och osedvanligt hal och slipprig uppförsbacke.
Bo-Göran Nilsson tvekade ett ögonblick. Han suckade sedan djupt och låste badrumsdörren från insidan.
Hur individen löser en uppkommen depression skiftar. En del människor försöker själv förstå varför de är så djupt nedstämda. Andra går till en psykolog eller psykiatriker för att reda ut det hela. Vissa dricker medan andra proppar i sig så kallade ”lyckopiller” och annan psykofarmaka. Få vet egentligen vad de här pillren gör i hjärnan. De flesta människor tar sig igenom en depression utan större bestående men och merparten med en djupare insikt om sig själva. Men alltför många, kanske hundratals miljoner människor världens över lever större delen av sina liv i djupa depressioner. För ett alltför stort antal av dessa människor leder det till synes ohjälpliga till att de berövar sig själva livet som en yttersta desperat gest av hopplöshet.
Professor Bo-Göran Nilssons och hans institutions forskning rörde de mekanismer som styr depressioner och det inre kaos som ibland leder en människa ut i det stora svarta betvingande mörkret.
Han befann sig nu in i det rymliga och ljusa badrummet och granskade kritiskt sitt nyrakade ansikte i spegeln. Sidobenan var oklanderlig ungefär som mannen på solblekta gröna fotot i fönstret hos assyriern Yousuf. Yousuf Hanna hade berättat att hela hans släkt var frisörer. Enligt Yousuf hade familjen varit frisörer i tretusen år ändå tillbaka i Nineve. Det var ovanligt. Nuförtiden var de kungar i Ronna, hade Yousuf skojat. Bo-Göran undrade plötsligt ifall det där Ronna fanns i verkligheten medan han vände och vred på sig framför spegeln. Till sist hade han bestämt sig och började knyta upp slipsen.
I egenskap av institutionsföreståndare vid det största och mest ansedda laboratoriet vid Karolinska Institutet hade Bo-Göran Nilsson blivit tillfrågad om att medverka i priskommittén fyra år tidigare då professor emeritus Henrik Wennersten hastigt avlidit men han hade artigt avböjt under förespegling att hans forskning tog all ledig tid. Det var långt ifrån sant. Genom en blandning av envetenhet och skicklig marknadsföring hade Bo-Göran Nilssons institution växt och ansågs för närvarande utgöra en av de tre främsta i Europa inom sitt område.
Verksamheten var väl finansierad och som ledamot av institutets styrelse kunde professor Nilsson låta personalen sköta de dagliga rutinerna. Han stod sedan tio år tillbaka i huvudsak för de stora övergripande idéerna och höll föredrag där de rätta personerna fanns närvarade. Han betraktades som en sällsynt begåvning och hans namn fanns högst upp i de banbrytande arbetena på samma sätt som han som ung forskarstuderande tagit med alla sina professorers namn. Det var ett slags vetenskaplig "sextionia" alla unga forskare tvingades genomgå eller förkasta. En del av namnen hade faktiskt inte ens deltagit i forskningen.
Han kunde absolut inte sitta i priskommittén. Ja, på litteraturområdet fungerade det möjligen men i medicin, ”impossible”, som han sagt till sin hustru och livskamrat Hallgerd von Kleeten. Det som för de flesta människor framstått som krönet på en lysande karriär gick helt enkelt inte för sig.
Bo-Göran Nilssons energiska akademiska strävanden kunde för en utomstående verka en smula krassa och rentav själviska. Det fanns också de som ansåg att han rätt och slätt var en högfärdig, självtillräcklig skitstövel som tyvärr begåvats med en sällsynt flexibel hjärna. För Bo-Göran Nilsson var en i grunden intelligent människa och visste ungefär vilka som tyckte illa om honom och varför, men det störde honom inte det minsta. Snarare tvärtom. Det var som han sagt i förbigående vid en föreläsning vid Roosevelt Memorial sjukhuset i New York en vecka tidigare; ”Egensinnigheten är dådens ledstjärna”.
Bo-Göran Nilsson tyckte illa om överraskningar och hade hela sitt liv försökt att planera bort dessa så gott han förmådde.
Men nu hade saker och ting stökat till sig en smula i hans annars föredömligt välstrukturerade vardag.
Bo-Göran Nilsson tog av sig skjortan och gick snabbt tvärs över badrummet.
Hans morgonrutins första åtgärd innefattade att stänga av väckarklockan en kvart över sex. Sedan följde en procedur som var noga reglerad som priset på snus och cigaretter. Kvällen före hade varit en prövning och han hade fått i sig middagen alldeles för sent. Priset för detta var nu uppenbart och det irriterade honom en smula. Ett toalettbesök skulle sinka honom men alternativet var värre. Bo-Göran Nilsson drog därför resolut ner byxorna och satte sig irriterat ner på toalettstolens svala ring av prima förbjuden urskogsmahogny. Genom det stora runda fönstret kunde han se bort mot Askrikefjärden. Han stönade och suckade otåligt.
En kvarts förskjuten tid kunde med nöd och näppe tas igen innan lunch. Några fler longörer fick det emellertid inte bli.
Tjugo minuter senare stod Bo-Göran Nilsson med den svarta kalvskinnsportföljen i högerhanden utanför bostaden medan han betraktade carportens ljudlösa resa.
En halvtimme tidigare hade hans båda döttrar Eurora och Paulette farit iväg till skolan med Lena, den 18-åriga lettiska barnflickan som skött om frukosten och barnens övriga morgonbestyr. Han visste att Hallgerd, hans kära hustru snart skulle vakna och börja ordna med kvällens middag för tjugo gäster med respektive. Han antog att hon skulle ta hjälp av Lena som vanligt. Han tyckte mycket om den unga lite blyga flickan som de anställt ett år tidigare. De hade låtit henne bo gratis i gäststugan nere vid båtbryggan. Det var inte mer än rätt. Hon var lojal och en pärla precis som Vasilij sagt. Dessutom var lönen avgjort rimlig. Vasilij Sarkov var en rysk forskarkollega som ivrigt rekommenderat Lena Palubinskas.
Dagens namn var fredag och på kvällen hade Bo-Göran Nilsson planerat att bjuda hem ett antal för honom intressanta och betydelsefulla människor till en liten tillställning. Av väderleken att döma skulle evenemanget denna fredag hållas utomhus på sluttningen ner mot vattnet.
Försommarhimlen var klart blå, lärkorna hade bråd tid i björkarna vid tomtgränsen och det skulle med största sannolikhet bli en fantastisk kväll. Bara fyrverkerierna som låg i förrådet hade gått lös på drygt hundratusen.
Bo-Göran Nilsson klev in i garaget och öppnade bildörren. Mercedes var lite tveksamt så han hade istället fastnat för en silverfärgad diskret BMW som såg lite billigare ut. I Sverige fick man vara försiktig. Hans kära hustru Hallgerd, hade haft betydande tillgångar i skog och börsnoterade papper när de gift sig femton år tidigare. Knep det kunde de alltid visa klara papper ifall någon klåfingrig neandertalare från tidningarna ringde och snattrade.
Det var Hallgerd som använt bilen dagen före och Bo-Göran Nilsson gav knappen för sitt eget stolsminne en lätt beröring med pekfingret. Stolen väste svagt och rörde sig en smula. Han förde strax därefter in nyckeln i tändningslåset och vred om.
Bo-Göran Nilsson övervägde att köra in en del av förseningen. Han backade därför onödigt raskt ut på gatan och granskade samtidigt belåtet sitt nyrakade brunbrända ansikte i bilens backspegel. Så fort han kommit ut på Trolldalsvägen tryckte han resolut ner gaspedalen.
Föregående helgs segling satt kvar som en klädsam påminnelse att livet inte enbart bestod av arbete. Det var andra gången detta år som han varit ute med familjens segelbåt. Båten en finskbyggd Swan 43 hade förvisso en del år på nacken men det spelade faktiskt mindre roll. Motorn var helrenoverad och han hade lagt på ny gelcoat två år tidigare. Seglen var förstås utbytta ett flertal gånger.
Anders Grönfeldt från läkemedelbolaget Roche hade följt med under helgen och ett par andra kolleger hade mött upp ute i Sandhamn på fredagen. Ibland på försommaren får man sådana där helt underbara segelhelger i Stockholms skärgård. Den här var en av dessa upplevelser som ständig påminner en om varför man äger en segelbåt. De hade bunkrat ordentligt i Vaxholm och sedan fått en pangslör med svagt vridande vind hela vägen ut till Sandhamn. En kvart i tio på kvällen hade de lagt till vid klubbryggan vid KSSS. God mat och vin avnjöts sedan i klubbens restaurang. Den nye krögaren Sandgren hade tagit in sommarpersonalen i serveringen. Det var dock inte helt som förr. Nu var det nya ansikten varje år. Ingen högre klass om man ska vara ärlig. Dagen efter hade de lämnat Sandhamn och tagit sikte på Utö redan vid sjutiden på morgonen. Han hade som vanligt blivit röd av solen efter lunch. Solen högg otroligt bra så här i början av sommaren. Han log och betraktade sig själv i backspegeln. Hur skulle det bli med båten? Han suckade. De skulle inte hinna segla in båten den här helgen. Han grimaserade. Tänderna var fina. Han hade köpt en blekställning. Vitt och snyggt som det skulle vara. Han smackade belåtet och koncentrerade sig på körningen.
Bo-Göran Nilsson lämnade snart Trolldalsvägen och svängde in på Kyttingevägen mot Norra Kungsvägen. Färden gick snabbt över ön, just under körkortsgränsen och han började ratta på radion till han slutligen fann Sveriges Radio P1. Det var Hallgerd som envisades med ”Lugna Favoriter”.
Han trummade irriterat med fingrarna på ratten. Det var tjockt av trafik inne vid Norrtull och han var därför tvungen att genomföra två vansinniga omkörningar i bussfilen. Böter? Skit samma. Han hade råd att betala. En ovanlig uppsluppenhet hade infunnit sig under bilfärden. Tid var hans enda bristvara. Pengar… vad var det han sa den där Cornelius Vanderbilt. Pengar! Vad bryr jag mig om pengar! Jag har ju makt! Han hade inte varit så dum den där. Å andra sidan var det ju lätt för honom att säga.
Rätt som det var spratt Bo-Göran Nilsson till. Han hade hört något som störde rakt genom radiobruset.
…”Vi tror att depressioner kan botas permanent på ett helt annat sätt inom en snar framtid”
Han skruvade upp ljudet. Bilen framför tvärnitade samtidigt och han var en millimeter från att braka rakt in i den.
– Jesus, din förbannade dåre, vrålade Bo-Göran Nilsson åt mannen den blå S80:n när han några sekunder senare svischade förbi i ytterfilen.
Den förvånade mannen i S80:n såg genom sidorutan skymten av en galen människa som närmast liknade en förvriden afrikansk dödsmask.
Bo-Göran Nilsson slukade vartenda ord han lyckades uppfatta genom bilens högtalarsystem. Han såg på den gröna digitala displayen att programmet hette ”Sår i Själen” och handlade om hur depressioner kunde leda till självmord. Det var i sig inget uppseendeväckande. Varenda skitkanal hade den där typen av psykporr nuförtiden. Men P1 var normalt ingen skitkanal och det var delvis därför han lyssnade med stigande intresse. Det var inte heller ämnet utan det var sättet den kvinnliga forskaren framförde sina teorier på. Bo-Göran Nilsson hade kommit in mitt i inslaget och programledaren Anna Kongstad hade redan presenterat forskaren.
Han mumlade, kommenterade, häcklade, svettades och svor. Men det ville sig inte. Att ämnet serotonin spelar roll för humöret var inget hemlighet. Verkligen inte. Det han inte kände till om serotonin var inte värt att notera. Det finns minst tjugo forskningsteam per år enbart i Sverige som söker statliga pengar för att grundforska kring serotonin, dopamin och en del andra ämnen inom samma område. Svagt i bakgrunden av medvetandet hörde han hur bilarna ilsket tutade på honom. Nej, det var hur den här forskaren levererade det hela. Varje mening var perfekt serverad ungefär som när gamla skådespelare som Sven Wolter eller Erland Josefsson räddar ett skitmanus genom att frasera en mening på ett sätt som lyfter hela stycket långt över textens nivå. Den här kvinnan var härdad i de rätta kemikalierna. Det hörde han omedelbart. Det finns genier och den här kvinnan hade geni och dessutom höll hon på att berätta väsentligheter om den forskning han tänkt sig att i framtiden få Nobelpriset i medicin för. Han började oväntat känna sig en smula rent fysiskt illamående. Obehaget tilltog ju längre programmet led och kände att han började darra och andas ansträngt. Som tur var hann han den här gången fram till parkeringen vid Karolinska Institutet innan han började hyperventilera. Det tryckte över bröstet och professor Bo-Göran Nilsson lyckades inte ta sig samman förrän en av hans kolleger i vetenskapliga rådet, docent Fred Dahl sneddade över parkeringen åt hans håll.
– God morgon, Bo-Göran, flinade Fred Dahl och stack in huvudet. Kör du Qigong i bilen? Du brukar ju inte sitta och hänga om du kan slippa. Är det okey med dig?
– Ja, ja det är okey, sa Bo-Göran Nilsson med en blandning av irritation och stramhet. Så drog han ett djupt andetag grep tag i portföljen och hoppade ut ur bilen lite överdrivet raskt.
Efter att motvilligt ha slagit följe med Fred Dahl till entrén och under vägen avhört Dahls vanliga klagolåt, vek kollegan lyckligtvis av till vänster i entrén. Bo-Göran Nilsson andades ut, steg in i hissen efter att ha hälsat som hastigast på en annan gammal kollega och tryckte snabbt och resolut på våningsplan nummer fem. Väl uppe vinkade han glatt till receptionisten och skyndade mot sitt arbetsrum. Utanför det rymliga tjänsterummet började Sanna Ågren, som varit hans sekreterare de senaste tolv åren som vanligt uppdatera honom om dagens program, ändringar och inkomna telefonsamtal och några viktiga meddelande. Han höjde genast och bestämt handen i en avvärjande gest.
– Stopp och god morgon Sanna, sa Bo-Göran Nilsson. Prio ett! Det gick just ett program med det illustra namnet ”Sår i Själen” i P1. En kvinna, svensk, forskare snackade vitt och brett om serotonin där. Fixa utskrifter på hela programmet. Skicka bud och hämta det och sedan behöver jag namn och nummer på de som medverkade i programmet. Jag vill ha det på mitt bord före lunch. Du är en pärla!
Sanna antecknade snabbt utan ett ljud. Hon visste att det inte var lönt att debattera när professor Nilsson var på det där humöret. Medan Sanna Ågren sträckte sig efter telefonen försvann Bo-Göran Nilsson in på sitt rum och stängde dörren med eftertryck i syfte att snabbt få igång arbetet med efterforskningarna.
Väl nedsjunken bakom sitt stora skrivbord i ädelträ satte han handen för pannan.
– Det här får bara inte hända, mumlade han och kände hur svetten bröt fram där den brukade synas i pannans hårfäste.
Åtta timmar senare hade Bo-Göran Nilsson lugnat ner sig och nästan hunnit ifall sin normala livsrytm. Den omedelbara panikångesten hade släppt efter några minuter i fåtöljen framför skrivbordet i tjänsterummet.
Han var åter tillbaka hemma i den stora villan på Lidingö. Han kände sig sedan några timmar rentav lite lätt avslappnad. Gästerna skulle anlända inom en halvtimme. Folk hade en tendens att drälla in lite då och då och men Bo-Göran Nilsson hoppades att de skulle komma i tid.
Bo-Göran Nilsson satt som han hade föra vana under fredagskvällarna lite avskiljt med en minimal whisky i handen djupt nedsjunken i en korgstol nere på bryggan och glodde ut över vattenspegeln mot Tallholmen. Han vispade med glaset så isbitarna rasslade runt. Han gillade Ardbegen. Han kände på sig att det skulle bli en fin kväll och smackade lite med isbitarna. Fyrverkerierna var redan uppställda och färdiga att avfyras ute på udden.
Den svala musiken strömmade ut från husets vänstra flygel ovanför honom. Det lät som jazzpianisten Bill Evans. Han kom plötsligt att tänka på Chet Bakers röst. Den bar på något utöver det vanliga. Märklig. Ljus en smula feminin, spröd men… ja, vad letade han efter… innerlig. En innerlig röst var det få som hade. En innerlig röst som trängde genom vem som helst. Det var en historia med en födelsedag och de där två, Baker och Evans. Han fick det inte ur skallen. En liveinspelning, eller var det två olika inspelningar. Men det var bestämt Stan Getz och Bill Evans. Inte alls Chet Baker. Var det Stan Getz som sjöng för Bill Evans på dennes födelsedag. Hallgerd visste säkert. Hur fan hade de kunnat döpa henne till Hallgerd? Det var hennes norska mammas val. Antagligen det enda val hon fått göra i Bernards sällskap. En gång hade han påpekat saken på en fest när tungan slant efter ett par stadiga groggar. Hallgerd blev inte glad. Han hade aldrig sett henne så mörk i synen. Varken förr eller senare.
Hon tyckte däremot om jazz. Han drack lite mer av whiskyn och nynnade med till tonerna. Nu var det i varje fall Chet Baker som spelade piano. Det var som i forskningen. Han spelade själv piano. Ibland kunde man bli väldigt övertygad om en sak. Hallgerd ropade något som han inte uppfattade långt borta. De skulle bli ett vinnande team den här kvällen. Varenda liten detalj var noga planerad. Det var som en stor och betydelsefull föreställning i hans värld. Han tillstod det gärna. Ett kort besök i labbet på förmiddagen hade övertygat honom om att det inte skulle ta lång tid innan han kunde sända in den vetenskapliga artikeln till den ansedda medicinska tidskriften ”The New England Medical Journal”. Fanns den väl hos redaktionskommittén behövde han inte oroa sig. Han kände flera av dem personligen. De skulle inte ge honom någon fördel men inte heller ställa till med problem.
Radioprogrammet hade gnagt i honom under flera timmar under förmiddagen. Hon hade verkligen ringat in väsentligheterna. På ett för honom obehagligt sätt.
Kvinnan han hört i radioprogrammet visade sig heta hette Veronica Stengård. Hon var 24 år gammal och doktorand vid universitetet i Uppsala. Biokemist. Hon var helt okänd för Bo-Göran Nilsson. Det retade honom en smula. Han kände däremot hennes professor, amerikanen Max Morton väl. Max var en hyfsad hantverkare men lika fantasilös som han var befriad från ambition. Morton hade flera mindre bidrag från Vetenskapliga rådet och antogs bedriva forskning kring serotonin och de olika typernas skillnader, Det finns minst fjorton så det skulle antagligen sysselsätta Morton resten av livet. Dessutom var den PET scanner Max hade tillgång till uråldrig till skillnad från hans egen institutions som var mindre än ett år gammal. Ryssarna hade gett Bo-Göran Nilssons institution på KI en PET-CT(128 slice). Med en bra utrustning kunde man följa markörerna i hjärnan. Lovande försök med den tyska prototypen för en PET/MRI scanner kunde inom loppet av ett år leda till att deras institution skulle få den första utrustning i världen som kombinerade PET och MRI.
Mortons vetenskapliga artiklar innehöll dessutom alltid små distinkta svagheter som vilken normalopererad idiot som helst kunde peka ut. Men det var självfallet ingen som påpekat det för Max av naturliga skäl. Alla hade sina roller att spela. Bo-Göran Nilsson hade själv flera gånger av ren självbevarelsedrift förordat Morton till olika forskningsstöd. Ju fler Morton som flöt runt och forskade i ämnet ju mindre anslag skulle det naturligtvis bli över till de verkliga och farliga konkurrenterna. En enkel ekvation som visserligen utarmade forskningen men som fick dess fixstjärnor att lysa än starkare. Därför och endast därför undrade Bo-Göran Nilsson över hur Veronica Stengård lyckats simma upp till ytan i Max Mortons slurriga lergöl. Hon lyste nämligen obehagligt klart, nästan som en ängel.
Bo-Göran Nilsson hade fått många vänner tack vare sin inflytelserike svärfar professor emeritus, Bernard von Kleeten. Bernard von Kleeten var ett världsnamn inom genetisk forskning. Bernard hade lärt Bo-Göran Nilsson allt han kunde om den akademiska stegens starka och svaga pinnar. Till exempel hur man använde kolleger för sina egna syften utan att det märktes.
Så långt kommen i sina tankevindlingar blev Bo-Göran Nilsson åter medveten om den förestående middagen. Någon ropade hans namn.
Ryssarna skulle informeras om de senaste framstegen i labbet. De skulle bli glada.
Han litade på Leon Kazanowitch men förutsättningen var att amerikanska Mexx Pharmaceutical Industries till slut sedan genomförde affären med ryska Godrob Medical. Godrob! Hur kunde ryssarna komma på ett sådant namn? Men det var Godrob som sett till att hans institution fått den senaste tekniken. Under fem års tid hade de plöjt ner nästan en miljard i utrustning och uppdragsforskning. PET /CT scannern och specialbyggda svepelektron mikroskop för tvåhundra miljoner, nya labbdelen för trehundra miljoner. Leon var ingen snåljåp men han visste vad han ville ha tillbaka. Pengar hade Leon redan så han kunde bada i dem om han ville.
– Det är dags att arbeta för det lilla projektet, mumlade Bo-Göran Nilsson plötsligt efter en blick på sitt eget armbandsur och hävde sig med viss möda ur den låga korgstolen. Hallgerd letade förmodligen redan efter honom. Det var antagligen därför han hörde hennes röst med jämna mellanrum. Den luktade ung försommarkväll av det nyklippta gräset, syrenen och de röda blommorna som han aldrig kom ihåg namnet på. Han drog ett djupt lustmättat andetag.
Ovanför bryggan strax nedanför altanen i gräset hade personalen från Royal Crown Catering & Event redan dukat upp långbordet för fyrtio personer. Utsikten över vattnet var magnifik. Enkla cateringbord täckta med tunga manglade vita linnedukar, Gustaf III glas från Reijmyre glasbruk och en Meissen i 482 delar från 1858. Ryska kandelabrar i silver från St Petersburg och en liten kammarorkester i syrenbersån intill som kunde spela både Stenhammar, Stravinskij och ryska kampsånger vid behov.
Kvällen var fortfarande varm och det var i stort sett vindstilla nere på slänten mot vattnet.
Bo-Göran Nilsson gick in i huset med raska steg och anmälde att han återvänt från bryggan. Han gick därefter upp på andra våningen och bytte om till ljusa nypressade linnebyxor, en stärkt vit skjorta och en pullover i persikofärgad cashmere. Han övervägde därpå tre av sina trehundrafyrtiotvå slipsar innan han missnöjt hängde tillbaka dem i slipsskåpet. ”Casual”, påminde han sig mumlande och gick nedför trappan till bottenplanet. Nere i köket kramade han sedan sin hustru upprepade gånger, kysste henne och sa några uppmuntrande ord till Lena som just var i färd med att skära upp renköttet. De hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med förberedelserna och Bo-Göran Nilsson sken som en sol.
Den här kvällen var till för att knyta vänskapsband som skulle leda till affärsuppgörelser snarare än tvärtom.
Han betraktade förstulet Hallgerds vackra stålgrå klänning i helsiden. Den satt som gjuten på hennes smäckra kropp. Brösten hävdes på ett lite utmanande sätt och han tänkte att hon var vacker. Döttrarna Eurora och lilla Paulette slöt upp vid sidan av Hallgerd som små klatschiga accenter med sina cremefärgade sidenklänningar och blomsterkransar med svenska visserligen växthusodlade men dock sommarblommor i håret. Barnens ögon glittrade, eller ja, det kanske var en reflex från marschallerna om man ska vara noga. Det var som en tavla av Zorn.
Han kramade alla tre hårt och innerligt, blev lite sentimental och tänkte att han ville behålla den här stunden för evigt.
– Önska mig lycka till, viskade han tyst till Hallgerd.
– Lycka till min älskling, sa hon log och tryckte sina svala läppar mot hans kind. Du luktar gott, sa hon uppskattande men innan han kom sig för att svara var de försvunna alla tre.
Han var stolt över dem. Hur många gånger hade de inte ställt upp för honom? Sena kvällar när kollegerna velat ha en nattmacka och sedan komplett frukost på morgonen. Alla dessa fredagar när de kunde tillbringat ”quality time” med varandra i träningsställ och ätit pizza. De var hans generalstab och armé på en och samma gång. Hallgerd var gjord av stål eller något liknande ännu inte beskrivet material. Han hade aldrig sett henne falla utanför ramen på en middag. Ständig leende, passade hon på gästerna och såg till att personalen höll sig på benen. Aldrig skrek hon och var ovänlig medan hon visade auktoritet som få. Ändå älskade folk henne. Vilken fantastisk hustru du har! Vilka fina barn ni fått!
Han drog ett djupt andetag, gick åter ut och granskade dukningen. Den såg magnifik ut. De hade diskuterat blinier och rysk kaviar med äkta smetana men övergett tanken. Han tänkte att det nog var ett riktigt val och att han hade haft fel. Som vanligt.
Bo-Göran Nilsson ville börja röka en stilla cigarr i biblioteket men efter en snabb blick på sitt armbandsur insåg att han inte skulle hinna.
Smågnolande återvände Bo-Göran därför in i det stora serveringsköket där den läckra förrätten bestående av hembakad fullkorns toast med basturökt innerfilé av ren och äggstanning höll på att fördelas över en vackert upplagd salladsbädd. Han suckade gillande åt arrangemanget och upptäckte samtidigt att han blivit en smula hungrig.
Champagnen höll precis rätt temperatur i den stora vinkylen. Ett tag hade han tänkt skaffa champagne från galeasen Jönköping som förliste utanför Finland 1916 med last av champagne, konjak och vin. Men hans kloke vinagent Julius Benoux-Östergren hade rått honom att satsa på konjak istället. Fler än ett kalas hade blivit avslagna av gammal champagne så nu hade han istället införskaffat fyra flaskor prima drygt nittio år gammal konjak som varit på väg till den ryske tsarens fest med galeasen Jönköping. Kunde det bli bättre. Han hade till och med tänkt ut en möjlig stickreplik då han serverade ryssarna. ”Man kan säga att den här konjaken kom fram till sist”. Han tyckte själv att det lät utomordentligt fyndigt men testade det i alla fall på Hallgerd. Hon hoppade inte direkt av upphetsning som han möjligen väntat men nickade och sa att det lät väl bra men att det nog skulle vara uppskattat om han inte nämnde några priser. Han hade skam till sägandes faktiskt tänkt göra det. Fan, femtio tusen för fyra flaskor konjak. Men Hallgerd visste allt om den här typen av frågor och han hade med åren lärt sig att det hon sa var det som gällde om man inte ville göra sig själv till ett allmänt åtlöje. I början av deras förhållande hade han blamerat sig ordentligt ett par gånger. Hallgerd däremot, hade fått en gedigen uppfostran. Med en ängels tålamod hade hon förklarat för honom inte bara den formella etiketten utan också det som verkligen gäller och balansen emellan de båda emellan som aldrig står att läsa i ”Vett och Etikett”. Den svenska överklassen generade inte folk. Det var kanske dess främsta signum. Det betydde inte att de inte registrerade saker och ting, intrigerade och snackade skit om varandra. Det betydde bara att man var tvungen att spåra upp skitsnacket innan man kunde säga hur pass lyckad en fest varit. Bo-Göran Nilsson visste att han hade en lång väg att vandra för att passa in. Han riste på sig av obehag inför tanken på hur nära han varit att göra bort sig med champagnen och skyndade mot ytterdörren eftersom han hörde att bilar började svänga upp på grusgången framför huset.
Det var fyra spegelblanka svarta Mercedes bilar med tonade rutor från den ryska beskickningen och två ryska privatbilar som bland andra innehöll Leon och Alana.
Ryssarna vara extremt punktliga. Två minuter i sju.
Bo-Göran, Hallgerd, Eurora och Paulette stod som vanligt uppställda utanför den öppna entrén för att ta emot gästerna.
Leonid Kazanowitch hoppade ur bilen och flinade över axeln åt den ryske handelsattachén som kämpade med att få ut sin stora kroppshydda ur ambassadbilen bakom. Leon gick direkt mot Hallgerd, sträckte fram handen och log. De hade träffats tidigare. Han var en värdig representant för det nya stora landet med de nya värderingarna. Putin och hans gäng rådde de inte på men resten fick lära sig att spela andrafiol.
Den gamla tiden var förbi och mycket av skräcken med den. De gigantiska blygrå svettiga kombinaten som legat som rykande, fräsande gråsuggor over hela landet från Östersjön till Sibirien började ersättas med moderna rationella fabriker som kunde mäta sig med vilken europeiskt produktionslinje som helst. Det kom följaktligen inga tiotusentals arbetare och arbeterskor genom de flagnade grindarna på gråsuggorna längre. De var redan bortrationaliserade.
Stanchanoviterna som på trettiotalet kom och slipade verktyget flera timmar innan skiftet började hade ersatts av automatiserade processer, outsourcing och en brutal kapitalistisk ekonomi som Ryssland skulle genomlevt för hundra år sedan.
Det var denna ofta smärtsamma omvandling Leons far och sedermera han själv delvis tvingats verka i. Men tur hade de haft. Leon skyllde på turen. Den där förbannade turen hade förföljt honom hela hans vuxna liv. Alltsedan Sovjetunionen brakade samman hade han tvingats att lyssna på dussintals ryska affärsbekanta som dragit olikt lotter i det stora sammanbrottslotteriet. Alltifrån slitna tredjeklassfigurer som klagat högljutt på att de aldrig lyckats få en bit av den stora kakan som delades upp efter 80-talet.
– Du har bara haft otur, brukade han säga åt dem.
Vanligtvis fnös de högljutt och började sedan gråtande berätta varför det inte handlade om tur. Då han återgav de tre avgörande ögonblicken i sin egen familj historia, trummade de nervöst för att de skulle återfå ordet och kunna fortstätta sin bevisföring.
Hans framlidne far Alexander Kazanowitch hade skaffat en extra lägenhet 1969 i den ungerska staden Budapest där han befunnit sig i egenskap av handelsattaché för Sovjetmakten. Lägenheten blev två och de hyrdes ut till turister och forskare eller helt enkelt till andra ambassader. Lägre tjänstemän förstås. Två blev flera och vinsten plöjdes ner i affärer med grönsaker tillsammans med georgierna i St Petersburg. Sedan fick man dela med rätt sorts människor förstås.
De hade haft sitt eget Glasnost och Perestrojka långt innan Gorbatjov dök upp på scenen. Men när han kom var de väl förberedda. Det ryska folket skulle bli kapitalister. Landets rikedomar skulle fördelas. Allt hade ställts på kant. Han mindes deras städhjälp i St Petersburg, gamla präktiga fru Radek. Varje dag kom hon och såg till att deras lägenhet sken som en nypolerad samovar. En kväll vintern 1994 hade han återsett henne utanför varuhuset vid Nevski. Hon satt tillsammans med de andra änkorna på trottoaren. Smutsiga och uppgivna. Han såg att hon bara hade några få tänder kvar. När Leon växte upp var alla hennes tänder vita och regelbundna. Han hade till och med haft några sexuella fantasier om henne. Nu kostade den loppiga pudeln vid hennes sida femtio rubel och herr Radeks krigsmedaljer fick man för 5 stycket. Herr Radek var död men hade erhållit fyra medaljer för visat mod vi belägringen. En silvermedalj hade herr Radek fått ur självaste marskalk Ivan Konevs hand, berättade hon stolt.
Leon presenterade sig och pratade med henne. Hon verkade inte känna igen honom överhuvudtaget. Han gav henne 500 rubel. Nästa vecka var hon tillbaka. Hon hade glömt alltsammans. Pudeln var borta och hon hade tre medaljer kvar. Stalingrad, sa hon och visade honom en medalj. Tre rubel för dig, sa hon och log frestande medan hon malde med sina få kvarvarande tänder.
Han hade skyndat bort och hade aldrig mera sett till henne. Vintern var kall. Men inte kallare än krigsvintrarna. När de var barn hade Fru Radek hade gjort varma bullar åt dem när de kom in från skridskobanan. På omvägar hörde han senare att hon frusit ihjäl i sin lägenhet en natt i februari.
Fru Radek tillhörde det förgångna. Den gamla tiden. Nu skulle ryssarna bli kapitalister, tjäna pengar, lära sig att ta för sig. Alla talade om de där aktierna. Om att bli rik. Ifall det där förbannade landet skulle kunna komma på fötter för första gången på tvåhundra år. Folk var optimistiska under flera månader i sträck. Aktierna delades ut. Kuponger där det stod att man var ägare till två eller fem aktier i Rugaz eller något annan av de nedslitna gråsuggorna. Folk räknade som besatta. Skulle de ha råd med en bil om två år. Nu skulle det bli fart på saker och ting. Amerika kunde dra åt helvete.
Aktierna steg och sedan sjönk de. Ingen ville investera. Madrasserna var fulla med pengar. Gudars skymning, som de där företagen såg ut. Maskinerna var från stenåldern och tyskarna som kommit sa att i Ruhr kunde en tysk man klara av vad femtio ryssar gjorde. Det hela var för deprimerande. Nu skulle snart aktierna vända. Men aktierna sjönk mer ändå. Det började vid den tiden dyka upp välklippta yngre män som köpte upp aktier. Idioter. Ungdomligt oförstånd. En kvinna gav bort sina fem aktier till en sådan ung man i svart läderjacka. Jag vill inte lura dig sa hon. Du får dem av mig. Håll till godo. Hans far hade berättat sådana historier.
Det hände ungefär samtidigt som Leon Kazanowitch avlade sin efterlängtade examen vid London Business School. De satte sig på examensdagen i Regent’s Park tvärs över gatan och drack champagne i vecka. Sedan packade han, städade ur studentrummet, lämnade nycklarna till Fru Sumners och åkte sedan ut till Heathrow och tog flyget till St Petersburg. Där väntade hans far redan otåligt på honom.
Fadern hade ringt två veckor tidigare.
– Är du klar med universitetet, hade Alexander Kazanowitch frågat när han ringde.
– Snart, sa Leon.
– Kom hit direkt efter examen, sa Alexander Kazanowitch. Jag har något att säga dig. Men du behöver vara här på plats så att säga.
Sådan var han den gamle karriärdiplomaten. Inga onödiga tal och kringelikrokar.
Lägenheten låg nära centrum i ett hus från 1790. Det var åtminstone vad folk sa. Att huset var så gammalt. Lägenheten var belägen på första våningen en halvtrappa upp. De gamla svarta marmortrapporna var snedslitna och trapphuset luktade som vanligt starkt av tallsåpa. Det var en statlig tjänstebostad och skulle tyvärr försvinna med fadern eftersom hela huset ägdes av den ryska staten. Tre rum och kök var att betrakta som en stor lägenhet i det gamla Ryssland. Dörrarna var en och sjuttiofem och det var lågt till tak. Men det var en exklusiv lägenhet som en gång i tiden bebotts av tsarens hovstallmästare Vladimir Kuprin. Genuina blankpolerade träpaneler, djupa fönstervalv och en stor öppen spis i varje rum så man kunde hålla värmen på vintrarna.
När Leon anlänt var det redan sommar och fönstren var öppna mot gården. Koltrastar och sparvar tjattrade i kapp i den stora blommande kastanjen på gården. Fadern satt nedsjunken i den djupa fåtöljen Leon sett honom bli gammal i. Pipan av körsbärsträ pyrde och då och då kom det försumbara rökpuffar ur den.
– Sätt dig ner Leonid Kazanowitch, sa fadern precis myndigt som Leon mindes det från förr. Hans far var bestämd men det var inte mer än så. Han skrek inte och han slog aldrig vilket var ovanligt bland ryska fäder ur hans generation.
– Hur är det med dig far, undrade Leon och satte sig i fåtöljen bredvid. Hur är det med Sonia, fortsatte Leon efter en stund eftersom fadern inte verkade vilja svara på den första frågan.
Alexander Kazanowitch lyfte blicken han haft riktad mot golvet och vände sig mot sonen. Leon såg att fadern hade magrat sedan han såg honom sist. Dessutom hade han blivit gul i ansiktet.
– Det är bra med Sonia, sa fadern kort som om han genast ville avsluta den diskussionen.
Sonia var gift med en lettisk sjökapten och bodde i Riga sedan många år. Leon hade bara sporadisk kontakt med henne. Deras mor hade gått bort hastig i en hjärnblödning för fem år sedan och Leon misstänkte att cancern var på väg att ta ett slutligt grepp om fadern. Leon suckade.
– Far, sa Leon. Du ser friskare ut än i påskas.
Fadern tittade på honom med sina vattniga gammelmansögon och la pipan i pipstället med en liten smäll.
– Leon, sa fadern och hävde sig en smula i stolen. Jag ska dö och om den saken är det inget tvivel inom läkekonsten. Däremot skulle det skett för länge sedan men nu känns det som om min skröpliga lekamen kommit ifatt deras förbannade diagnoser. Morfinet biter inget vidare och jag skriker ibland om nätterna. Men det är inte därför jag kallat hit dig. Jag vill tala om tillgångarna.
Leon hade inte haft långt till tårarna den där dagen. Han kände i varje del av sin kropp att det var de sista kornen som rann ur timglaset för den gamle mannen på andra sidan bordet. Han ville säga något men visste bara inte vad. De hade aldrig stått varandra så särskilt nära men heller inte bråkat med varandra. Alexander Kazanowitch var en man av sin tid.
Papperet var ett enkelt A4. Med darrande hand räckte fadern över det till Leon.
– Här finns allt nedtecknat, sa fadern därefter kort och lutade sig tillbaka med en suck som övergick i en grimas av smärta. Du får överta allt nu innan jag köper morfin för slantarna, fortsatte fadern och övermannades av en hostattack när han försökte skratta åt sitt elände.
– Din syster har redan fått smyckena och det saknas lite men du får fylla på hennes del senare. På kontot i First Manhattan finns en halv miljon amerikanska dollar. Ta pengarna och gå till Ruskov. Minns du Ruskov?
Leon stirrade häpen på papperet och nickade.
Han mindes Rustov men framför allt hans dotter Nadja som haft enorma blå ögon och enorma bröst. Tyvärr hade allt annat också snabbt blivit enormt på henne. Men på grund av Nadja visste han genast vem den lille strame mannen i den svarta yllerocken som brukade komma hem och spela schack när han själv bodde hemma. Miroslav Rustov.
– Du ska gå till Industriministeriet vid Rymdparken, sa fadern. Jag har talat med Miroslav. Det finns 300 000 aktier i det statliga bolaget Godrob. Känner du till Godrob?
Leon skakade på huvudet. Godrob? Han var fortfarande i något slags chock över summan som fadern nämnt. En halv miljon amerikanska dollar. Vad hade gubben fått dem ifrån?
– Leon, lyssna nu noga på mig, sa hans far med viss skärpa och knep åt med sin magra knotiga hand runt Leons handled.
– Far, var har du…
– Fråga inte, sa fadern och höjde handen. Jag har gjort förbannade affärer i femtio år. Det är inga konstigheter. Då var det kanske men inte nu. Jag har i varje fall inte mördat någon om jag säger så. Nåväl, Godrob är ett av statens läkemedelsföretag. Det är till salu och jag håller på att köpa upp det i hemlighet. Vi har fyrtiotre procent av aktierna redan. Med aktierna från Rustovs insamling får vi nästan sjuttio procent. Ta över och behåll chefen för industridelen, Belev och gör som han säger medan du lär dig branschen. Det finns stora dolda världen i bolaget, Leon. Stora världen.
Leon hade lyssnat men nu tänkte han mest att fadern bord tvätta sig en smula och klippa ner de gula naglarna han visat för att understryka sina argument. Men Alexander Kazanowitch pratade på till krafterna svek och han hostande och dreglande föll samman.
Leon lyfte sin far Alexander till sängen i rummet intill. Han vägde knappast något alls längre.
Tre dagar senare var fadern död. Han hade somnat in i sin vanliga fåtölj enligt grannkvinnan som brukade hjälpa honom då och då med inköpen. Leon var och hälsade på Sonia i Lettland över dagen och fick höra om saken på telefon. Leon misstänkte att fadern tagit en rejäl dos morfin.
Det blev en stilla begravning på Moskvas västra kyrkogård. Trots att Alexander bott i nästan hela sitt liv i St Petersburg ville han bli begravd i den gamla släktgraven. Det var Sonia, den lettiske sjökaptenen, deras två barn och Leon samt ett femtiotal gamla vänner och arbetskamrater. Nästan alla tycktes urgamla och de flesta såg uppriktigt ledsna ut. En vecka senare gick Leon traditionsenligt till graven med lite vodka och ett par smörgåsar. Han fann då till sin förvåning flera äldre män vid graven. Det var vi det tillfället han fick höra den verkliga historien om sin fars förmögenhet.
I tio år styrde Leon Kazanowitch sedan sitt läkemedelsimperium från Moskva. Miko Belev blev hans förtrogne vapendragare. Miko visste allt vad som fanns att veta om hur man tillverkade stora mängder smärtstillande med hjälp av en relativt billig och okomplicerad teknologi. Det fanns tio olika fabriker över hela Ryssland samt i Ukraina och Azerbajdzjan. De sålde av fabriken i Azerbajdzjan men behöll den i Ukraina. Sedan tecknades avtal med ett antal länder i Afrika och Iran samt Malaysia om försäljning av färdiga produkter. Från London släpade Leon med sig två gamla kompisar från studietiden Lakshiman Polamreddy från Madras i Indien och Nalini Satinder från New Dehli. Snart hade de installerat helt nya maskiner i hälften av fabrikerna. De producerade sedan med framgång licenstillverkade billiga indiska generika och derivat på kända europeiska och amerikanska originalmediciner. Lakshiman Polamreddy kom från en gammal indisk finansfamilj men hade ingen lust att flytta tillbaka och gifta sig med en släkting. Han hade en god näsa för affärer och blev därför efter bara ett år finanschef i Leons lilla imperium. Nalini Satinder var forskare inom smärtmedicin och Leon hade haft en liten affär med henne i London. Hon fick leda forskningsavdelningen, vilket visade sig vara ett lyckosamt val. Nalini Satinder kom snabbt med ett antal radikala förslag på hur de skulle göra för att utvecklas till det främsta forskningslaboratoriet i det nya Ryssland. Alla ville vara med och modernisera det nya Ryssland som det slutliga beviset på kapitalismens överlägenhet. I slutet av 90-talet plöjdes all vinst ner i forskning och snart hade Godlob köpt upp en handfull lovande forskare och medföljande patent. Ett nytt centrallaboratorium byggdes på mindre än åtta månader för drygt en miljard dollar. Genom professor Vasilij Sarkov från Berkeley kom de över frontlinjen inom forskning kring depressionssjukdomar. Svårmodiga typer fanns det gott om i landet och det var ett strategiskt val de gjort redan 1996 på inrådan av forskningschefen Nalini Satinder. Hon ansåg att den inhemska marknaden skulle vara mer än tillräcklig för årtionden framöver.
Nu stod Leon Kazanowitch med sin unga hustru Alana på trappan till Bo-Göran Nilssons spatiösa souterräng villa på Lidingö i utkanten av Stockholm. Snett bakom honom skymtade Bo-Göran handelsattachén vid ryska ambassaden, Vassilij Sarkov och hans pratglada amerikanska fru Valerie. Snett bakom dem stod Nalini Satinder och hennes nya partner. En mjuk pakistanska vid namn Sara som Bo-Göran träffat som hastigast en gång under Rio konferensen. Bo-Göran Nilsson vinkade glatt till Sarkov och såg samtidigt att Lakshiman Polamreddy var på väg mot honom.
– Välkommen Lakshiman, sa Bo-Göran Nilsson glatt och introducerade därefter sin fru Hallgerd och barnen.
– Hur lever livet med Il Professore, skrattade Lakshiman och fingrade samtidigt nyfiket på Euroras blomsterkrans.
Lakshiman Polamreddy kom ensam efter vad Bo-Göran kunde se.
– Bara fint, log Bo-Göran Nilsson tillbaka och förde Lakshiman Polamreddy mot dörren.
Hallgerd log sitt bredaste leende och barnen neg som om de aldrig gjort något annat. Allt fler gäster anslöt sig. Ryska forskare, affärsmän och diplomater blandade med svenskar, amerikaner och indier. Gunnar Sandgren från Nobelstiftelsen anlände med sin fru Martina och snart hade de flesta tagit sig genom huset till drinkbrickorna. Bo-Göran fick tag i en cider och spanade efter Leon Kazanowitch. Var det Alana hans nya hette? Hade Anders Pihl från EU- kommissionen kommit ännu?
Anders Pihl var en gammal kompis till Bo-Göran Nilsson. De hade delat kök på studentkorridoren vid Lappis i Stockholm efter Bo-Göran flyttat från Lund. Det hade varit en ganska jobbig tid för Bo-Göran och Anders hade en massa vänner som festade friskt varenda helg så Bo-Göran kom snabbt in i en ny bekantskapskrets. Bo-Göran slapp frågor om sin pappa, om Lund och allt som hänt därnere. Kanske hade han berättat något för Anders. Han mindes inte. Efter ett tag klippte Bo-Göran Nilsson alla band till Lund. De pratade aldrig mer om det som hänt. Aldrig någonsin.
Det var en helt underbar kväll. Sval utan att vara kall. Solen var ännu en bit uppe men började skifta mot rött så smått. Vattnet var blank som en spegel. Gästerna hade satt sig till bords och kandelabrarna lyste upp kvällen. Mjuk hissmusik strömmade ur vardagsrummets inre. Ett milt sorl hade brett ut sig efter förrätten och Bo-Görans lilla välkomsttal hade tagit emot med varma applåder. Det verkade som om placeringarna fallit väl ut. Hallgerd hade i varje fall rapporterat att alla såg ut att trivas och hon var expert på det området.
Bo-Göran Nilsson såg till att Anders Phil som dykt upp fick tillfälle att samtala med Lakshiman Polamreddy mellan huvudrätten och desserten. Pihl hade ansvaret för EU:s nya forskningsstrategi utredning och Bo-Göran hade talat varmt för ryssarnas forskningskapacitet. Det Pihl inte visste hade han inget ont av, resonerade Bo-Göran och han var säker på att Anders hade samma syn på saken.
Så fort de varma ostkaksterrinerna och färska svenska jordgubbarna kommit på bordet och sorlet åter steg, visste Bo-Göran instinktivt att festen skulle bli en succé. Leon blinkade åt honom medan desserten dukades av och kaffet var på väg till småborden på grässlänten. De hade blivit lite kyligare nu och gasolvärmarna började väsa under parasollerna.
Bo-Göran tog Leon under armen och de gick ner till vattnet och ut på bryggan.
– Fantastisk middag du ordnat sa Leon uppskattande och tog tag i Bo-Görans arm. Det är så vackert härute att man nästan svimmar. All denna grönska, din fantastiska familj.
Bo-Göran nickade.
– Ja, det blev en lyckad kväll, tillstod Bo-Göran. Vi hade tur med vädret.
– Pah, utbrast Leon. Varför ska ni svenska alltid snacka om väder? Du och din hustru har sett till att vi som fått förmånen att vara med har haft en oförglömlig kväll.
Bo-Göran log lite självbelåtet.
– Leon, sa han sedan allvarligt och bytte ämne. Vi kommer efter vad jag inhämtat från den senaste serien försök att kunna genomföra de sista testerna redan inom en månad. Till första oktober ska vi kunna publicera artikeln.
Leon nickade och tryckte Bo-Görans arm.
– Ni har gjort ett fantastiskt arbete, sa han sedan småleende och tände eld på en cigarett.
– Utan ditt stöd hade vi stått oss slätt, mumlade Bo-Göran och vinkade avböjande åt Leons framsträckta cigarettpaket.
– Vi hade styrelsemöte igår, sa Leon och blåste en rökring ut över vattnet åt Tallholmen till. Det finns ett optionsprogram där du numera har en miljon aktier till fem kopek styck om ett år. Marknadsvärdet ligger förstås betydligt högre. Styrelsen ville villkora det till avtalet om tillverknings- och försäljningsrättigheterna. Din institution får normala royaltyn och ett separat avtal. Ditt namn förekommer överhuvudtaget inte. Ett ryskt bolag MedProspekt med ett konto i en kinesisk bank finns från och med idag. Du ensam har teckningsrätt för kontot och det sitter några ryssar i styrelsen för formalitetens skull. Jo, sedan har du ett civilrättsligt avtal om att delta i framtida riktade optioner på samma villkor som styrelsen i huvudbolaget så länge tillverkning och distribution ligger hos oss.
Bo-Göran Nilsson nickade och såg tillfreds ut.
– Det är säkert helt i sin ordning, sa han och lade armen om Leons axlar medan de sakta vandrade upp till de övriga. Skicka papperen till min box som vanligt så skriver jag under i veckan som kommer.
– Utmärkt, sa Leon. Tror du verkligen att det här håller nobelprisklass?
– Jag vet att det gör det, sa Bo-Göran Nilsson lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar