Projekt 4

"Harrys" är en framtidsroman från 2050-talet. Harry slutar på kranen i Odessa och ska åka västerut. Men så händer det flera oväntade saker som totalt omkullkastar hans planer.

KAPITEL 1


Harry Federov betraktade likgiltigt det stålgrå havet nedanför kranen. Under den gångna natten hade ett tjugotal bogserare dragit in femtiotalet nya fartyg. De höll nu på att förtöjas i bortre delen av det väldiga hamnområdet. Slamret från de gamla ankarspelen hördes som klagoskrik ändå upp i kranens hytt där han befann sig. Han slutade räkna efter tvåhundra fartyg. Allt från lätta korvetter till ett femtontal gigantiska hangarfartyg. Ett nytt landskap av däck, kanoner och kranar hade skapats under de senaste två månaderna. Här och var såg han små myror som släpade runt på ädla metaller. Det var strippare från bolaget som skulle ta rätt på koppar, silver, kobalt och andra nyttigheter innan fartygen slutligen och definitivt skars i bitar och matades in i smältugnarna bakom kranarna.

Nattens ovanligt kraftiga snöfall hade täckt över fartygens däck och överbyggnader. Till och med de grova ankarkättingarna hade klätts in i nysnö.

– Så långt har det alltså gått med den mänskliga tillvaron, mumlade Harry uppgivet medan han vant petade den orange spaken framför sig och lyfte ännu ett stycke sönderskuret fartyg mot transportbandet. Kranens våg visade att den gnisslande fartygsdelen vägde niohundranittioåtta ton. Han bommade sällan mer än fyra ton nuförtiden. Så skicklig hade han blivit.

Harry snöt sig i en bit papper. Han ville inte bli förkyld.

Krigen och därmed hoppens tid verkade förbrukade. Knappast någon enda människa hade ens lust att föra vapen längre vare sig för lägre eller högre värden i vare sig i livet eller döden .

Harrys generation hade först förundrat bevittnat hur det gamla mäktiga Ryssland ännu en gång rest sig och brett ut sina tentakler över randstaterna för att sedan med förvåning och förtvivlan åse hur riket åter fallit sönder och samman som ett korthus. Övermod och girighet muttrade de äldre medborgarna och skakade på huvudet som om det varit förutbestämt. Avtalet mellan Ryssland, Indien och Kina trettio år tidigare hade gjort länderna till världens största ekonomiska maktcentrum. USA och Europa hade kommit i skymundan för de nya hungrigare folken. Harrys pappa Vassilij Federov hade pekat på skärmen och sagt att kinesen Liu Chi var världens mäktigaste man. Harry mindes att den där Liu Chi varit en liten skinntorr och stel kines som aldrig log och som ständig försäkrade att allt skulle bli bättre.

Men det blev inte bättre. Det blev istället stadigt sämre för de som politikerna älskade att kalla folket och Liu Chi sprängdes i luften en fuktig höstdag några år senare. Nationernas tid tycktes därmed vara förbi. Det var ju också vad de ledande förbunden ihärdigt predikat sedan 1900-talets senare del.

Under tiden steg vattnet för varje dag som gick. På andra ställen bredde öknarna ut sig, floderna torkade och skogarna försvann. Det blev först otroligt hett och sedan snabbt allt kallare.

Den globala uppvärmningen förvandlades hastigt till en frostnupen istid. Skördarna slog fel.

Vindkraftverken frös sönder. De nybyggda kärnkraftverken spred död och förintelse och de allmänna valen lockade till sist bara partiernas egna medlemmar som blev allt färre. Den europeiska så kallade gemenskapen hade rasat ihop redan på 2020-talet då kriserna avlöst varandra och regionerna gjort uppror för första gången. Om det var alla skandaler eller att befolkningarna helt enkelt tröttnade debatterades flitigt i media. Men det spelade ingen roll eftersom ingen lyssnade. Permafrosten bredde ut sig över Europa vintern 2040. Förtroendet för de intellektuella var om möjligt ännu lägre än för politikerna. Det sista som hände var att försvarsindustrin sökte allians med de religiösa. Så brann slutligen Indien, Ryssland, Mellanöstern, Centralasien, Afrika och delar av Europa upp än en gång. Ur askan steg självhärskande stammar och maffaliknande syndikat som därefter styrde det lilla som fortfarande fanns kvar av världen efter eget gottfinnande.

På detta sätt uppstod åter de primitiva statsstäderna, befästa bålverk utanför vilka man ogärna rörde sig och i så fall helt på egen risk. Efter tjugo år av förödande religionskrig mellan hinduer, muslimer, kristna och judar var gemene man övertygad; Gud hade slutligen tagit sista planet ut.

Hoppet hade lämnat planeten och endast lämnat en svag strimma av gul illaluktande rök efter sig. Mänskligheten hade slutligen förödat sin själ.

Kvar i gathörnen stod de privata lösningarna, dårarna, jämte utbombade, avskedade präster, rabbiner och imamer och mässade för medlidsamma blickar. Men de fick varken pengar eller vidare uppmärksamhet. Människan hade blivit kall och hård av sina nederlag.

Harry hade själv sett predikanten på teve.

Den siste skälvande, dreglande svartrocken på Times Square i New York blev just sinnebilden för en jord som rullade allt hastigare i universums brantaste utförsbacke. Predikantens rullande blodsprängda ögon och löddriga tal fick en och annan att stanna upp innan de åter fortsatte sin vandring.

Gud var inte längre botemedlet mot allt ont utan åter en gud som visar sig i katastrof likväl som vid seger. Det var inte Moses härförare som ledde sitt folk till seger utan Jesajas sorg och vrede mänskligheten fick sig till livs ännu en gång.

Predikaren på trottoaren var tovig och fingrarna svarta av ingrodd smuts. Den vita manteln solkig och talet var stundtals fladdrigt och osammanhängande:

– Hunden känner sin ägare men ”Världen känner inget, mitt folk förstår inget”, morrade predikanten och hytte med de magra knotiga armarna mot sin osynliga fiende.

Det var ingen ände på Guds missnöje, enligt oraklet på Times Square som fortsatte att minnas ur de gamla beprövade skrifterna:

– Det spelar ingen roll om ni nu bönar och ber så fingrarna kroknar. Herrens öron är förslutna likt ostron i fiskaffären. Han betraktar med avsmak era andefattiga och av blod besudlade händer och mumlar ”har också vattnet tagit slut liksom tvålen. ”Se er i spegeln människa. Betrakta de ni ömsom våldtagit, dödat, lemlästat, hånat, utnyttjat eller bara föraktat. Vakna en enda morgon med rena vita händer. Vänd det onda ryggen. Gör rätt. Visa andra vägen. Skaffa de obemedlade rätt och utför deras sak.”

De flesta som passerade flinade rått rakt in i predikantens härjade ansikte. Några nickade menande och en del antydde att det var lättare sagt än gjort när en bit bra bröd kostade tre dagars arbete medan andra underströk inte sällan högljutt att predikaren borde börja med att rena sig själv med tvål och vatten tillsammans med resten av religionskrigarna.

Harry Federov lät med dessa reflektioner teve-predikanten lyfta likt en vindpust ur tankarna och tryckte istället resolut ner den röda knappen på instrumentpanelen, slet av sig hörselskydden och såg sig omkring i kranens hytt. Han hörde nu tydligare det välbekanta skriket av metall som delades av dånande brännare till höger och vänster om honom. Harry Federov var i allra högsta grad en del av den sköna nya värld som såg ut att kasa med allt högre hastighet mot något som inte den mest inbitne optimist kunde kalla för något annat än det slutliga. Han tittade för ett ögonblick åter ut genom fönstret. De en gång så stolta fartygen från jordens alla länder vred sig som valar i dödskamp innan de slutligen utan en suck gav upp andan. De tjugo gigantiska styckningskranarna såg till att mata det omättliga smältverket med färskt stål var evig minut dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Han kontrollerade en sista gång rutinmässigt att allt var som det skulle. Kranen darrade plötsligt till för snöstormens tilltagande vindbyar. Skärbrännaren var avslagen och det decimetertjocka munstycket lyste inte längre rött utan svagt orange. Lysdiodens gröna sken lugnade för ett ögonblick hans sedan länge oroliga själ. Griparmen var säkrad i transportplattans fundament sextiosju meter under honom. Han noterade att kranen också var låst vertikalt. Till sist tog han upp sina svarta fodrade skyddsglasögon från sidofacket och stoppade omsorgsfullt ner dem i den grå arbetsvästens ficka. Han suckade kort och tittade ut över havet av grå fartyg som väntade tålmodigt sida vid sida på att skäras upp och förvandlas till profiler.

Harry gav till sist den bekväma men slitna fåtöljen framför styrpulpeten med luftskärmarna en sista kamratlig dunk och vände snabbt på klacken. Hissen hade kommit upp och han tryckte beslutsamt på den slitna vita knappen. Ett svagt väsande från dörrens hydraulik talade om för honom att han kunde kliva in. Färden ner tog som vanligt exakt tjugotre sekunder.

På marken nedanför kranen såg han avlösaren långsamt komma stretande i snöyran över säkerhetsplattan mellan kontoret och det röda området. Fjodor ”Chicken” Kyiv var för en gångs skull i tid. ”Chicken” hade begåvats med namnet efter att ha fått in ena armen tillplattad i ett valsverk uppe i Ternopile. Kyiv hette han helt från dopvattnet så Fjodor ”Chicken” Kyiv kom att kallas ”Chicken” sedan olyckan i valsverket från vilket han blivit förflyttad till Odessa och kranen där han inte direkt behövde sin mosade arm som han numera förvarade i en solkig grön mitella.

– Allt är som det ska, mumlade Harry när ”Chicken” plötsligt stod framför honom.
Harry kisade mot ”Chicken” eftersom ljuset var starkt och reflexerna från snöfallet stack honom i ögonen efter att han hade haft skyddsglasen mot brännarna på under tio timmars tid.

– Säg åt kontoret att fyllda på gas, sa Harry när han till sist fått ”Chickens” hukande uppenbarelse i fokus. Du har bara femtusen liter gas kvar i primärtanken. Vi skär sista halvan på ”HMS Wisconsin”. Ettusentons bitar åt gången.

– Vad är det för en, frågade ”Chicken” nickade åt styckningsrampen och drog samtidigt upp snor i hjärnan medan han stampade nervöst och tände en ny cigarett samtidigt som han knäppte iväg resterna av den gamla.

– Hangarfartyg, svarade Harry. 350 000 ton. Den hundranittiotredje sitter i klon. Det kom femtio nya i natt.

– Så vi har alltså att göra ett bra tag, sa ”Chicken förnöjt och gav helt utan anledning upp ett av sina olustiga hackande skratt som kunde reta ihjäl vem som helst.

– Inte jag, svarade Harry torrt. I morgon ska jag till kontoret och hämta slutlönen. Sista dagen blir det idag så du får antagligen lära upp en ny.

– Det visste jag inte, sa ”Chicken” häpet och hängde med hakan en smula.

– Nej, sa Harry och såg ut som om han ville iväg på momangen.

– Ja, då får jag väl tacka för den här tiden, sa ”Chicken” och sträckte fram sin friska hand.

– Ja, tack själv, sa Harry och skakade handen några gånger. Hälsa nattgubbarna från mig när du stöter på dem.

– Det ska jag göra, sa ”Chicken” , drog upp kragen en smula och gick med raska steg mot glashissen.

Harry drog ett djupt befriat andetag och gick långsamt vidare över den grå betongplattan mot det dystra grå kontorskomplexet för allra sista gången. Han log. Plötsligt hade han hela livet framför sig. Bakom sig hörde han bara ett svagt väsande från hydrauliken när hissen for upp med ”Chicken”.

Ivan, en av de äldre skrotarna på piren hade en gång frågat Harry varför denne syntes ha letat upp alla uppförsbackar han kunnat snoka reda på i livet. Jesus, hade Harry besvärat svarat och efter en stunds rörig eftertanke bestämt hävdat att varenda en dykt upp utan hans egen förskyllan.

Hängde saker och ting verkligen ihop på något sätt? Så enkelt kunde det väl ändå inte vara?

Baren Kosmos var ett dyngställe några kvarter ovanför hamnen utan vare sig historia eller framtid. Där doppade skrotare, strippare och en några stämpare sina näsor allt som oftast när de hann förbi. Harry gick dit varje dag efter jobbet för där var det var aldrig någon som tjatade om vad man gjort eller hade för framtidsplaner. Kosmos hade haft sina femton minuter av berömmelse en gång för trettio år sedan när det som första bar i Odessa installerade ett tredimensionellt digitalt planetarium utanför ingången. Det hade slutat fungera ganska snabbt och nu snurrade solen med ett svagt enereverande gnisslande istället runt månen och jorden. De övriga planeterna lyste med sin frånvaro. Antagligen hade någon kastat en flaska på dem. Det var så det brukade gå till. Ryktet sa att ägaren, Mustafa hade börjat omförhandla priset redan två månader efter installationen och att leverantören Space Rider hade programmerat om alltsammans i vredesmod.

Baren luktade vanligtvis en smula hemtrevligt av gammal fylla, piss och rök från eldstaden. Två gånger om året tvättade Mustafas slavar golvet med ett livsfarligt medel som hade dödskallar och varningstexter på dunken och lukten var så stark att alla längtade efter att den gamla stanken skulle komma tillbaka.

Mustafa Suleiman, Kosmos ägare var över sjuttio, en nervig typ med flottigt överkammat hår, född i Ataköy i Istanbul. Mustafa hade kommit med den stora ruschen till Odessa trettio år tidigare. Han var ytterst förtegen om sin egen historia men hade många idéer när han stigit i land en varm höstdag med en ukraniumfraktare från Bosporen eller om det var Bodrum.

Harry Federov satt snart på sin vanliga plats nära eldstaden på behörigt avstånd från kylan.
– Det är märkligt, sa Harry Federov långsamt och försökte samtidigt lista ut var Mustafa befann sig. Tänk att ju mer helvete vi fick härnere på jorden ju mer blandade folk in gud i allt.

Det rök lite i baren från puffare men Mustafas röst hördes längre bort bakom disken.

– Du är väl inte det minsta religiös Harry, skrek Mustafa med sin gälla röst.

Harry begrundade eftertänksamt denna möjlighet medan han drack ett par klunkar av sin öl.

– Nej, jag är inte religiös. Verkligen inte, sa Harry med eftertryck och satte ner den tomma flaskan på disken med en smäll. Men det betyder inte att jag skiter i allt som händer. Det är en förskräcklig och definitiv skillnad.

– Harry, sa Mustafa och dök upp som ett svettglänsande spöknylle ur röken just framför Harry på andra sidan bardisken.

– Ja, vad vill du Mustafa, sa Harry med ett brett flin.

– Hur länge har du jobbat som skrotare, sa Mustafa plötsligt helt utan anledning.

Harry tänkte efter.

– Tre år i maj, sa han till sist. Men nu är det slut. Har du en öl till sen ska jag gasa iväg hemåt. Jag hämtar sista lönen i morgon. Motorn har kommit till transportgaraget vid Prijan II . Jag ska bara lösa ut den. En formsak.

Mustafa nickade och såg plötsligt mer nervös ut än vanligt. Allt som hade med affärer , debet och kredit gjorde Mustafa nervös. Det satt i ryggraden hans. Harry hade pratat om den där motorn så länge han kunde minnas. Mustafa torkade svetten ur pannan och lade över sina svarta hårtestar med en röd kam innan han plockade fram en ny öl ur isboxen. Han ställde ölen med en lätt duns på disken framför Harry.

– Du glömmer inte bort att du har satt upp ett gäng bira på notan hos oss, sa Mustafa halvt uppfordrande och pekade på ölen framför Harry.

– Har jag möjligen blåst dig någon gång, muttrade Harry långsamt och mulet medan han snurrade flaskan.

– Nej, det har du faktiskt inte, tillstod Mustafa och suckade lättad. Du har varit en fin gäst. Den bästa gäst Kosmos haft om jag ska vara helt ärlig. Men det är lätt att glömma småsaker när man är i restagen.

– Hur mycket är jag skyldig från förra månaden, sa Harry inte utan irritation.

Mustafa gick snabbt till plattan och petade bland sina siffror.

– 700 ruyan. Du har trettio stora och fem små.

Harry trevade i fickan. Just som han fick grepp om sin sedelbunt öppnades dörren ut mot gatan.

Snöflingorna dansade och gnistrade som stjärnor innan dörren brakade igen bakom den nyanlände. Dörren saknade en fjäder. Två ruyan blev vanligen en oöverkomlig investering för en gammal snåljåp som Mustafa. En lång märklig uppenbarelse skymtade vid dörrhålet. Mannen bar en stor spånkorg i ena handen. Kläderna var helt vita och verkade snodda runt mannens kropp ungefär som på en egyptisk mumie. På huvudet bar han en svartvit randig sidenschal. Nedtryckt över hjässan satt en vit vargskinnsmössa med hängande hermelingardiner över de breda axlarna. Ögonen glödde som eldbollar i skenet från eldstaden. Bakom mannen ute i den fria luften föll snön blytungt. Sämsta bordet var redan till hälften insnöat.

Harry vände sig långsamt mot Mustafa.

– Här får du dina pengar så du kan sova i natt, sa Harry och slängde likgiltigt upp summan på disken framför Mustafa.

Mustafa suckade besvärat men stoppade likväl blixtsnabbt ner sedlarna i sitt svarta förkläde, snurrade den tjocka halsduken av ylle ännu tätare om halsen och mumlade något obegripligt om livets knapra villkor samtidigt som det utbröt ett fullständigt kaos innanför dörren. Något vitt flög i en båge fladdrande genom luften och slog i väggen bakom Harry. Ett illavarslande hjärtskärande gnyende och pipande hördes bakom honom. Mannen med spånkorgen blev sedan grundligt misshandlad av några aspackade stämpare som börjat gruffa och till sist kastade Mustafas danska gorillor ut allesammans på gatan.

Upphetsade skrik hördes från kvinnornas håll och Mustafa utlovade allmän död och förintelse.

– Ta bort den, ta bort den, skrek kvinnorna hysteriskt medan de flög upp på stolarna och pekade stumt ned mot det svarta stengolvet.

En av gorillorna som nyss hjälpt till att slänga ut vargskinnsmannen i snön utanför, störtade bort i hörnet bakom Harry och drog triumferande upp en sprattlande liten vit hundvalp i nackskinnet. Valpen pep ynkligt av rädsla och kissade rakt ut i luften. När gorillan passerade bakom Harrys rygg i baren skrek han åt sin kompis på bred danska att bereda väg genom baren.

– Jag ska skicka den här rymdfararen till månen på riktigt, skrävlade gorillan på bruten ryska och flinade triumferande med han höll upp hundvalpen över församlingen.

Harry vräkte i samma ögonblick ut en arm bakåt som träffade gorillan med full kraft i bröstet och slungade honom bakåt och in med ryggen rakt in i bardisken. Harry var blixtsnabbt uppe på benen och tryckte sin högra näve runt gorillan hals. Det blev plötsligt dödstyst i baren. I två års tid hade de funderat på vem den store tyste ryssen var. De flesta kände till att han kallade sig Harry Federov och han var förste skrotare på kran 4 nere vid hangarfartygspiren och han drack tre öl varje dag klockan sex efter jobbet. Några få visste att han varit stridspilot under religionskrigen. Så mycket mer fanns inte att veta för dem oavsett vem de frågade. Nu skulle de få reda på vem han var eller åtminstone vad han gick för. Spänningen steg. Patrullen skulle helt säkert komma och det skulle spridas ut de mest fantastiska rykten. Det var åtminstone vad publiken hoppades på. En stunds gratis underhållning i den hopplösa, eländigt kyliga vinternatten.

– Släpp valpen din förbannade idiot, fräste Harry ilsket samtidigt som han klämde till hårdare om strupen på Mustafas gorilla.

Mustafa gömde ansiktet i händerna bakom disken. Harry kunde lätt döda dansken med en extra handtryckning det visst Mustafa och han tänkte inte ingripa innan han säkert visste hur det hela skulle avlöpa.

Gorillan blev alltmer blålila i ansiktet, kippade, väste och pep efter luft medan han långsamt sträckte den pipande valpen mot Harry.

Under tiden hade emellertid de övriga gorillorna fått fart på benen och störtade mot Harry med sina långa silverfärgade stavar. De gav Harry två kraftiga stötar och för säkerhets skull petade de till valpen också. Sedan släpade de ut Harry och slängde honom i snön en bit nedför gatan.

När Harry kom till sans igen hade det snöat så ymnigt att han låg under ett flera decimeter tjockt snötäcke. Han såg därför enbart vitt och ett svagt ljus då ha slog upp sina ögon. Ett ögonblick blev han besviken över att döden ändå varit så okomplicerad. Man skulle tydligen trots allt få tillfälle att förbereda sig för det yttersta. Så långt hunnen i sina osorterade funderingar kände Harry en varm liten tunga slicka i ansiktet. Det var hundvalpen som mot alla odds överlevt elstaven. Harry stönade högt av smärta och kravlade sig sakta fram ur snöhögen, Krogen var mörk och tillbommad, det blåste en isande vind från Svarta Havet upp genom den smala öde gränden. Han kom efter visst besvär mödosamt upp på knä och såg ner på den lilla valpen som skakade av köld.

– Då blir det väl du och jag då, sa Harry, böjde sig och stoppade resolut in den lilla skälvande hundvalpen innanför jackan.

Han reste sig sedan upprätt ur snömassorna och gick med visst besvär vidare tvärs över gatan bort mot en annan ännu större snöhög ur vilken han borstade fram en uppgraderad replik av en Ural M-62 med sidovagn. Cremefärgad med all utrustning. Den hade till och med försetts med klimatanläggning av den förre ägaren. Han klappade kärleksfullt tanken och slog på tändningen och därmed värmen. Fem minuter senare var motorcykeln varm och puttrade som en klocka medan den snö som fortfarande fanns på sidovagnen snabbt förvandlades till rännilar av vatten. Harry drog fram en tjock grå yllefilt från sidovagnens inre och svepte in valpen i filten samtidigt som han drog på sig den stora fodrade röda skinnluvan, de lilafärgade motorcykelglasögonen och de varma gula kraghandskarna. Harry såg sig noga omkring innan han grenslade motorcykeln. Valpen stack fram nosen ur filten och tittade nyfiket ut medan Harry gasade på nedför den isiga gatan mot Palace. Valpen gäspade snart och återvände till filtens varma inre.

Han passerade ett par kurande patruller vid ett immigt värmeskydd men de verkade inte ta någon notis om annat än kylan och sina rykande temuggar. Det var kallt, säkert sjutton grader eller mer.

Långt borta på himlen skymtade han de röda blinkande ledfyrarna på Palace Hotel. En gång i tiden världens högsta med sina ettusensjuhundra meter och fyrahundrasexton våningar. Knappt sextio av våningarna, de nedre var nu uthyrda. De översta tretton våningarna hade sprängts bort i en intern ägaruppgörelse tjugo år tidigare. Efter den händelsen kom hela byggnaden ännu mer att likna Babels torn. När myndigheterna motvilligt tvingats erkänna att allt ukranium utvunnits ur gruvorna, försvann affärskomplexen, galleriorna och hotellens kunder. Staden hade därefter förvandlats till en dödsrosslande spillra vars enda fördel var att där fanns Svarta Havets största skrotverk. Ett brinnande, fräsande, bultande, skrikande, frustande inferno av stål i kamp mot tiden. Stämparna jobbade dygnet runt och byggde murar runt staden. Inom två år skulle hela staden vara innesluten och väl skyddad.

Efter förändringarna och sammanbrotten var det bara städer med ordentliga stämpverk som kunde klara sig från att plundras sönder och samman. Stämpverken kallades de trettio meter höga trotanprofiler som omgav de flesta städer som klarat sig. Dessa försågs med krypande nät som gick mer än trehundra meter under staden och registrerade varje försök att göra obehöriga intrång. Odessa hade uppfört ett av världens största smältverk och skulle säkert överleva om bara det där förbannade stämpverket blev färdigt någon gång. Men många stora städer har fallit och ödelagts under uppförandet. Berlin, Stockholm, Aten och Washington. Miljoner hade slaktats i kampen om städerna.

Harry bromsade några minuter senare in hastigt för att svänga höger vid den gamla Babka katedralen ner mot Chadzjibej och genvägen vid hamnen. Han försökte att frikoppla och styra men det hade frusit på ordentligt och motorcykeln började glida ohjälpligt mot trapporna i snön. Det sista Harry hann uppfatta innan allt först blev rött och sedan svart var att stjärnorna gnistrade ovanligt klart trots det kraftiga snöfallet.

När Harry gradvis återfick medvetandet låg han utsträckt i ryggläge på en grov träbänk framför katedralens altare. Han vred försiktigt på huvudet och såg en guldglänsande gestalt knäböja sig vid altaret. Åter igen fick han för sig att livet flytt honom och att han befann sig i någon mellanvärld. Altarets sju meter höga vaxljus fladdrade rytmiskt för vinden framför altartavlan.

Katedralens halva tak hade blivit bortsprängd under krigen. Det var sällan man såg präster i kyrkor men han antog att det var en präst inuti guldskruden. Prästen mässade och läste långsamt ur något från en luftskärm. Kåpan var av guldbrokad och Harry förnam ett svagt frasande ljud när prästen rörde sig. Det var en lätt kutig vitskäggig och mycket rynkig gammal präst som knappast såg ut att kunna väcka några själar men stämman dånade likväl som ett tordön mellan katedralens till hälften raserade väggar. Harry kände att den vänstra armen värkte invid armbågen. Det kändes trots värken inte som om något var brutet. Däremot var han ordentligt mörbultad och antog att han brakat in i katedralens mur. Huvudet och revbenen värkte. Han uppmärksammade samtidigt att valpen puffade honom i armhålan. Den tittade uppmärksamt på Harry och viftade ivrigt på svansen.

– Så du hänger med ännu din lilla krabat, mumlade Harry och försökte resa sig.

Han kände samtidigt en intensiv smärta i vänstra sidan och föll kvidande tillbaka på bänken. Prästen vid altaret tystnade och vände sig om mot Harry.

– Du hade tur, sa prästen vänligt.

– Det är i så fall garanterat första gången i mitt liv, muttrade Harry med en grimas från sitt ryggläge.

– Valpen skällde annars hade du frusit ihjäl därute utan problem, sa prästen kort och hällde upp en kopp rykande te som han räckte mot Harry. Drick!

Harry hävde sig upp i halvliggande, grinade illa och drack några klunkar av den söta gulbruna vätskan.

– Jag tror att jag blir kvar här i natt om det går, sa Harry matt. Blev motorcykeln illa skadad?

– Inte vad jag kunde se, sa prästen och skakade av sig snön som lagt sig över guldbrokaden på hans axlar.

– Bra, sa Harry, varefter han sjönk tillbaka och slöt ögonen.

Prästen nickade kort åt hans håll och försvann sedan utan ett ord sakta bort genom altargången till trappan som ledde ner under katedralen. Valpen krafsade sig in i Harrys jackfoder för att söka lite skydd mot den stränga kylan. Snöflingorna dansade stilla piruetter ner genom hålet i katedralens tak och det enda ljud som hördes kom från vinden som pep och ylade i det brutna taket.