Projekt 1/2 och 1

Uran gräsklippare i Sari Rash. Hur ska alltsammans börja?

Jag tyckte att det var roligt att läsa. Jag läste massvis med böcker av olika slag till jag fyllde trettio och började arbeta på allvar som journalist. Det var som om allt det jag läste i yrket, visserligen en hel del böcker, men framför allt utredningar, gamla och ny artiklar, klipp, domstolsutredningar, protokoll, utdrag ur olika register etc, blev tillräckligt under en lång rad år.

Men det var först när jag fick lite tid i början av 90-talet som jag skrev något som liknade ett skönlitterärt manus. Jag hade varit i Mellan Östern under Gulfkriget och huvudet var fullt av intryck.

Det var således efter den resan jag gjorde mitt första lite trevande försök att skriva en roman som gick under arbetsnamnet ”Uppdrag Irak”. Av olika skäl blev det visserligen fullbordad men knappast något som jag tar fram varje dag och läser högt ur. Av någon outgrundlig anledning hittar jag inte kapitel 1 längre. Däremot kapitel 2 som mycket väl skulle kunna vara och kanske till och med var kapitel 1 till slut:

Så här började det:

Den tjugofyra meter långa Scania R 143:an höll god fart. Längsmed kappellets sidor droppade smutsigt smältvatten. Vid vägrenen låg snövallarna meterhöga, vita, gnistrande. Skogen hade för flera timmar sedan försvunnit och fått ge vika för… här har min vänlige kompislektör Peter G fyllt i något om att det borde vara ”vikit”… för det karga ödsliga fjällandskapet.

Ur bilradion strömmade skvalmusik. Det sprakade då och då mellan fjällen när mottagningen försvann. Det var varmt i förarhytten och en citronsoda stod och skvalpade mellan sätena. Vid sidan om låg en halvt uppäten leverpastejsmörgås på en skrynklig aluminiumfolie. Salladen hade sett bättre ut när han köpte den i Kiruna.

Vägverkets röda plastpinnar bröt då och då mot det annars kompakta vita snölandskapet. I nordväst syntes de massiva fjällmassiven…häpp; massiv, massiv…idag skulle jag kanske valt ”gråvita fjällmassiven” eller något mindre stötande.

Jag ska verkligen inte plåga er mer med den texten.

Den aktuella romanen Uppdraget eller ATR234 utspelar sig precis som den förra i en internationell miljö. Men där slutar likheterna. Den här boken har varit på förlaget två gånger och är under omarbetning.

Så här getaltar sig är i varje fall början av ATR234 så som den romanen såg ut vid senaste förlagsbesöket:

KAPITEL 1

Arlanda flygplats, Sverige

Eric Goss-Brockmann hade svårt att släppa mannen med blicken.

Det var något bekant och samtidigt oroande över mannen som såg ut att vara i sextioårsåldern. Han var klädd i en oklanderlig välpressad brunbeige linnekostym med en vit skjorta, ledigt uppknäppt i halsen. På huvudet bar mannen en vit flätad hatt av panama typ med beige band. Ansiktet var mjukt format utan skarpa kanter och näsan rak utan att vara spetsig. De blågrå ögonen rörde sig över församlingen som om han sökte efter någon.

En grupp nyanlända skingrade Erics funderingar.

Sprängfyllda resväskor öppnades på avgångshallens stengolv längsmed vägen till incheckning. Presenter stuvades om och vikt flyttades till handbagage varefter väskor och koffertar åter förslöts.

Det var tydligen så att många familjer nu var på väg hem efter en längre semester hos släkt och vänner i Sverige. Medan han nu stod i kön som rörde sig i snigelfart fram emot incheckningsdisken, lyssnade han förstrött till samtalen.

Det hade blivit många resor de senaste åren. När han övervägde kringflackandet upptäckte han att hela hans liv varit en enda resa fylld med snabba uppbrott. Minnet av Gerd översköljde honom. Bilden där hon stod på klipporna vid vattnet på Runmarö, till hälften vänd mot kameran. Leendet och glädjen i hennes ansikte. Inte när hon legat vit och sönderslagen på bårhuset. Tankarna gick till Kinshasa och den gröna trädgården utanför den vita bungalow han levt i tillsammans med sina föräldrar innan olyckan. Tre månader gammal. Överexponerad film med Eric i famnen. Han var solbränd på bilden. Några få veckor senare; Farbror Bengt med resväskorna i händerna. Gerd ler tappert mot kameran fast man anar sorg i hennes ögon. Magen är redan stor. Hon var gravid med Sören vid det tillfället, deras egen son. Deras första barn. Han suckar. Alla dessa uppbrott. Några släktingar framför honom i kön tog ett känslosamt farväl av varandra. Eric avskydde avskedsscener och tittade därför åt ett helt annat håll medan han släpade sin resväska en smula närmre disken.

Efter att ha lämnat biljett och pass till kvinnan bakom disken kontrollerade Eric noga att incheckningspersonalen märkt upp hans väskor ordentligt innan han nickade ett kort tack till den stressade blonda kvinnan i röd uniform. Boardingkortet hamnade i innerfickan tillsammans med passet och biljetten innan han slutligen vände på klacken och lämnade den sorlande incheckningskön bakom sig.

Han passerade säkerhetskontrollen utan problem och fortsatte sedan att promenera i sakta mak genom terminalens övre plan. Inköpen tog endast några minuter och därefter fortsatte han med snabba steg tvärs över gången till tidningskiosken. Efter en stunds funderande valde han ett par svenska tidningar samt ”The Economist” och ”The Guardian”. De svenska tidningarna tog han vanligtvis med av nostalgiska skäl. Ett svenskt korsord kunde definitivt kännas som hårdvaluta efter några veckor på hotellen ute i världen. En hastig blick på klockan sa honom att han borde skynda på och han ökade stegtakten och tog fast kurs på utgång 78.

Loungen var redan full av svettiga, otåliga passagerare med väl tilltagna handbagage och det tog en stund innan han till sist fann en ledig plats där han kunde slå sig ner och vänta.

Han noterade efter en stund att mannen med den vita hatten från avgångshallen satt lätt bakåtlutad och läste ”Financial Times” snett emot honom. Nu låg den eleganta panamahatten placerad till höger om mannen. Det vitblonda tjocka håret var struket bakom öronen på honom och Eric kunde skymta en liten ankstjärt i nacken. Hjässan syntes också svagt skymta genom hårsvallet då mannen vände på huvudet för att granska en grupp nyanlända. Brittiska ”The Guardians” förstasida ledde Eric ut i världen där nyheter som Afrikanska Unionens senaste möte fick honom att mentalt lämna Sverige för en stund. Men tanken han tidigare haft malde vidare i bakhuvudet. Han slog resolut samman den halvlästa tidningen. Hade han möjligen sett den där mannen i lobbyn på hotellet i Erbil eller inne i den Gröna Zonen Bagdad.

Planet var försenat. Eric såg sig omkring och noterade lakoniskt att sorlet från incheckningskön förflyttats till loungen.

Irritationen blev efterhand som tiden gick alltmer påtaglig bland de väntande passagerarna. Efter nästan en timme hördes en högtalarröst som bekräftade att planet var försenat. Eric tog uppgivet emot det nedslående beskedet och kastade en håglös blick bort mot tavlan som annonserade aktuella avgångar. Att de inte satt upp någon ny tid var lite illavarslande. Men kärran hade i varje fall taxat in mot piren utanför loungen. Man kunde till och med se flygmaskinens blå och vita stjärtparti utanför byggnaden. Han lutade sig tillbaka, sträckte på sig och gäspade stort. Genom de rökfärgade rutorna i loungen syntes några män i mörka kostymer röra sig hastigt genom korridoren. Flygplatspersonal, konstaterade han lojt och noterade samtidigt att mannen med hatten hastigt rest sig och var på väg fram till disken med bestämda steg. Halvvägs såg mannen ut att ångra sig och gjorde helt om. Han bar linnekavajen ledigt på vänster arm. Han var inte särskilt fet, snarare lite välmåendeslapp, solbränd, med tyska glasögon som Eric brukade kalla dem. Egentligen är de inte alls tyska men skalmarna är fästa direkt i glaset så att de blå ögonen markerades än tydligare.

Mannen hade tagit på sig den vita hatten och gick nu med bestämda steg hastigt tillbaka mot säkerhetskontrollen som han tidigare kommit in genom. Han trängde sig ut just som en skränande barnfamilj med ett gigantiskt handbagage var på väg igenom åt motsatt håll. Det uppstod ett visst tumult och den hattklädde mumlade något som med lite god vilja kunde tolkas som en ursäkt och försvann därefter hastigt bort genom avgångshallen.

Eric kände tröttheten dra i ögonlocken och kvävde en ny gäspning. Han hade varit uppe sedan fem på morgonen och han var väl medveten om att han borde ha lagt sig före midnatt istället för att sitta uppe och dricka vin med Alice till klockan tre. Han tog fram vattenflaskan som han köpt tillsammans med tidningarna. Vattnet smakade plast och han skruvade på korken med en grimas. ”The Economist” kunde vara ett alternativ för att få tiden att gå. Han ögnade igenom rubrikerna och fastnade för en artikel som Michael Roth hade skrivit. En ”centralt placerad källa” nämndes och Roth citerade sedan partier ur texten till den nya författningen. Eric log och skakade på huvudet och slog igen tidningen. Han var nästan säker på att källan hette Ann och hade jobbat för överståthållaren Paul Bremer innan amerikanen åkt tillbaka hem till USA. Nu höll hon i samordningen med koalitionen och de nya makthavarna. Mike såg oförskämt bra ut och det Ann gillade hos honom hade ingenting med jobbet att göra.

Tiden kröp vidare utan att något nytt besked hördes i högtalarna eller syntes på tavlan. Värmen steg stadigt i loungen.

Varför gick aldrig det där förbannade planet? Tankarna irrade och han funderade en smula på sitt liv såsom han framlevt det hittills. Alla dessa resor kors och tvärs över jorden. Dottern Lina som redan fyllt fem. Samvetskvalen sköljde plötsligt över honom. Hans egna föräldrar försvann. Mindes han dem, tre månader gammal. Naturligtvis inte! Men ibland inbillade han sig att det var så. Speciellt hans mamma. Elisabeth med den vackra afrikanska klänningen. Det blå som föreställde den långa floden Kongo. Detaljerad. Man kunde till och med se kröken vid dammen i det vackra afrikanska textiltrycket. Den frodiga savannen som prunkade efter regnen och grönt högt gräs som övergick i djungel där lejonen tittade fram mellan stråna. Leende stod hon tätt intill pappa Roland som bar en nypressad beige khakikostym och en vit stärkt skjorta. Mörk slips. Alltid mörk slips på alla bilder från Afrika. Korten och den repiga gulgröna super 8 filmen i Beaulieu kameran som skickats från Kongo. Han hade ofta tittat på kameran som låg i en trälåda i Gerds och Bengts garage. De hade bara hittat en enda film som hörde till kameran. Den var två minuter och tretton sekunder lång. Om och om igen hade han tittat på den. Kanske var det just därför de blivit så levande och fantastiska i hans drömmar; vackra, vitala, intelligenta, ömma och rättvisa. Total avsaknad av dåliga sidor. Hur skulle han kunna utrusta dem med svagheter som grälsjuka, orättvisa bedömningar, småskurenhet och svek när han fick all frihet i världen att gestalta dem som han önskade. Han förlorade sig i tankar.

Det sprakade plötsligt till i högtalarna. Passagerare med ATR234 skulle vara beredda att gå ombord vid utgång 78. Han rycktes hastigt upp ur sina funderingar och samlade ihop sina tillhörigheter. Han hade fyra och en halv timmes flygning framför sig och bestämde sig för att försöka sova på planet.



Mitt under stigningen från Arlanda slet bomben upp ett fyra meter stort hål i flygplanskroppen. Tryckfallet kunde inte hävas. Nödmanualer, nappflaskor och handväskor sögs ut ur planet. Panik utbröt. En skräckslagen flygvärdinna som förgäves försökte lugna en gammal man tappade taget när planet plötsligt krängde till och sögs ut genom hålet och försvann med fladdrande kjol. Om han haft detta minne kvar i hjärnan hade han förmodligen aldrig glömt ljudet av hennes avklingande skrik.

Kaptenens röst hördes sedan meddela att allt var under kontroll och förklarade att de skulle förbereda sig för en nödlandning.

Eric som satt fastspänd på sin plats i bakre delen av planet kunde konstatera att själva hålet som han uppfattade ifrån sin position var minst två eller tre meter i diameter. Explosionen hade ryckt bort flera stolsrader vid främre delen av högra vingen. Han kände samtidigt hur han andades häftigt, stötvis och kippade efter luft. Den nedfallna syrgasmasken dinglade framför honom och han famlade efter gummibandet och förde masken över sin egen näsa och mun med ena handen samtidigt som han krampaktigt försökte hålla sig fast i sätet framför med den andra handen. Planet skakade och han hörde motorerna pumpa på ett onaturligt sätt. Framme i planet försökte de panikslagna passagerarna hålla i sig av alla krafter för att inte åka ut ur planet. Barnskriken skar genom märg och ben.

Efter vad som föreföll vara en oändlighet för de kvarvarande passagerna såg de efter några minuter hur marken därnere hastigt närmade sig. Skriken steg men drunknade i motorljudet. Nästa explosion framkallade rök i hela kabinen. Plast, aluminium och kroppsdelar flög genom luften. Några sekunder senare tog maskinen mark med en kraftig smäll, åtföljd av våldsamma skakningar och en lång rad stötar medan de for fram längsmed något som såg ut att vara en åker. Jord och vita halmbollar slog emot flygplanskroppen. Det sista som hände var att Eric hörde en avslutande smäll åtföljd av ett gällt skrapande ljud och hans huvud for okontrollerat framåt och slog i det framförvarande sätet med full kraft. Det sista han hörde var ett obehagligt krasande ljud. Sedan flöt han snabbt bort i ett befriande mörker.