Den isländska litterära framtiden är ljus

Det står i en vetenskapligt artikel från http://www.TheHorse.com/ att föl tränar bättre ifall de inte får ”sweet feed”. Alltså ifall de får hö istället för ”sweet feed”. De var mer olydiga och skraja ifall de åt detta ja, vadå. Det kan ju inte vara sega råttor. Apelsiner eller möjligen Coca Cola. Min hund blir pigg av kyckling fast när Cortez lämnade hästar åt indianerna gav de hästarna frukt och kyckling. De dog trots att indianerna behandlade dem som gudar eftersom det inte fanns några hästar i Amerika innan Columbus och Cortez kom. I varje fall var hästarna utdöda men spreds sedan snabbt. Jag antar att de rymde trots alla omsorger från indianernas sida.

Undrar om barn blir snällare och mindre mörkrädda ifall man slutar ge dem godis?

Det är sannerligen en hel del som man vet för lite om.

Islänningarna ska nu sälja sina stora naturtillgångar eftersom landet har kris efter att några lirare spelat bort statskassan. Det stod i ett nyhetstelegram.

Man undrar varför de inte gjort det tidigare. Skulle de sagt.

Vad vet vi om Island? Det är en blandad bild. Vi vet att de har varma källor som man kan koka ris i. En liten befolkning. Så liten att alla i princip känner alla. Att de gör intressanta filmer. Att det har musiker som låter konstigt. Åtminstone en. Att de gillar rutten mat och djurs könsdelar ungefär som vi och skottar i den ordningen. Att de krigade mot England om torsk. Att de har islandshästar som kan gå i fem olika gångarter varav en är tölt. Att den amerikanske deckarförfattaren Dashiell Hammett, ni vet han med Glasnyckeln, Riddarfalken från Malta och Agent-X9, läste de isländska folksagorna. I hans böcker känner man igen den torra hårdkokta typen. Precis som i sagorna är människorna ofta ”coola”.

Tungur knivur…

Vem minns inte Gunnar på Hlidarende och hans hustru Hallgerd som han en gång gav en örfil. Den blev senare hans bleka död när hon vägrade klippa av sitt långa hår för att bistå honom med en ny bågsträng sedan den gamla brustit.

Eller den här klassikern som också bär islänningens signum. Dom kan ju bara göra film och böcker. De naturtillgångarna borde räcka. Åtminstone för mig:

När fienderna samlas kring Gunnar på Lidarendes gård för att slå ihjäl honom, skickar de först fram en karl för att se efter om Gunnar är hemma. Mannen smyger fram till gården och kikar in genom en fönsterglugg - varpå Gunnar, som väntat därinne, stöter sin spjutyxa genom hans kropp. Lugnt vandrar den dödligt sårade tillbaka och en av hans kumpaner frågar:(LL version)

- Var Gunnar hemma?

- Det får ni ta reda på själva, svarar mannen. - Men jag märkte att hans spjutyxa var hemma.

Därpå faller han död ned.

Jag tror på Island. Mer än på Maud Olofsson. Hon tycker att det räckte med 16 ventilsmotorn. Den räckte en bra bit. Dom ska kanske fråga teknikerna vad de tror på istället för svampig vd.

Som det är tänkt!

Jag arbetar för närvarande med några parallella bokprojekt. En serie kriminalromaner. En spionthriller och en roman som utspelar sig kring 2050.

För närvarande försöker jag slutföra en spionthriller ”Ardabilmattorna” samtidigt som jag slutläser andra delen av kriminalserien som är färdigskriven.

Dess sidor beskriver ungefär vad jag arbetar med för er som möjligen följer min andra blogg; ”Stefan Hagbergs Blogg”.

Jag hoppas kunna återkomma relativt regelbundet med postningar som rör denna del av min verksamhet. Om ni vill kan ni läsa första kapitlen i mina olika projekt. Jag garanterar inte att de kommer att se ut så här i slutversionen men så här kanske det blir.

Nu ska jag laga lite mat till mig och Spiken för det var lite pill innan jag fick upp allt. Vi hörs.

Projekt 5

"Ardabilmattorna" är en thriller i internationell miljö. Thomas Redfern tidigare topptjänsteman och ansvarig för strategisk analys vid brittiska försvarsdepartementets underrättelse avdelning har en havererad karriär bakom sig. Han jobbar nu vid Storbritanniens ambassad i Moskva och är på väg hem till London för att fira jul när ett ansikte från förr dyker upp på Domodedovo flygplatsen.

KAPITEL 1

Egentligen var Thomas Redfern inte det minsta intresserad av mötet. Han betraktade de båda ryssarna på andra sidan bordet medan samtalet sniglade sig framåt. Den yngre, biträdande förvarsministern, Denis Sidorov hade han träffat ett par gånger. En av de nya vassa killarna.

Först utbytesstudent och sedan juristutbildad vid Yale i USA. Därefter London och internationell ekonomi vid Houghton Street.

Sidorov hängde för tillfället lojt bakåtlutad i sin mörkblå svindyra Ermenigildo Zegna kostym.

Thomas noterade förbifarten att ryssen ännu inte lärt sig att hålla fingrarna borta sin klocka.

Medan Denis Sidorov var en till det yttre välskräddad, världsvan squashspelartyp strax över trettio så var hans kollega på andra sidan bordet, Yakov Rubinov av betydligt äldre och troligen mer komplicerad och av betydligt hårdare virke. En strateg och petig resultatjägare, van att skumma komplicerade tabellverk. Rubinov var mer än dubbel så gammal som Sidorov och hade hela munnen full av guldtänder från den gamla tiden. Rubinovs grå kostym var av terylenederivat, garanterat skrynkelfri, spetsad med något odefinierbart kräkgrönt rutmönster.

Någon gång runt 1967 hade kostymen helt säkert varit årets annonsvara på Moskvas stora varuhus, Gosudarstvenniy Universalniy Magazin.

Thomas visste att Rubinov struntade i kläder och allt som inte hade med jobbet och hans lilla hus i Anapa vid Svarta havet att göra.

Medan Sidorov stod för förhandlingselegans och luftiga charmpastejer som serverades med lagom kylda bisatser, var Yakov Rubinov det exakta geniet som i varje stavelse uttryckte exakt vad han ville och dessutom visste vad han talade om.

Thomas Redfern kände plötsligt att han höll på att övermannas av en förlupen gäspning som dök upp från ingenstans men lyckades till sist med en viljeansträngning undvika den uppenbara blamage som skulle följa på en sådan oförsiktighet.

Redan i bilen på vägen från ambassaden till ministeriet hade han lugnt och möjligen en smula petigt och nu i efterhand kunde han tycka allför mångordigt förklarat för den nytillträdde brittiske militärattachén Robert Dunham och styrelseordföranden för Raythem Satelite Systems(RSS), John M.Williams of Swytherton, vad som med största sannolikhet skulle utspela sig under mötet med den ryske biträdande försvarsministern Denis Sidorov.

Det var sent på året och redan två dagar före jul. Isarna höll på att lägga sig, Moskvafloden frustade redan otåligt likt en istadig tävlingshäst i kylan och Moskvaborna hade tagit fram de välbekanta pälsmössorna. Detta var det absolut sista mötet innan julhelgen. Väskor fanns redan ordentligt packade borta i ambassad komplexet. Efter lunchen skulle Thomas Redfern fara med den beställda ambassadbilen rakt ut till Domodedovo flygplatsen. Han skulle hinna med en single malt whisky i British Airways Navigator Club Lounge, följd av en stunds avkopplande till intet förpliktigande struntprat med några julfryntliga likaledes hemvändande landsmän. Om bara några få timmar skulle Fay och barnen möta honom ute vid Heathrow.

Thomas sträckte försiktigt ut benen under det väldiga blankpolerade ljusa bordet tillverkat av rysk ceder.

Mötet hade börjat klockan tio över tio och nu var klockan tio minuter i elva. Ingenting hade hittills framkommit som han inte tidigare hade berättat för sina kolleger i bilen på väg till mötet.

Thomas fingrade diskret på ett visitkortet han fått av John när mötet började. Sir John M. Williams of Swytherton stod det. Förmodligen släkt med den legendariske Howie Swytherton i överhuset. Varför hade John gett honom sitt kort? Ryssarna kom trots allt från en världsmakt.

De visste hur de bästa schackpartier spelades. Varför skulle de låta sig bländas av en vapenkrämare vid namn Williams of Swytherton. Sonderingar, hade John mumlat. Otydlig i vanlig ordning. En riktigt sorglig uppenbarelse.

Thomas roll var på detta stadium närmast perifer. Därför hade han tid att fundera på det där kortet. Men för John M. Williams of Swytherton var det här tillfället kanske enda möjligheten att intressera ryssarna för Raythems övervakningssystem. Nu satt Swytherton vid sidan om Thomas Redfern, lite röd ovanför den oklanderliga stärkta skjortkragen medan han knappade på sina satellitbilder i realtid och visade bröstvårtorna på nudistkolonin Cypress Cove i Florida.

Thomas suckade inombords. Dels antog han på goda grunder att de båda ryssarna sett bröstvårtor förr och om det ville sig illa även bilderna från Cypress Cove som var satellitmånglarnas favorit alla kategorier. Swytherton övergick till allas lättnad snabbt att rabbla data och prestanda medan militärattachén Robert Dunham följde upp med en kortare utvikning om varför Storbritannien själva valt just Raythems system.

Den ryske ministern skruvade otåligt på sig, avbröt Dunham, flinade ironiskt och föreslog att det kanske berodde på att det var just brittiskt varefter han ställde några korta tekniksa frågor till sin guldplomberade vän på ryska. Det gällde livslängden. Sidorov frågade utan omsvep sedan snabbt vad som skiljde det brittiska systemet från de fyra andra de redan förevisats av olika utländska företag. Det blev till Thomas Redferns förvåning den andra sidan och Yakov Rubinov som räddade Swytherton tillfälligtvis genom att understryka att Raythems upplösning var ett par procent bättre samt att underhållskostnaderna var lite lägre jämfört med de övriga lösningarna. Däremot hade flera av de andra företagen föreslagit kompletterande affärer inom andra sektorer.

Swytherton blinkade inte ens.

– Jag har fått underhands indikationer på att även vår regering är beredda att diskutera ryska köp, fortsatte Swytherton snabbt medan han stängde av datorn. Vi skulle också kunna vara behjälpliga i en de pågående jordbruksförhandlingarna med EU. Finns det intresse så skulle jag vilja återkomma med konkreta förslag.

Detta var oväntade nyheter för samtliga vid bordet och Dunham lyfte för en gångs skull båda ögonbrynen en smula.

Thomas Redfern hade ingen aning ifall ryssarna bara var artiga men Denis Sidorov såg inte helt missnöjd ut när de ett par minuter senare skakade hand med varandra på väg ut från det ryska försvarsdepartementet.

– Ni har redan sålt systemet till irakierna eller hur, sa Sidorov och log förbindligt medan han pumpade Swythertons rödflammiga hand.

– Stämmer, sa Swytherton självbelåtet. Jag kan försäkra att hittills har de varit mycket nöjda.

– Systemet går förstås att integrera med det amerikanska ”Constant Hawk” systemet, inflikade Yakov Rubinov och visade samtidigt hela glansspelet.

Redfern tittade en smula varnande åt Robert Dunhams håll. Om Dunham inte uppfattade det eller inte ens ville uppmärksamma det hade Thomas efteråt svårt att avgöra.

– Det går utmärkt, no problem, sa Dunham obesvärat medan han krängde på sin mörkblå ulster.

Ryssarna såg fortsatt nöjda ut och önskade britterna en god jul samtidigt som britterna återgäldade artighetsbetygelserna med hopp om ett gott nytt år, innan några lägre ryska tjänstemän snabbt svassade upp bredvid dem och eskorterade britterna genom gamla ekande departementskorridorerna. Mindre än tre minuter senare stod de åter ute på gatan i den rykande kylan. Snön hade börjat falla på allvar i den ryska huvudstaden.

En stund senare under vägen tillbaka till de fyra karateristiska ambassadholkarna vid Smolenskaya alldeles vid Moskvafloden, funderade Thomas Redfern intensivt över ifall han skulle ta upp saken med Dunham eller inte. ”Constant Hawk” var visserligen ett system som utvecklats av USA, ursprungligen för något helt annat än avancerad bildanalys, nämligen aktieanalys men fanns inte till försäljning på marknaden eftersom amerikanerna inte litade på ryssarna när det gällde Iran. Han beslöt att ta upp saken senare men absolut inte inför Swytherton. Swytherton skulle förmodligen kränga sin egen morsa mer smör till om han var på det humöret. Absolut inte inför Swytherton som dessutom gjort ett strålande hundrameterslopp över gränsen för det tillåtna.

Alla tre tycktes med ens ha sitt att fundera på och satt tysta medan bilen slirande till en smula i snömodden innan de slutligen passerade de svartlackerade stålgrindarna till ambassadens entré.
Inne på ambassaden var det full julstämning och julgranens röda blå och vita kulor glänste i det flämtande elljusets sken till höger om receptionen i foajén. Utanför for ambassad bilarna redan i skytteltrafik till de olika flygplatserna. Hemvändare med väskor och julpaket fyllde entrén inför helgerna. En blandning av exklusiv parfym, hyacint och en svag aning av cigarrdoft från rökholken fyllde lokalen. Robert Dunham föreslog en snabblunch på ambassaden innan Thomas skulle fara vidare ut till Domodedovo. Swythertons plan skulle gå först senare vid femtiden på eftermiddagen till Istanbul medan Dunham skulle åka med nattplanet till sin hustru i Bryssel.

– Jag tror faktiskt att vi gjorde ett gott intryck, sa Robert Dunham sedan de slagit sig ner i den vackra restaurangen. Därefter höjde han vinglaset mot Swytherton.

Swytherton nickade tillbaka och såg oväntat förnöjd ut.

– Det där med Hawken sög tag i dem ordentligt, sa Swytherton sedan obekymrat och lyfte sitt glas med lätt hand. Eller vad tyckte du Redfern? Skål för början på en lyckad affär för AB UK och framför allt för en trevlig jul. Själv får jag väl peta lite håglöst i en club sandwich på Crowne Plaza i Istanbul ikväll. Mitt flyg till Ankara kommer inte att gå förrän i morgon bitti. Ett snabbt möte och sedan bär det raskt av vidare till Pakistan och Islamabad. Däremot och det vill jag understryka, så ser jag fram emot en golfrunda på ute vid Richmond på trettondagen ifall någon av herrarna har vägarna åt det hållet.

– Det skulle vara trevligt, sa Thomas Redfern och försökte låta lagom entusiastiskt medan Dunham skakade avvärjande på huvudet bakom Swythertons ryggtavla.

– Jag bor i Richmond alldeles invid golfbanan, fortsatte Thomas som uppfattat signalen. Om man ska vara noga och har jag väl inte direkt överutnyttjat mitt medlemskap i klubben. Jag återvänder i vilket fall inte till Moskva förrän efter trettonhelgen om jag läst min almanacka rätt och Robert gör detsamma antar jag. Du stannar möjligen i Bryssel till dess eller hur blir det?
Robert Dunham nickade ivrigt.

– Det blir stilla familjeliv för min del, tyvärr, tillstod Dunham med en urskuldande grimas.
Dunham var nygift med en brittisk EU parlamentariker från Labour som dessutom väntade parets första barn.

– Redfern får nog tyvärr representera firman denna gång, underströk Dunham hurtigt med en blinkning åt Redfern. Men kommer du till Cornwall i sommar John, så ska du absolut slå en signal. Vid det laget har vi dessutom förhoppningsvis kommit en smula länge i den här affären.

Min syster har ett litet trevligt sommarhus därnere och vi har tillgång till familjens yacht där ifall du är sugen på en liten segeltur. Ifall du tycker om att segla förstås.

– Trevligt, nickade Swytherton medan han frimodigt högg in på den rökta laxen de just blivit serverade. Jag seglade en fantastisk båt en gång, fick han sedan hjälpligt ur sig mellan tuggorna. En av de sista gamle Charles… alltså Charles Nicholson ritade på 50-talet. Seglade så vackert.

Den var så dramatiskt väl balanserad att man kunde släppa rorpinnen under flera distansminuter. Vi jagade vinst i Fastnet Race ett par gånger med henne på 60-talet men sedan stal tyvärr affärerna alltmer tid från en.

Robert Dunham lyssnade till synes uppmärksamt.

– Min svärfar har faktiskt en Camper & Nicholson, inflikade Dunham sedan. En gammal smäcker rackare från 30-talet. Allt är original utom spisen.Vilket trä det var i båtarna på den tiden.

Honduras, Oregon Pine, prima ek, körsbär.

Medan Thomas stilla undrade inombords vilket del av båtarna som tillverkats i körsbärsträ flöt samtalet vidare över hundar, semestrar och landade slutligen i klassisk musik och skivbolaget Verves utgivningar av jazzmusik. Thomas Redfern kom att allt oftare i smyg kontrollera sitt armbandsur. Till sist avslutades jullunchen på tok för sent med en konjak och svart starkt ”fair trade” Nicaragua kaffe. I samband med kaffet passade Thomas på att annonsera sin förestående avfärd.

Han hade tänkt skriva ett snabbt utkast om sina tankar om mötet men det fick nu anstå till senare. Det retade honom en smula.

Det fanns ett trettiotal lägenheter för ambassadens personal inne på området. Thomas Redferns egen tjänstebostad, en liten trivsam tvåa, var enkelt men smakfullt möblerad. Absolut inget för en större familj men Thomas Redferns egen familj skulle aldrig drömma om att flytta till Moskva och bo i något ”ambassadghetto” som Fay föraktfullt uttryckt saken. De hade förnedrats tillräckligt fem år tidigare, enligt Fay, som var Thomas hustru sedan sexton år tillbaka. Han egen minnesbild av den tiden var möjligen något mera sammansatt. Två barn hade de hur som helst fått i det gemensamma äktenskapet. Den äldsta var en flicka, Doreen allmänt kallad Dorrie eller Do-Do. Hon hade nu hunnit bli sexton och hade sänts till Schweiz nyligen efter ett par malörer med två lärare på den brittiska internatskola de placerat henne tidigare. En skola som enligt Fay tillhörde de bästa. Dorrie hade utvecklats till en livsbejakande ung flicka som visste vad hon ville. Mycket lik sin mamma. Den som gifte sig med lilla Do-Do skulle garanterat få veta att han eller hon levde. Do-Do hade flera lesbiska vänner och Thomas hade inte riktig lyckats lista ut exakt var dotterns preferenser låg mer än att hon körde med alla som fanns i hennes närhet. Hennes bror Daniel var två år yngre och Dorries raka motsats. Danny höll sig mestadels på sitt sunkiga rum nuförtiden. Hans intressen var greppbara. I princip var det pappas barskåp och datorspel. Sexuellt var troligen högerhanden fortfarande hans huvudsakliga attribut. Några pojk- eller flickvänner hade varken Thomas eller Fay noterat. Thomas brydde sig inte heller i någon större utsträckning, men det gjorde däremot Fay som alltid var på jakt efter all sorts information. Yrkesskada påstod hon själv.

När Fay inte var sysselsatt med att plåga livet ur sin omgivning hade hon, nyss fyllda trettiosex år gammal, nått sin egen dröm här i livet, nybliven programledare för en talkshow på BBC. Fay var precis så skrupelfri som en riktigt bra och vasstungad soffbitch ska vara i dagens tevevärld. Showen gick sedan två månader på bästa sändningstid och hade något förvånande fått hyfsad rating. Thomas hade varit lagom påhejande i ärendet. Hybris låg alltid i någon av Fays övre byrålådor, så han hade tidigt i deras förhållande tagit för vana att strö lite lagom med hejaramsor kring sig. Påminde inte showen om Parkinsons, hade han låtit undslippa sig en sen kväll utan att tänka sig för. Det visade sig vara ett allvarligt misstag men han hade insett det allt för sent och skadan vare redan skedd. Sådana var deras vardagsproblem. Men Thomas älskade Fay även om deras förhållande var långt ifrån problemfritt. När helvetet hade brakat löst för honom några år tidigare hade hon i varje fall inte lämnat honom vilket han faktiskt antagit att hon skulle. Det stora problemet var snarare hennes enerverande familj med fadern Sir Francis i spetsen.

Uppe i ambassad lägenheten fuktade Thomas ansiktet handfatet. Nu skulle det firas jul och det skulle åter bli dags att fälla upp regnkappans skyddande krage.

Thomas Redfern torkade ansiktet noga eftersom det var kyligt ute och kontrollerade en sista gång att allt var i sin ordning i lägenheten. Han hade redan på morgonen hällt ut ett halvfullt paket mjölk som stod i kylen och skruvat ner värmen på termostaten. De få blommor han hade i lägenheten var av det tålmodiga slaget och de skulle servicegänget på nedre botten ta hand om.

En sista blick på vädret och floden på andra sidan gatan övertygade honom om att han borde handla en ny vinterrock i London. En ordentlig den här gången. Dunhams såg rejäl ut. Han kunde fråga Dunham var denne köpt sin. Thomas packade slutligen omsorgsfullt ner sin laptop och laddaren tillsammans med Ipoden i handbagaget. Han höll sedan en tid på med att lyssna på Scott McClellans inläsning av sin bok om åren som presstalesman för USA:s förre president George W Bush. Ämnet intresserade Thomas av flera anledningar. Thomas låste därefter noga säkerhetsskåpet och ringde garaget. Fem minuter senare skulle Jeff möta utanför huvudbyggnaden med bilen. Det skulle vara gott om tid till flyget även om man tog hänsyn till snöslasket på vägarna.

Jeff, chauffören var ambassadens äldste anställde. Sextiofyra, nästan tjugo år äldre än Thomas själv. Sedan 60-talet hade Jeffery Southdale kört ambassadens bilar. Till och med på våren och sommaren innan Nikita Chrusjtjovs lämnade makten i oktober 1964. Thomas skakade på huvudet. Chrusjtjov! Det Jeffery inte visste om Moskva var helt enkelt inte värt att veta. Det var genom Jeff han hittat en av de kunnigaste ryska ikonhandlare han stött på i hela sitt liv.

Thomas suckade lättad över att få lämna ambassaden och kastade sedan en allra sista blick över rummet innan han släpade ut sin väska och handbagaget. Hissarna var upptagna och han väntade tålmodigt någon minut innan han fick sällskap med förste ambassadsekreteraren Lawrence Brandby ner mot första plan. Brandby nickade kort.

– På väg hemåt, undrade Brandby och pekade med väskan åt Thomas bagage.

– Ja, sa Thomas kort. Själv då?

– Maldiverna. Två veckor. Skönt. Slipper familjen. Fantastiska dykvatten.

Värst vad han var pratsam idag tänkte Tomas förstrött och fingrade på sin resväska.

Samtidigt öppnades hissen till bottenplanet ljudlöst. Thomas andades ut. Brandby hade varit uttalat emot Thomas placering i Moskva. Vi behöver inga flera idioter här, hade han sagt. Det blev Fays pappa, Sir Francis som fick rycka ut eller in beroende på hur man såg saken. Sir Francis hade sin vana trogen noga påpekat omständigheterna i detalj. Som han hade för vana att göra. Det var vid sådana tillfällen Francis mådde extra bra. Enligt Francis själv skedde allt sådant i karaktärsdanande syfte.

Thomas önskade förste ambassadsekreterare Lawrence Brandby en god jul medan han inom sig hoppades att den andre skulle sätta snorkeln i halsen. Skitstroppen! Eller kunde inte någon stjäla Brandbys svindyra Henkväska under omlastningen i Paris. Det skulle helt säkert bli svårt för idioten att hitta nya monogramförsedda kalsonger på Maldiverna.

Jeff stod redan vid dörren med översnöade axlar och vinkade vänligt medan Thomas passerade receptionen i foajén.

– Vilket väder, Sir, sa Jeff medan han raskt greppade tag i Thomas bagage.

– Ja, inte sant, sa Thomas i ett lätt tonfall. Han behöll handbagaget och satte sig till rätta i baksätet efter att ha stampat av sig den värsta snömodden.

Jeff körde som vanligt mjukt som en katt. Den stora svarta Landrovern hade inga som helst problem med väglaget och de gled snart iväg genom Moskvas södra delar i god hastighet.

– Stannar du över helgerna, undrade Thomas efter en stund.

– Ja, det är som en andra semester, Sir, skrattade Jeff i backspegeln. I morgon klockan fyra far det sista gänget. Sedan är det lugnt fram till efter nyår och de första landar runt trettondagen. Ni kommer tillbaka efter trettonhelgen i år såg jag, Sir?

– Ja, det blir lite längre semester det här året, sa Thomas dystert och nickade. Fays släktingar kommer över från USA.

– Trevligt, sa Jeff och nickade uppskattande.

– Absolut, sa Thomas medan han tänkte ingående på Fays bror Billy. Hur han än vände och vred på saken så kunde han inte para samman något ”trevligt” med Billy. Billy Young of Hymmersfield eller Billy Young som han kallade sig nere i Houston. Billy hade alla familjens äregiriga drag och hade dessutom anammat den amerikanska gåpåighetens sämsta sidor. I Billys fall var den som bäst påfrestande. Hur mycket kostar det? Vad tjänar du? Min pool kostade trehundratusen dollar. Billy var konkret och direkt i alla lägen och det var hans amerikanska fru också. Barnen deras var för många och dubbelt värre. Allt handlade om vad de ville och vad de föredrog och dessemellan hur bra de var på allt. ”trevlig” var absolut Billys antites.

Thomas mulnade ihop ju mer han tänkte på saken.

– Eller, kanske inte, Sir, föreslog Jeff och gjorde en sympatisk grimas i backspegeln.

– Nej, eller kanske inte alls, medgav Thomas leende och såg samtidigt hur terminalen framträdde ur snögloppet framför dem.

Det skulle bli en stor whisky i loungen, bestämde Thomas sedan han önskat Jeff en god jul och ett gott nytt år. Han gillade Jeff. Det var en hygglig karl. Det var inget lätt jobb att köra alla sorgliga typer som passerar in och ut i en ambassad ens under en enda dag och Jeff hade gjort det jobbet utan klagomål i alla år. Det bar med sig respekt. Ingen tvekan om den saken.

Thomas rullade sakta iväg sitt bagage mot British Airways incheckningsdisk. Det var ingen längre kö i business class och knappt tio minuter senare satt han redan i loungen. En snabb blick över församlingen sa honom att han kände igen högst två eller tre personer. Två yngre säljare från Orange och så var det en kvinna som arbetade som stringer för The Guardian. Han hade läst ett stycke hon skrivit om ryska ikoner som varit intressant. Han hade i varje fall inte kunnat skriva det bättre själv. Säkert längre men absolut inte bättre.

Han beställde genast en sexa Suntory med ett litet glas vatten bredvid. En minut senare gick han bort och hämtade några ryska tidningar som han ännu inte hunnit läsa. Efter att ha bläddrat förstrött i Novaja Gazeta fastnade han slutligen för en artikel som behandlade Rysslands ekonomiska relationer med länder i Mellan Östern.

-Har jag inte sett dig någonstans.

Thomas ryckte till. Det var Guardians stringer. Hon såg betydligt äldre ut på nära håll. Säkert i hans egen ålder. Hon hade ett livfullt sätt och ett charmigt leende. Hon hade en tidning från tidningsstället i handen. Han noterade att det var Financial Times. Ett något ovanligt val för en som skrev om terrakotta, oljemålningar och gamla ikoner.

Thomas kisade.

-Jag vet vem du är men…

-Jill Arden, på ambassaden, i påskas, fyllde hon bestämt i och sträckte fram sin hand.

Kulturattachén, Martin Sanders hade en mottagning i samband med den där utställningen från Tate. Visst sågs vi där?

Thomas var helt säker på att de aldrig hade träffats. Han hade visserligen varit på utställningen som var en del i ett större kulturellt utbytesprogram mellan Storbritannien och Ryssland men hade absolut inget minne av att han träffat henne. Tate Galleri hade sänt ett urval av sextiotalskonst till Moskva och ambassaden hade som vanligt fyllt på glasen.

-Ja, det kan stämma, ljög Thomas neutralt. Du skriver för Guardian, eller hur? Jag läste…

-Independent, sedan några veckor, sa hon med en grimas.

-Men…,sa Thomas, som var petig med detaljer.

-Jag jobbade för Guardian tidigare, sa Jill Arden och slog ut med armarna. Men de ville inte förnya mitt kontrakt.

-Jag läste sak du skrev om ikoner, fyllde Thomas i, mån om att söka sig bortifrån ett ämne han antog att Jill Arden inte var så bekväm med. Mycket fin artikel för övrigt!

Jill Arden lyste upp.

-Tyckte du. Det var roligt att höra.

Thomas var i valet och kvalet.

-Ska vi ta en drink, sa han sedan och nickade åt sitt bord.

Snart var de djupt inbegripna i ikonernas värld. Han visste redan att Jill Arden hade djupa kunskaper i ämnet. De kom in på färgerna. Hon hade nyligen varit i Istanbul och grävt i det gamla kalifatets bibliotek. Där hade hon funnit nedteckningar från 1400-talet om flera av de gamla mästarnas färgrecept. De talade länge om färgblandningarnas betydelse.

Tiden flög och plötsligt tittade Jill på klockan.

-Hjälp, jag måste iväg sa hon och log mot Thomas.

-Åker inte du till London, sa Thomas.

-Nej, min man är i Wien, sa Jill med en grimas. Men det ska bli skönt. Snö, kallt och en massa Gluwein. Du, när vi ändå är inne på färger så håller jag förresten på med en ny större artikel som handlar om mattor. Ardabilmattorna.

Thomas nickade förstrött eftersom han hade huvudet fullt av ikoner.

-Ardabilmattorna, upprepade han dumt.

-Ja, två av världens åtta främsta textila konstverk genom alla tider, sa Jill och sträckte fram handen för att ta farväl. En märklig historia.

-På så sätt, sa Thomas. Iran?

-Ja, den ena finns i Los Angeles och den andra i London på Victoria and Albert museet. En märklig historia som sagt men nu måste jag kila.

-Vänta, sa Thomas och fumlade upp ett kort. Kan du inte maila mig när du ska publicera den nya artikeln eller något om ikoner. Det var trevligt att prata med dig. God Jul förresten!

Jill nappade till sig kortet, önskade trevlig helg tillbaka, hastade iväg mellan borden och var borta.

Thomas tog en liten smutt av whiskyn lutade sig tillbaka och vecklade ut Novaja Gazeta.

Artikeln antydde försiktigtvis att Ryssland var på väg förstärka sin position i flera länder bland annat Libanon, Dubai och Iran. Det var ingen nyhet men artikeln innehöll ett par detaljer som han fann nyttiga.

Efter en stund kände han av ett mjukt summande i fickan. Det var alltså snart dags att gå till gaten. Han vek noga samman tidningarna och reste sig för att gå bort till tidningsstället. Utanför loungens glasvägg myllrade det av passagerare som skyndade fram och tillbaka.

Det tog en tiondels sekund för hans hjärna att fullt ut registrera vad han sett. Långsamt vände han sig om med tidningarna i handen för att inte väcka uppmärksamhet.

När han lyfte blick stelnade han till.

Ali Faisal Al-Mousa stod knappt fem meter ifrån honom på andra sidan glasväggen.

Ali Faisal Al-Mousa var född den första dagen i juli 1958 femtiotvå kilometer söder om Bagdad i Bandrin. När Ali var fem dagar gammal inträffade en stor händelse. Kung Faisal II invigde den nya bron i den lilla staden. Åtta dagar senare mördades Faisal II tjugotre år gammal. Ali Faisal Al-Mousa själv skulle dö långt senare den 9 april 2003 i Mansour, Bagdad. Det var för fem år sedan och Thomas hade sett på när det hände.

Mannen som var död bar nu fem år senare en svart exklusiv yllerock och sidenhalsduk elegant svept runt den kraftiga halsen. Håret var lika mörkt i tinningarna som för fem år sedan, däremot verkade det vara kortklippt under den bisambrämade ”Ushankan”. Det korta lätt gråsprängda skägget hade gjort honom tio år äldre. Ali Faisal Al-Mousa, upprepade Thomas för sig själv.

Mannen stod helt stilla utanför en tidningsbutik stödjande sig på en bagagevagn och Thomas hade god till på sig att granska honom i detalj. Thomas var helt säker. Tankarna blixtrade kors och tvärs genom Thomas huvud. Det hade gått en timme sedan Jeff släppte av honom. Thomas tog snabbt upp mobilen och slog Jeffs nummer med darrande fingrar.

– Hej Jeff, det är Thomas Redfern igen. Var är du?

Jeff svarade att han var på väg från ambassaden med ännu en körning till flyget.

– Jag möter dig vid ingången, sa Thomas. Du måste hålla kontakt med Donald Bonham. Jag ringer honom nu och du ringer sedan honom om några minuter, OK.

– Ja, visst inga problem, Sir, sa Jeff lugnt.

Thomas fick tag i Donnie direkt som tur var.

– Donnie, det är Thomas… Redfern. Jag är ute på Domodedovo och ska resa till London. Jeff på transporten ringer dig. Han är ute om tio minuter. Jag vill att du gör en tjänst åt mig som jag inte hinner med. Jeff kommer att få alla detaljer av mig. Du behöver en civil bil.

Donnie var utbildad och hade inga problem att förstå vad det handlade om. Thomas antog att Al-Mousa hade en eller flera personer i sällskap som för tillfället befann sig inne i själva tidningsbutiken. Av Al-Mousas bagage och uppträdande att döma hade han just anlänt. Han hade lågskor och var inte blöt vilket han borde varit ifall han kommit från Moskvahållet.

Al-Mousa, din jävel, svor Thomas sammanbitet. Hur många dagar och nätter hade han inte tillbringat i Al-Mousas sällskap? Ändå hade de aldrig träffats. Al-Mousa skulle inte känna igen honom om de så sprang rakt in i varandra. Al-Mousa hade kostat honom hans karriär och mer än så. Så enkelt var det. Men Al-Mousa var död och ändå stod han nu här på Domodedovo bara några meter ifrån honom. Thomas andades tungt och la ifrån sig tidningarna. Med handbagaget i handen gick han långsamt mot loungens utgång utan att släppa Al-Mousa med blicken för ett ögonblick.

Projekt 4

"Harrys" är en framtidsroman från 2050-talet. Harry slutar på kranen i Odessa och ska åka västerut. Men så händer det flera oväntade saker som totalt omkullkastar hans planer.

KAPITEL 1


Harry Federov betraktade likgiltigt det stålgrå havet nedanför kranen. Under den gångna natten hade ett tjugotal bogserare dragit in femtiotalet nya fartyg. De höll nu på att förtöjas i bortre delen av det väldiga hamnområdet. Slamret från de gamla ankarspelen hördes som klagoskrik ändå upp i kranens hytt där han befann sig. Han slutade räkna efter tvåhundra fartyg. Allt från lätta korvetter till ett femtontal gigantiska hangarfartyg. Ett nytt landskap av däck, kanoner och kranar hade skapats under de senaste två månaderna. Här och var såg han små myror som släpade runt på ädla metaller. Det var strippare från bolaget som skulle ta rätt på koppar, silver, kobalt och andra nyttigheter innan fartygen slutligen och definitivt skars i bitar och matades in i smältugnarna bakom kranarna.

Nattens ovanligt kraftiga snöfall hade täckt över fartygens däck och överbyggnader. Till och med de grova ankarkättingarna hade klätts in i nysnö.

– Så långt har det alltså gått med den mänskliga tillvaron, mumlade Harry uppgivet medan han vant petade den orange spaken framför sig och lyfte ännu ett stycke sönderskuret fartyg mot transportbandet. Kranens våg visade att den gnisslande fartygsdelen vägde niohundranittioåtta ton. Han bommade sällan mer än fyra ton nuförtiden. Så skicklig hade han blivit.

Harry snöt sig i en bit papper. Han ville inte bli förkyld.

Krigen och därmed hoppens tid verkade förbrukade. Knappast någon enda människa hade ens lust att föra vapen längre vare sig för lägre eller högre värden i vare sig i livet eller döden .

Harrys generation hade först förundrat bevittnat hur det gamla mäktiga Ryssland ännu en gång rest sig och brett ut sina tentakler över randstaterna för att sedan med förvåning och förtvivlan åse hur riket åter fallit sönder och samman som ett korthus. Övermod och girighet muttrade de äldre medborgarna och skakade på huvudet som om det varit förutbestämt. Avtalet mellan Ryssland, Indien och Kina trettio år tidigare hade gjort länderna till världens största ekonomiska maktcentrum. USA och Europa hade kommit i skymundan för de nya hungrigare folken. Harrys pappa Vassilij Federov hade pekat på skärmen och sagt att kinesen Liu Chi var världens mäktigaste man. Harry mindes att den där Liu Chi varit en liten skinntorr och stel kines som aldrig log och som ständig försäkrade att allt skulle bli bättre.

Men det blev inte bättre. Det blev istället stadigt sämre för de som politikerna älskade att kalla folket och Liu Chi sprängdes i luften en fuktig höstdag några år senare. Nationernas tid tycktes därmed vara förbi. Det var ju också vad de ledande förbunden ihärdigt predikat sedan 1900-talets senare del.

Under tiden steg vattnet för varje dag som gick. På andra ställen bredde öknarna ut sig, floderna torkade och skogarna försvann. Det blev först otroligt hett och sedan snabbt allt kallare.

Den globala uppvärmningen förvandlades hastigt till en frostnupen istid. Skördarna slog fel.

Vindkraftverken frös sönder. De nybyggda kärnkraftverken spred död och förintelse och de allmänna valen lockade till sist bara partiernas egna medlemmar som blev allt färre. Den europeiska så kallade gemenskapen hade rasat ihop redan på 2020-talet då kriserna avlöst varandra och regionerna gjort uppror för första gången. Om det var alla skandaler eller att befolkningarna helt enkelt tröttnade debatterades flitigt i media. Men det spelade ingen roll eftersom ingen lyssnade. Permafrosten bredde ut sig över Europa vintern 2040. Förtroendet för de intellektuella var om möjligt ännu lägre än för politikerna. Det sista som hände var att försvarsindustrin sökte allians med de religiösa. Så brann slutligen Indien, Ryssland, Mellanöstern, Centralasien, Afrika och delar av Europa upp än en gång. Ur askan steg självhärskande stammar och maffaliknande syndikat som därefter styrde det lilla som fortfarande fanns kvar av världen efter eget gottfinnande.

På detta sätt uppstod åter de primitiva statsstäderna, befästa bålverk utanför vilka man ogärna rörde sig och i så fall helt på egen risk. Efter tjugo år av förödande religionskrig mellan hinduer, muslimer, kristna och judar var gemene man övertygad; Gud hade slutligen tagit sista planet ut.

Hoppet hade lämnat planeten och endast lämnat en svag strimma av gul illaluktande rök efter sig. Mänskligheten hade slutligen förödat sin själ.

Kvar i gathörnen stod de privata lösningarna, dårarna, jämte utbombade, avskedade präster, rabbiner och imamer och mässade för medlidsamma blickar. Men de fick varken pengar eller vidare uppmärksamhet. Människan hade blivit kall och hård av sina nederlag.

Harry hade själv sett predikanten på teve.

Den siste skälvande, dreglande svartrocken på Times Square i New York blev just sinnebilden för en jord som rullade allt hastigare i universums brantaste utförsbacke. Predikantens rullande blodsprängda ögon och löddriga tal fick en och annan att stanna upp innan de åter fortsatte sin vandring.

Gud var inte längre botemedlet mot allt ont utan åter en gud som visar sig i katastrof likväl som vid seger. Det var inte Moses härförare som ledde sitt folk till seger utan Jesajas sorg och vrede mänskligheten fick sig till livs ännu en gång.

Predikaren på trottoaren var tovig och fingrarna svarta av ingrodd smuts. Den vita manteln solkig och talet var stundtals fladdrigt och osammanhängande:

– Hunden känner sin ägare men ”Världen känner inget, mitt folk förstår inget”, morrade predikanten och hytte med de magra knotiga armarna mot sin osynliga fiende.

Det var ingen ände på Guds missnöje, enligt oraklet på Times Square som fortsatte att minnas ur de gamla beprövade skrifterna:

– Det spelar ingen roll om ni nu bönar och ber så fingrarna kroknar. Herrens öron är förslutna likt ostron i fiskaffären. Han betraktar med avsmak era andefattiga och av blod besudlade händer och mumlar ”har också vattnet tagit slut liksom tvålen. ”Se er i spegeln människa. Betrakta de ni ömsom våldtagit, dödat, lemlästat, hånat, utnyttjat eller bara föraktat. Vakna en enda morgon med rena vita händer. Vänd det onda ryggen. Gör rätt. Visa andra vägen. Skaffa de obemedlade rätt och utför deras sak.”

De flesta som passerade flinade rått rakt in i predikantens härjade ansikte. Några nickade menande och en del antydde att det var lättare sagt än gjort när en bit bra bröd kostade tre dagars arbete medan andra underströk inte sällan högljutt att predikaren borde börja med att rena sig själv med tvål och vatten tillsammans med resten av religionskrigarna.

Harry Federov lät med dessa reflektioner teve-predikanten lyfta likt en vindpust ur tankarna och tryckte istället resolut ner den röda knappen på instrumentpanelen, slet av sig hörselskydden och såg sig omkring i kranens hytt. Han hörde nu tydligare det välbekanta skriket av metall som delades av dånande brännare till höger och vänster om honom. Harry Federov var i allra högsta grad en del av den sköna nya värld som såg ut att kasa med allt högre hastighet mot något som inte den mest inbitne optimist kunde kalla för något annat än det slutliga. Han tittade för ett ögonblick åter ut genom fönstret. De en gång så stolta fartygen från jordens alla länder vred sig som valar i dödskamp innan de slutligen utan en suck gav upp andan. De tjugo gigantiska styckningskranarna såg till att mata det omättliga smältverket med färskt stål var evig minut dag efter dag, månad efter månad, år efter år.
Han kontrollerade en sista gång rutinmässigt att allt var som det skulle. Kranen darrade plötsligt till för snöstormens tilltagande vindbyar. Skärbrännaren var avslagen och det decimetertjocka munstycket lyste inte längre rött utan svagt orange. Lysdiodens gröna sken lugnade för ett ögonblick hans sedan länge oroliga själ. Griparmen var säkrad i transportplattans fundament sextiosju meter under honom. Han noterade att kranen också var låst vertikalt. Till sist tog han upp sina svarta fodrade skyddsglasögon från sidofacket och stoppade omsorgsfullt ner dem i den grå arbetsvästens ficka. Han suckade kort och tittade ut över havet av grå fartyg som väntade tålmodigt sida vid sida på att skäras upp och förvandlas till profiler.

Harry gav till sist den bekväma men slitna fåtöljen framför styrpulpeten med luftskärmarna en sista kamratlig dunk och vände snabbt på klacken. Hissen hade kommit upp och han tryckte beslutsamt på den slitna vita knappen. Ett svagt väsande från dörrens hydraulik talade om för honom att han kunde kliva in. Färden ner tog som vanligt exakt tjugotre sekunder.

På marken nedanför kranen såg han avlösaren långsamt komma stretande i snöyran över säkerhetsplattan mellan kontoret och det röda området. Fjodor ”Chicken” Kyiv var för en gångs skull i tid. ”Chicken” hade begåvats med namnet efter att ha fått in ena armen tillplattad i ett valsverk uppe i Ternopile. Kyiv hette han helt från dopvattnet så Fjodor ”Chicken” Kyiv kom att kallas ”Chicken” sedan olyckan i valsverket från vilket han blivit förflyttad till Odessa och kranen där han inte direkt behövde sin mosade arm som han numera förvarade i en solkig grön mitella.

– Allt är som det ska, mumlade Harry när ”Chicken” plötsligt stod framför honom.
Harry kisade mot ”Chicken” eftersom ljuset var starkt och reflexerna från snöfallet stack honom i ögonen efter att han hade haft skyddsglasen mot brännarna på under tio timmars tid.

– Säg åt kontoret att fyllda på gas, sa Harry när han till sist fått ”Chickens” hukande uppenbarelse i fokus. Du har bara femtusen liter gas kvar i primärtanken. Vi skär sista halvan på ”HMS Wisconsin”. Ettusentons bitar åt gången.

– Vad är det för en, frågade ”Chicken” nickade åt styckningsrampen och drog samtidigt upp snor i hjärnan medan han stampade nervöst och tände en ny cigarett samtidigt som han knäppte iväg resterna av den gamla.

– Hangarfartyg, svarade Harry. 350 000 ton. Den hundranittiotredje sitter i klon. Det kom femtio nya i natt.

– Så vi har alltså att göra ett bra tag, sa ”Chicken förnöjt och gav helt utan anledning upp ett av sina olustiga hackande skratt som kunde reta ihjäl vem som helst.

– Inte jag, svarade Harry torrt. I morgon ska jag till kontoret och hämta slutlönen. Sista dagen blir det idag så du får antagligen lära upp en ny.

– Det visste jag inte, sa ”Chicken” häpet och hängde med hakan en smula.

– Nej, sa Harry och såg ut som om han ville iväg på momangen.

– Ja, då får jag väl tacka för den här tiden, sa ”Chicken” och sträckte fram sin friska hand.

– Ja, tack själv, sa Harry och skakade handen några gånger. Hälsa nattgubbarna från mig när du stöter på dem.

– Det ska jag göra, sa ”Chicken” , drog upp kragen en smula och gick med raska steg mot glashissen.

Harry drog ett djupt befriat andetag och gick långsamt vidare över den grå betongplattan mot det dystra grå kontorskomplexet för allra sista gången. Han log. Plötsligt hade han hela livet framför sig. Bakom sig hörde han bara ett svagt väsande från hydrauliken när hissen for upp med ”Chicken”.

Ivan, en av de äldre skrotarna på piren hade en gång frågat Harry varför denne syntes ha letat upp alla uppförsbackar han kunnat snoka reda på i livet. Jesus, hade Harry besvärat svarat och efter en stunds rörig eftertanke bestämt hävdat att varenda en dykt upp utan hans egen förskyllan.

Hängde saker och ting verkligen ihop på något sätt? Så enkelt kunde det väl ändå inte vara?

Baren Kosmos var ett dyngställe några kvarter ovanför hamnen utan vare sig historia eller framtid. Där doppade skrotare, strippare och en några stämpare sina näsor allt som oftast när de hann förbi. Harry gick dit varje dag efter jobbet för där var det var aldrig någon som tjatade om vad man gjort eller hade för framtidsplaner. Kosmos hade haft sina femton minuter av berömmelse en gång för trettio år sedan när det som första bar i Odessa installerade ett tredimensionellt digitalt planetarium utanför ingången. Det hade slutat fungera ganska snabbt och nu snurrade solen med ett svagt enereverande gnisslande istället runt månen och jorden. De övriga planeterna lyste med sin frånvaro. Antagligen hade någon kastat en flaska på dem. Det var så det brukade gå till. Ryktet sa att ägaren, Mustafa hade börjat omförhandla priset redan två månader efter installationen och att leverantören Space Rider hade programmerat om alltsammans i vredesmod.

Baren luktade vanligtvis en smula hemtrevligt av gammal fylla, piss och rök från eldstaden. Två gånger om året tvättade Mustafas slavar golvet med ett livsfarligt medel som hade dödskallar och varningstexter på dunken och lukten var så stark att alla längtade efter att den gamla stanken skulle komma tillbaka.

Mustafa Suleiman, Kosmos ägare var över sjuttio, en nervig typ med flottigt överkammat hår, född i Ataköy i Istanbul. Mustafa hade kommit med den stora ruschen till Odessa trettio år tidigare. Han var ytterst förtegen om sin egen historia men hade många idéer när han stigit i land en varm höstdag med en ukraniumfraktare från Bosporen eller om det var Bodrum.

Harry Federov satt snart på sin vanliga plats nära eldstaden på behörigt avstånd från kylan.
– Det är märkligt, sa Harry Federov långsamt och försökte samtidigt lista ut var Mustafa befann sig. Tänk att ju mer helvete vi fick härnere på jorden ju mer blandade folk in gud i allt.

Det rök lite i baren från puffare men Mustafas röst hördes längre bort bakom disken.

– Du är väl inte det minsta religiös Harry, skrek Mustafa med sin gälla röst.

Harry begrundade eftertänksamt denna möjlighet medan han drack ett par klunkar av sin öl.

– Nej, jag är inte religiös. Verkligen inte, sa Harry med eftertryck och satte ner den tomma flaskan på disken med en smäll. Men det betyder inte att jag skiter i allt som händer. Det är en förskräcklig och definitiv skillnad.

– Harry, sa Mustafa och dök upp som ett svettglänsande spöknylle ur röken just framför Harry på andra sidan bardisken.

– Ja, vad vill du Mustafa, sa Harry med ett brett flin.

– Hur länge har du jobbat som skrotare, sa Mustafa plötsligt helt utan anledning.

Harry tänkte efter.

– Tre år i maj, sa han till sist. Men nu är det slut. Har du en öl till sen ska jag gasa iväg hemåt. Jag hämtar sista lönen i morgon. Motorn har kommit till transportgaraget vid Prijan II . Jag ska bara lösa ut den. En formsak.

Mustafa nickade och såg plötsligt mer nervös ut än vanligt. Allt som hade med affärer , debet och kredit gjorde Mustafa nervös. Det satt i ryggraden hans. Harry hade pratat om den där motorn så länge han kunde minnas. Mustafa torkade svetten ur pannan och lade över sina svarta hårtestar med en röd kam innan han plockade fram en ny öl ur isboxen. Han ställde ölen med en lätt duns på disken framför Harry.

– Du glömmer inte bort att du har satt upp ett gäng bira på notan hos oss, sa Mustafa halvt uppfordrande och pekade på ölen framför Harry.

– Har jag möjligen blåst dig någon gång, muttrade Harry långsamt och mulet medan han snurrade flaskan.

– Nej, det har du faktiskt inte, tillstod Mustafa och suckade lättad. Du har varit en fin gäst. Den bästa gäst Kosmos haft om jag ska vara helt ärlig. Men det är lätt att glömma småsaker när man är i restagen.

– Hur mycket är jag skyldig från förra månaden, sa Harry inte utan irritation.

Mustafa gick snabbt till plattan och petade bland sina siffror.

– 700 ruyan. Du har trettio stora och fem små.

Harry trevade i fickan. Just som han fick grepp om sin sedelbunt öppnades dörren ut mot gatan.

Snöflingorna dansade och gnistrade som stjärnor innan dörren brakade igen bakom den nyanlände. Dörren saknade en fjäder. Två ruyan blev vanligen en oöverkomlig investering för en gammal snåljåp som Mustafa. En lång märklig uppenbarelse skymtade vid dörrhålet. Mannen bar en stor spånkorg i ena handen. Kläderna var helt vita och verkade snodda runt mannens kropp ungefär som på en egyptisk mumie. På huvudet bar han en svartvit randig sidenschal. Nedtryckt över hjässan satt en vit vargskinnsmössa med hängande hermelingardiner över de breda axlarna. Ögonen glödde som eldbollar i skenet från eldstaden. Bakom mannen ute i den fria luften föll snön blytungt. Sämsta bordet var redan till hälften insnöat.

Harry vände sig långsamt mot Mustafa.

– Här får du dina pengar så du kan sova i natt, sa Harry och slängde likgiltigt upp summan på disken framför Mustafa.

Mustafa suckade besvärat men stoppade likväl blixtsnabbt ner sedlarna i sitt svarta förkläde, snurrade den tjocka halsduken av ylle ännu tätare om halsen och mumlade något obegripligt om livets knapra villkor samtidigt som det utbröt ett fullständigt kaos innanför dörren. Något vitt flög i en båge fladdrande genom luften och slog i väggen bakom Harry. Ett illavarslande hjärtskärande gnyende och pipande hördes bakom honom. Mannen med spånkorgen blev sedan grundligt misshandlad av några aspackade stämpare som börjat gruffa och till sist kastade Mustafas danska gorillor ut allesammans på gatan.

Upphetsade skrik hördes från kvinnornas håll och Mustafa utlovade allmän död och förintelse.

– Ta bort den, ta bort den, skrek kvinnorna hysteriskt medan de flög upp på stolarna och pekade stumt ned mot det svarta stengolvet.

En av gorillorna som nyss hjälpt till att slänga ut vargskinnsmannen i snön utanför, störtade bort i hörnet bakom Harry och drog triumferande upp en sprattlande liten vit hundvalp i nackskinnet. Valpen pep ynkligt av rädsla och kissade rakt ut i luften. När gorillan passerade bakom Harrys rygg i baren skrek han åt sin kompis på bred danska att bereda väg genom baren.

– Jag ska skicka den här rymdfararen till månen på riktigt, skrävlade gorillan på bruten ryska och flinade triumferande med han höll upp hundvalpen över församlingen.

Harry vräkte i samma ögonblick ut en arm bakåt som träffade gorillan med full kraft i bröstet och slungade honom bakåt och in med ryggen rakt in i bardisken. Harry var blixtsnabbt uppe på benen och tryckte sin högra näve runt gorillan hals. Det blev plötsligt dödstyst i baren. I två års tid hade de funderat på vem den store tyste ryssen var. De flesta kände till att han kallade sig Harry Federov och han var förste skrotare på kran 4 nere vid hangarfartygspiren och han drack tre öl varje dag klockan sex efter jobbet. Några få visste att han varit stridspilot under religionskrigen. Så mycket mer fanns inte att veta för dem oavsett vem de frågade. Nu skulle de få reda på vem han var eller åtminstone vad han gick för. Spänningen steg. Patrullen skulle helt säkert komma och det skulle spridas ut de mest fantastiska rykten. Det var åtminstone vad publiken hoppades på. En stunds gratis underhållning i den hopplösa, eländigt kyliga vinternatten.

– Släpp valpen din förbannade idiot, fräste Harry ilsket samtidigt som han klämde till hårdare om strupen på Mustafas gorilla.

Mustafa gömde ansiktet i händerna bakom disken. Harry kunde lätt döda dansken med en extra handtryckning det visst Mustafa och han tänkte inte ingripa innan han säkert visste hur det hela skulle avlöpa.

Gorillan blev alltmer blålila i ansiktet, kippade, väste och pep efter luft medan han långsamt sträckte den pipande valpen mot Harry.

Under tiden hade emellertid de övriga gorillorna fått fart på benen och störtade mot Harry med sina långa silverfärgade stavar. De gav Harry två kraftiga stötar och för säkerhets skull petade de till valpen också. Sedan släpade de ut Harry och slängde honom i snön en bit nedför gatan.

När Harry kom till sans igen hade det snöat så ymnigt att han låg under ett flera decimeter tjockt snötäcke. Han såg därför enbart vitt och ett svagt ljus då ha slog upp sina ögon. Ett ögonblick blev han besviken över att döden ändå varit så okomplicerad. Man skulle tydligen trots allt få tillfälle att förbereda sig för det yttersta. Så långt hunnen i sina osorterade funderingar kände Harry en varm liten tunga slicka i ansiktet. Det var hundvalpen som mot alla odds överlevt elstaven. Harry stönade högt av smärta och kravlade sig sakta fram ur snöhögen, Krogen var mörk och tillbommad, det blåste en isande vind från Svarta Havet upp genom den smala öde gränden. Han kom efter visst besvär mödosamt upp på knä och såg ner på den lilla valpen som skakade av köld.

– Då blir det väl du och jag då, sa Harry, böjde sig och stoppade resolut in den lilla skälvande hundvalpen innanför jackan.

Han reste sig sedan upprätt ur snömassorna och gick med visst besvär vidare tvärs över gatan bort mot en annan ännu större snöhög ur vilken han borstade fram en uppgraderad replik av en Ural M-62 med sidovagn. Cremefärgad med all utrustning. Den hade till och med försetts med klimatanläggning av den förre ägaren. Han klappade kärleksfullt tanken och slog på tändningen och därmed värmen. Fem minuter senare var motorcykeln varm och puttrade som en klocka medan den snö som fortfarande fanns på sidovagnen snabbt förvandlades till rännilar av vatten. Harry drog fram en tjock grå yllefilt från sidovagnens inre och svepte in valpen i filten samtidigt som han drog på sig den stora fodrade röda skinnluvan, de lilafärgade motorcykelglasögonen och de varma gula kraghandskarna. Harry såg sig noga omkring innan han grenslade motorcykeln. Valpen stack fram nosen ur filten och tittade nyfiket ut medan Harry gasade på nedför den isiga gatan mot Palace. Valpen gäspade snart och återvände till filtens varma inre.

Han passerade ett par kurande patruller vid ett immigt värmeskydd men de verkade inte ta någon notis om annat än kylan och sina rykande temuggar. Det var kallt, säkert sjutton grader eller mer.

Långt borta på himlen skymtade han de röda blinkande ledfyrarna på Palace Hotel. En gång i tiden världens högsta med sina ettusensjuhundra meter och fyrahundrasexton våningar. Knappt sextio av våningarna, de nedre var nu uthyrda. De översta tretton våningarna hade sprängts bort i en intern ägaruppgörelse tjugo år tidigare. Efter den händelsen kom hela byggnaden ännu mer att likna Babels torn. När myndigheterna motvilligt tvingats erkänna att allt ukranium utvunnits ur gruvorna, försvann affärskomplexen, galleriorna och hotellens kunder. Staden hade därefter förvandlats till en dödsrosslande spillra vars enda fördel var att där fanns Svarta Havets största skrotverk. Ett brinnande, fräsande, bultande, skrikande, frustande inferno av stål i kamp mot tiden. Stämparna jobbade dygnet runt och byggde murar runt staden. Inom två år skulle hela staden vara innesluten och väl skyddad.

Efter förändringarna och sammanbrotten var det bara städer med ordentliga stämpverk som kunde klara sig från att plundras sönder och samman. Stämpverken kallades de trettio meter höga trotanprofiler som omgav de flesta städer som klarat sig. Dessa försågs med krypande nät som gick mer än trehundra meter under staden och registrerade varje försök att göra obehöriga intrång. Odessa hade uppfört ett av världens största smältverk och skulle säkert överleva om bara det där förbannade stämpverket blev färdigt någon gång. Men många stora städer har fallit och ödelagts under uppförandet. Berlin, Stockholm, Aten och Washington. Miljoner hade slaktats i kampen om städerna.

Harry bromsade några minuter senare in hastigt för att svänga höger vid den gamla Babka katedralen ner mot Chadzjibej och genvägen vid hamnen. Han försökte att frikoppla och styra men det hade frusit på ordentligt och motorcykeln började glida ohjälpligt mot trapporna i snön. Det sista Harry hann uppfatta innan allt först blev rött och sedan svart var att stjärnorna gnistrade ovanligt klart trots det kraftiga snöfallet.

När Harry gradvis återfick medvetandet låg han utsträckt i ryggläge på en grov träbänk framför katedralens altare. Han vred försiktigt på huvudet och såg en guldglänsande gestalt knäböja sig vid altaret. Åter igen fick han för sig att livet flytt honom och att han befann sig i någon mellanvärld. Altarets sju meter höga vaxljus fladdrade rytmiskt för vinden framför altartavlan.

Katedralens halva tak hade blivit bortsprängd under krigen. Det var sällan man såg präster i kyrkor men han antog att det var en präst inuti guldskruden. Prästen mässade och läste långsamt ur något från en luftskärm. Kåpan var av guldbrokad och Harry förnam ett svagt frasande ljud när prästen rörde sig. Det var en lätt kutig vitskäggig och mycket rynkig gammal präst som knappast såg ut att kunna väcka några själar men stämman dånade likväl som ett tordön mellan katedralens till hälften raserade väggar. Harry kände att den vänstra armen värkte invid armbågen. Det kändes trots värken inte som om något var brutet. Däremot var han ordentligt mörbultad och antog att han brakat in i katedralens mur. Huvudet och revbenen värkte. Han uppmärksammade samtidigt att valpen puffade honom i armhålan. Den tittade uppmärksamt på Harry och viftade ivrigt på svansen.

– Så du hänger med ännu din lilla krabat, mumlade Harry och försökte resa sig.

Han kände samtidigt en intensiv smärta i vänstra sidan och föll kvidande tillbaka på bänken. Prästen vid altaret tystnade och vände sig om mot Harry.

– Du hade tur, sa prästen vänligt.

– Det är i så fall garanterat första gången i mitt liv, muttrade Harry med en grimas från sitt ryggläge.

– Valpen skällde annars hade du frusit ihjäl därute utan problem, sa prästen kort och hällde upp en kopp rykande te som han räckte mot Harry. Drick!

Harry hävde sig upp i halvliggande, grinade illa och drack några klunkar av den söta gulbruna vätskan.

– Jag tror att jag blir kvar här i natt om det går, sa Harry matt. Blev motorcykeln illa skadad?

– Inte vad jag kunde se, sa prästen och skakade av sig snön som lagt sig över guldbrokaden på hans axlar.

– Bra, sa Harry, varefter han sjönk tillbaka och slöt ögonen.

Prästen nickade kort åt hans håll och försvann sedan utan ett ord sakta bort genom altargången till trappan som ledde ner under katedralen. Valpen krafsade sig in i Harrys jackfoder för att söka lite skydd mot den stränga kylan. Snöflingorna dansade stilla piruetter ner genom hålet i katedralens tak och det enda ljud som hördes kom från vinden som pep och ylade i det brutna taket.

Projekt 3

Spegel, spegel...

Stackfucker är arbetsnamnet på en tredje roman med Mia Bengtsson vid Rikskrim. Av den romanen finns det knappt hundra sidor men den har en lovande början.

KAPITEL 1

Belinda ställde försiktigt in apelsinjuicen i kylen. Därefter gick hon bort till diskbänken, tog en wettexduk som hon hällde lite diskmedel på. Hon lät vattenkranen strila och skruvade försiktigt på lagom mycket av det varma vattnet. Efter en stund förde hon wettexduken fram och tillbaka under vattenstrålen varefter hon höll den lätt kramad i handen innan hon började torka av bordet. Till sist sköljde hon av tvättduken noggrant och hängde upp den på stället i skåpet under diskbänken.

Hon vände sig till sist om och efter att ha sett sig om ordentligt i köket gick hon ut i hallen passerade vardagsrummet med den svagt rosablommiga tapeten och fortsatte in på sitt rum.

På rummet satte sjönk Belinda ner på sängen och gömde ansiktet i händerna. Gråten som kom var först tyst och stilla och man kunde bara se att hennes smala axlar skakade lite lätt. Men gråten tilltog strax i styrka och det hördes endast förtvivlade ljud bakom de skylande händerna som hon förtvivlat pressade mot sitt ansikte.

Rummet var varken stort eller litet. Där fanns en ganska bred säng, vit med ett rosa överkast och en större samling kramdjur uppradade vid huvudgärden. Två hjärtformade prydnadskuddar med broderade lila duvor prunkade intill gossemenageriet.

På nattygsbordet stod en väckarklocka av plast. Också den i rosa. Överhuvudtaget var mycket i rummet rosa. Bokhyllan var vitlackad och bordet intill sängen var hade samma färg medan taklampans skärm var skarpt rosa. Gardinerna var rosa om än någon nyans svagare, ungefär samma som den lilla bordlampan i porslin på bordet intill sängen. Fåtöljen var mörkt rosa med stora vita moln och mattan i rummet var även den rosa. En besökare kunde inte missta sig. Belinda älskade nämligen rosa. Det var också märkligt nog hennes enda starka viljeyttring.

Efter en stund när Belinda snorat färdigt reste hon sig och gick sakta bort till den lilla musikanläggningen som fanns i bokhyllan. Ur en liten samling valde hon en skiva som hon satte på. Snart hördes ledmotivet ur filmen Titanic ”My heart will go on” med Celine Dion ur högtalarna. Hon lyssnade dystert stirrande ut genom fönstret innan hon gick tvärs över rummet till det som de flesta egentligen skulle uppfattat som rummets egentliga medelpunkt. Hela rummets ena väggen pryddes av ett gigantiskt vitt sminkbord och en jättespegel med hundratals små hyllor på vilka det stod olika krämer, läppstift, puder, allt sorterat i bokstavsordning efter märke.

Hon ställde sig fram för spegeln och lät den rosa morgonrocken falla. Under hade hon bara ett par minimala rosa trosor. Hon vände och vred på sig tittade på sin bak, nöp irriterat i skinnet vid höfterna, granskade brösten, vägde dem och vände sig i profil, putade med munnen och satte sig sedan ner och föll åter i gråt.

Efter en stund torkade hon tårarna och började sedan omsorgsfullt att sminka sig.

Om jag ska till himlen så ska jag i varje fall vara fin, tänkte hon och plutade en smula med läpparna mot spegeln.


Lars-Inge Månsson vid Jönköpingspolisen hade problem att höra vad kvinnan i andra änden av telefonförbindelsen sa. Mest beroende på att hon pratade otroligt fort och oavbrutet. Efter en stund var hon antagligen tvungen att andas och tappade farten för några sekunde och han fick då in en och annan mening som gjorde att hon till sist tystnade.

– Ta det nu bara lugnt och berätta vad det rör sig om, sa Månsson med en suck och rörde samtidigt håglöst i kaffet framför sig medan han sakta drog fram en anmälan ur skrivbordslådan med vänsterhanden. Vad heter ni kanske vi ska börja med?

– Vad flickan heter?

– Nej, vad du heter, fortsatte Månsson tålmodigt. Vi måste ha anmälarens namn och adress, telefon och annat innan vi kan ta upp någon anmälan förstår du.

Det tog ytterligare ett par minuter innan han lyckades få ur kvinnan att hon hette Jean Cederfeldt och att hon var den försvunna Belindas mamma och att båda bodde på Fågelviksvägen nere vid vattnet och att Belinda inte hade kommit hem efter skolan och att dottern inte varit i skolan på hela dagen.

Månsson antecknade flitigt till dess han slutligen bröt av blyertspennans spets och eftersom kvinnan pratade i staccato och det tog en stund innan han fick fram en reservpenna så missade han säkert en och annan detalj. Men han fick i varje fall med det mest väsentliga som han själv tyckte. Det var i korthet att Belinda var född 1990 och att hon var 175, blond med halvlångt ljust hår samt att hon förmodligen var klädd i en rosa jacka, hade blå jeans, rosa loafers och att hon var otroligt söt och ordentlig. Han fick också veta att det inte fanns någon anledning för henne att inte komma hem. De hade inte bråkat och flickan var inte deprimerad.

Månsson snöt sig sedan han avslutat samtalet efter att ha sagt åt Jean Cederfeldt att det skulle ta lite tid innan polisen kunde genomföra något som hade likheter med spaning men han lovade att informera trafikavdelningen och sjukhusen att de skulle hålla koll efter Belinda ifall hon dök upp i något sammanhang. Allmän spaning, skallgång och annat var inte aktuellt på det här stadiet. Det hade han varit väldigt noga med att understryka för Jean Cederfeldt. Hennes dotter var ju i alla fall sjutton år gammal och kunde åkt ner på stan eller gått hem till någon kompis.


Efter samtalet började Månsson vässa den avbrutna blyertspennan. Han gick sedan ut med en uppmaning att hålla utkik efter Belinda Andersson 17 år gammal, cirka 175 lång, blond, klarblå ögon, förmodligen iklädd rosa jacka, blå jeans rosa eller vita loafers. Iakttagelser av flickor som motsvarade signalelementet uppmanades höra av sig till polisen i Jönköping.

Varje år så länge Lars-Inge Månsson arbetat vid polisen i Jönköping och det var länge så fick han in anmälningar om saknade tonåringar. Nittiofem procent av de saknade dök upp inom ett dygn. De hade varit hos en kompis, tillsammans med pojkvännen, missat bussen, åkt till Stockholm, men de dök upp. Men visst i ärlighetens namn var det vissa som var och förblev saknade. Två hade också under årens lopp återfunnits döda. I Månssons värld skulle Belinda snart återvända hem. Men det skulle han villigt erkänna och det var ju polisens jobb att försöka hitta sådana som försvunnit. Han ringde därför till akutintagen i länet och informerade dem om Belinda Cederfeldts signalement. Nöjd med sin insats satte han därefter vant på en ny kanna kaffe eftersom det var fredag eftermiddag och han visste att snart skulle trafikkillarna dyka upp med en färsk kardemummalängd från Birgerssons Konditori. Han blev glad när han tänkte på kaffebrödet.

Projekt 2

Dom här två växte upp och lekte alltid med varandra

Mitt andra större romanprojekt påbörjades under tiden ATR234 låg på förlaget en första runda.

KAOS är en väsentligen rakare historia som till övervägande del utspelas i Sverige och Ryssland. Några av personerna som förekommit i ATR234 dyker upp också upp här. På så sätt får vi bättre lära känna kriminalinspektör Mia Bengtsson och hennes ryske poliskollega Osip Baryshkov.

KAOS handlar om vad jakten på ära och berömmelse kan få för följder men också vad som kan hända när en fest spårar ur med fel personer inblandade och katastrofala följder som resultat.

KAOS berör ordningens och oordningens villkor, men handlar också om kärlek, vänskap, lojalitet och om gränsers betydelse:


KAPITEL 1


När professor Bo-Göran Nilsson såg ut genom badrumsfönstret mot Tallholmen och fjärdens glittrande försommarspegel som dansade därnere var det inte vattnets skönhet eller den mjuka svepande grönskan han tänkte på. Istället kände Bo-Göran Nilsson en hastigt tilltagande irritation över att han helt säkert skulle bli försenad.

Han avskydde förseningar.

Bo-Göran Nilsson hade vid fyrtiosju år ålder ett liv som de flesta människor skulle hugga av sig högra handen för att få leva.

– Det har inte alls kommit gratis i brevlådan, brukade han självbelåtet skämta vid något av de otaliga sociala sammanhang han nuförtiden rutinmässigt blev inviterad till sju dagar i veckan.

Det var Nobelsekretariatets återkommande tillställningar, Forskningsrådets månatliga sammankomster, ett antal privata vetenskapliga råd, stiftelser, kommittéer, seminarier, tidskriftsluncher, företagsluncher och gud vet allt som han erbjöds att närvara vid. För det mesta tackade han nej. Han närvarade enbart vid sammankomster som tilltalade honom, vilket i princip var de som gynnade hans anslag och karriär.

Föregående kvälls soaré på lyxrestaurangen Gondolen hade varit en långdragen historia. När taxin dök upp och slirade in vid trottoarkanten strax före midnatt hade hans svärfar och mentor professors emeritus Bernard von Kleeten lutat sig in genom den nedvevade rutan på passagerarsidan. Bernard hade som vanligt druckit en hel del.

– Jag litar på dig din jävel, sluddrade Bernard innan han gjorde en obestämd gest och vinglade bort mot Gamla Stan.

Han kunde lika gärna sagt;

– Om du gör mig besviken förlåter jag dig aldrig.

Sedan fem år tillbaka hade Bo-Göran Nilsson ett enda större övergripande mål i livet. Det bestod i att forskningen skulle tilldela honom Nobelpriset i medicin. Bo-Göran Nilsson skämtade aldrig ens ytligt om saken och han talade absolut inte offentligt om det men i hemlighet arbetade han målmedvetet och oförtrutet på sin egen kandidatur.

Nu är ett Nobelpris inte något man snyter ur näsan.

Det kände Bo-Göran Nilsson noga till. Till att börja med krävs det snille och det hade han som tur var visst mått av. Så pass mycket insikt eller i varje fall kunskap om sina företräden och begränsningar hade Bo-Göran Nilsson. Han visste följaktligen att det inte räckte med snille. Världen är nämligen full av snillen inom fysik, kemi och medicin som inte fått Nobelpriset. Forskare talar om Nobelpriset mellan skål och vägg och i den akademiska världen finns det mycket klara uppfattningar om vem som inte borde få Nobelpriset och varför.

Saker och ting kommer nämligen inte av sig själv. Allt levande kräver hyfsade betingelser för att växa och utvecklas.

Hans svärfar Bernard von Kleeten var en utmärkt förebild. Han hade drivkraft så det räckte och blev över. Dessutom visste Bernard hur man marknadsförde saker och ting. Professor Nilsson och von Kleetens dotter. Det var så de introducerades i sällskapslivet. Men det hade inte alltid varit så.

Trettio år tidigare hade livet inte varit överdrivet muntert. På den tiden hade Bo-Göran Nilsson undertecknat sina insändare till skoltidningen med namnet Klaus-Jürgen Gyllwén och bodde i ett pojkrum som stank av eter och var fyllt till taket av kartonger med döda skalbaggar.

Plötsligt strax före gryningen den 5 september 1977 på Romeleåsens daggfuktiga ljungsträckning höll hans far den kände zoologen och professorn, Reinard Gyllwén stolt upp vad som skulle bli faderns akademiska höjdpunkt ”Gyllwénae” den lilla sandiga guldfärgade viveln med ett litet rött kors på ryggen. En underfamilj till ”Curculionidae”, Studenterna som följt honom på den nattliga exkursionen dansade kring lägerelden och var närmast i extas. Redan genom att blicka in i det daggfuktiga provröret visste alla församlade vad de stod inför.

En ny vivel och som upphittare av en sådan har man rätten att göra sig odödlig genom att uppkalla skalbaggen efter eget namn. Den kvällen bolmades det flitigt på goda cigarrer i Lunds professorsstad. Det skrevs en artikel av fadern som publicerades i de rätta tidskrifterna och efter en längre tid kom den efterlängtade bekräftelsen. ”Gyllwénae” hade godkänts som en vivel och underfamilj förekommande endast i södra Sverige, funnen och uppkallad efter sin baneman professor Reinard Gyllwén vid zoologiska institutionen i Lund.

Professor Reinard Gyllwén blev sex månader senare avslöjad för vetenskapligt fusk. Hela Klaus-Jürgens lilla välordnade pojkvärld i den stora villan i Lund brakade därefter snabbt samman.

Dagen efter avslöjandet som följde tog hans mor som var bräcklig, utan konsultationer buss nummer 6 till St Lars mentalsjukhus och stannade där under resten av sitt sorgliga och alltför korta liv.

Möjligen var det just det där förbannade korset gubben målat dit som fått Bo-Göran Nilsson att ägna sig åt människans hjärna. Hjärnan var grå och diffus som en vit fläck på kartan. Den syntes i varje fall inte som korset på skalbaggens rygg. Tanken hade faktiskt slagit honom. Hur som helst kom människans hjärna och framför allt dess stressfunktioner att intressera honom.


Alla människor har någon gång känt sig deprimerade. Man drabbas av ovanligt stora motgångar i familjen eller på jobbet och ibland upplever man det som om livet plötsligt blivit en enda lång och osedvanligt hal och slipprig uppförsbacke.

Bo-Göran Nilsson tvekade ett ögonblick. Han suckade sedan djupt och låste badrumsdörren från insidan.

Hur individen löser en uppkommen depression skiftar. En del människor försöker själv förstå varför de är så djupt nedstämda. Andra går till en psykolog eller psykiatriker för att reda ut det hela. Vissa dricker medan andra proppar i sig så kallade ”lyckopiller” och annan psykofarmaka. Få vet egentligen vad de här pillren gör i hjärnan. De flesta människor tar sig igenom en depression utan större bestående men och merparten med en djupare insikt om sig själva. Men alltför många, kanske hundratals miljoner människor världens över lever större delen av sina liv i djupa depressioner. För ett alltför stort antal av dessa människor leder det till synes ohjälpliga till att de berövar sig själva livet som en yttersta desperat gest av hopplöshet.

Professor Bo-Göran Nilssons och hans institutions forskning rörde de mekanismer som styr depressioner och det inre kaos som ibland leder en människa ut i det stora svarta betvingande mörkret.

Han befann sig nu in i det rymliga och ljusa badrummet och granskade kritiskt sitt nyrakade ansikte i spegeln. Sidobenan var oklanderlig ungefär som mannen på solblekta gröna fotot i fönstret hos assyriern Yousuf. Yousuf Hanna hade berättat att hela hans släkt var frisörer. Enligt Yousuf hade familjen varit frisörer i tretusen år ändå tillbaka i Nineve. Det var ovanligt. Nuförtiden var de kungar i Ronna, hade Yousuf skojat. Bo-Göran undrade plötsligt ifall det där Ronna fanns i verkligheten medan han vände och vred på sig framför spegeln. Till sist hade han bestämt sig och började knyta upp slipsen.

I egenskap av institutionsföreståndare vid det största och mest ansedda laboratoriet vid Karolinska Institutet hade Bo-Göran Nilsson blivit tillfrågad om att medverka i priskommittén fyra år tidigare då professor emeritus Henrik Wennersten hastigt avlidit men han hade artigt avböjt under förespegling att hans forskning tog all ledig tid. Det var långt ifrån sant. Genom en blandning av envetenhet och skicklig marknadsföring hade Bo-Göran Nilssons institution växt och ansågs för närvarande utgöra en av de tre främsta i Europa inom sitt område.

Verksamheten var väl finansierad och som ledamot av institutets styrelse kunde professor Nilsson låta personalen sköta de dagliga rutinerna. Han stod sedan tio år tillbaka i huvudsak för de stora övergripande idéerna och höll föredrag där de rätta personerna fanns närvarade. Han betraktades som en sällsynt begåvning och hans namn fanns högst upp i de banbrytande arbetena på samma sätt som han som ung forskarstuderande tagit med alla sina professorers namn. Det var ett slags vetenskaplig "sextionia" alla unga forskare tvingades genomgå eller förkasta. En del av namnen hade faktiskt inte ens deltagit i forskningen.

Han kunde absolut inte sitta i priskommittén. Ja, på litteraturområdet fungerade det möjligen men i medicin, ”impossible”, som han sagt till sin hustru och livskamrat Hallgerd von Kleeten. Det som för de flesta människor framstått som krönet på en lysande karriär gick helt enkelt inte för sig.

Bo-Göran Nilssons energiska akademiska strävanden kunde för en utomstående verka en smula krassa och rentav själviska. Det fanns också de som ansåg att han rätt och slätt var en högfärdig, självtillräcklig skitstövel som tyvärr begåvats med en sällsynt flexibel hjärna. För Bo-Göran Nilsson var en i grunden intelligent människa och visste ungefär vilka som tyckte illa om honom och varför, men det störde honom inte det minsta. Snarare tvärtom. Det var som han sagt i förbigående vid en föreläsning vid Roosevelt Memorial sjukhuset i New York en vecka tidigare; ”Egensinnigheten är dådens ledstjärna”.

Bo-Göran Nilsson tyckte illa om överraskningar och hade hela sitt liv försökt att planera bort dessa så gott han förmådde.

Men nu hade saker och ting stökat till sig en smula i hans annars föredömligt välstrukturerade vardag.

Bo-Göran Nilsson tog av sig skjortan och gick snabbt tvärs över badrummet.

Hans morgonrutins första åtgärd innefattade att stänga av väckarklockan en kvart över sex. Sedan följde en procedur som var noga reglerad som priset på snus och cigaretter. Kvällen före hade varit en prövning och han hade fått i sig middagen alldeles för sent. Priset för detta var nu uppenbart och det irriterade honom en smula. Ett toalettbesök skulle sinka honom men alternativet var värre. Bo-Göran Nilsson drog därför resolut ner byxorna och satte sig irriterat ner på toalettstolens svala ring av prima förbjuden urskogsmahogny. Genom det stora runda fönstret kunde han se bort mot Askrikefjärden. Han stönade och suckade otåligt.

En kvarts förskjuten tid kunde med nöd och näppe tas igen innan lunch. Några fler longörer fick det emellertid inte bli.

Tjugo minuter senare stod Bo-Göran Nilsson med den svarta kalvskinnsportföljen i högerhanden utanför bostaden medan han betraktade carportens ljudlösa resa.

En halvtimme tidigare hade hans båda döttrar Eurora och Paulette farit iväg till skolan med Lena, den 18-åriga lettiska barnflickan som skött om frukosten och barnens övriga morgonbestyr. Han visste att Hallgerd, hans kära hustru snart skulle vakna och börja ordna med kvällens middag för tjugo gäster med respektive. Han antog att hon skulle ta hjälp av Lena som vanligt. Han tyckte mycket om den unga lite blyga flickan som de anställt ett år tidigare. De hade låtit henne bo gratis i gäststugan nere vid båtbryggan. Det var inte mer än rätt. Hon var lojal och en pärla precis som Vasilij sagt. Dessutom var lönen avgjort rimlig. Vasilij Sarkov var en rysk forskarkollega som ivrigt rekommenderat Lena Palubinskas.

Dagens namn var fredag och på kvällen hade Bo-Göran Nilsson planerat att bjuda hem ett antal för honom intressanta och betydelsefulla människor till en liten tillställning. Av väderleken att döma skulle evenemanget denna fredag hållas utomhus på sluttningen ner mot vattnet.

Försommarhimlen var klart blå, lärkorna hade bråd tid i björkarna vid tomtgränsen och det skulle med största sannolikhet bli en fantastisk kväll. Bara fyrverkerierna som låg i förrådet hade gått lös på drygt hundratusen.

Bo-Göran Nilsson klev in i garaget och öppnade bildörren. Mercedes var lite tveksamt så han hade istället fastnat för en silverfärgad diskret BMW som såg lite billigare ut. I Sverige fick man vara försiktig. Hans kära hustru Hallgerd, hade haft betydande tillgångar i skog och börsnoterade papper när de gift sig femton år tidigare. Knep det kunde de alltid visa klara papper ifall någon klåfingrig neandertalare från tidningarna ringde och snattrade.

Det var Hallgerd som använt bilen dagen före och Bo-Göran Nilsson gav knappen för sitt eget stolsminne en lätt beröring med pekfingret. Stolen väste svagt och rörde sig en smula. Han förde strax därefter in nyckeln i tändningslåset och vred om.

Bo-Göran Nilsson övervägde att köra in en del av förseningen. Han backade därför onödigt raskt ut på gatan och granskade samtidigt belåtet sitt nyrakade brunbrända ansikte i bilens backspegel. Så fort han kommit ut på Trolldalsvägen tryckte han resolut ner gaspedalen.

Föregående helgs segling satt kvar som en klädsam påminnelse att livet inte enbart bestod av arbete. Det var andra gången detta år som han varit ute med familjens segelbåt. Båten en finskbyggd Swan 43 hade förvisso en del år på nacken men det spelade faktiskt mindre roll. Motorn var helrenoverad och han hade lagt på ny gelcoat två år tidigare. Seglen var förstås utbytta ett flertal gånger.

Anders Grönfeldt från läkemedelbolaget Roche hade följt med under helgen och ett par andra kolleger hade mött upp ute i Sandhamn på fredagen. Ibland på försommaren får man sådana där helt underbara segelhelger i Stockholms skärgård. Den här var en av dessa upplevelser som ständig påminner en om varför man äger en segelbåt. De hade bunkrat ordentligt i Vaxholm och sedan fått en pangslör med svagt vridande vind hela vägen ut till Sandhamn. En kvart i tio på kvällen hade de lagt till vid klubbryggan vid KSSS. God mat och vin avnjöts sedan i klubbens restaurang. Den nye krögaren Sandgren hade tagit in sommarpersonalen i serveringen. Det var dock inte helt som förr. Nu var det nya ansikten varje år. Ingen högre klass om man ska vara ärlig. Dagen efter hade de lämnat Sandhamn och tagit sikte på Utö redan vid sjutiden på morgonen. Han hade som vanligt blivit röd av solen efter lunch. Solen högg otroligt bra så här i början av sommaren. Han log och betraktade sig själv i backspegeln. Hur skulle det bli med båten? Han suckade. De skulle inte hinna segla in båten den här helgen. Han grimaserade. Tänderna var fina. Han hade köpt en blekställning. Vitt och snyggt som det skulle vara. Han smackade belåtet och koncentrerade sig på körningen.

Bo-Göran Nilsson lämnade snart Trolldalsvägen och svängde in på Kyttingevägen mot Norra Kungsvägen. Färden gick snabbt över ön, just under körkortsgränsen och han började ratta på radion till han slutligen fann Sveriges Radio P1. Det var Hallgerd som envisades med ”Lugna Favoriter”.

Han trummade irriterat med fingrarna på ratten. Det var tjockt av trafik inne vid Norrtull och han var därför tvungen att genomföra två vansinniga omkörningar i bussfilen. Böter? Skit samma. Han hade råd att betala. En ovanlig uppsluppenhet hade infunnit sig under bilfärden. Tid var hans enda bristvara. Pengar… vad var det han sa den där Cornelius Vanderbilt. Pengar! Vad bryr jag mig om pengar! Jag har ju makt! Han hade inte varit så dum den där. Å andra sidan var det ju lätt för honom att säga.

Rätt som det var spratt Bo-Göran Nilsson till. Han hade hört något som störde rakt genom radiobruset.

…”Vi tror att depressioner kan botas permanent på ett helt annat sätt inom en snar framtid”

Han skruvade upp ljudet. Bilen framför tvärnitade samtidigt och han var en millimeter från att braka rakt in i den.

– Jesus, din förbannade dåre, vrålade Bo-Göran Nilsson åt mannen den blå S80:n när han några sekunder senare svischade förbi i ytterfilen.

Den förvånade mannen i S80:n såg genom sidorutan skymten av en galen människa som närmast liknade en förvriden afrikansk dödsmask.

Bo-Göran Nilsson slukade vartenda ord han lyckades uppfatta genom bilens högtalarsystem. Han såg på den gröna digitala displayen att programmet hette ”Sår i Själen” och handlade om hur depressioner kunde leda till självmord. Det var i sig inget uppseendeväckande. Varenda skitkanal hade den där typen av psykporr nuförtiden. Men P1 var normalt ingen skitkanal och det var delvis därför han lyssnade med stigande intresse. Det var inte heller ämnet utan det var sättet den kvinnliga forskaren framförde sina teorier på. Bo-Göran Nilsson hade kommit in mitt i inslaget och programledaren Anna Kongstad hade redan presenterat forskaren.

Han mumlade, kommenterade, häcklade, svettades och svor. Men det ville sig inte. Att ämnet serotonin spelar roll för humöret var inget hemlighet. Verkligen inte. Det han inte kände till om serotonin var inte värt att notera. Det finns minst tjugo forskningsteam per år enbart i Sverige som söker statliga pengar för att grundforska kring serotonin, dopamin och en del andra ämnen inom samma område. Svagt i bakgrunden av medvetandet hörde han hur bilarna ilsket tutade på honom. Nej, det var hur den här forskaren levererade det hela. Varje mening var perfekt serverad ungefär som när gamla skådespelare som Sven Wolter eller Erland Josefsson räddar ett skitmanus genom att frasera en mening på ett sätt som lyfter hela stycket långt över textens nivå. Den här kvinnan var härdad i de rätta kemikalierna. Det hörde han omedelbart. Det finns genier och den här kvinnan hade geni och dessutom höll hon på att berätta väsentligheter om den forskning han tänkt sig att i framtiden få Nobelpriset i medicin för. Han började oväntat känna sig en smula rent fysiskt illamående. Obehaget tilltog ju längre programmet led och kände att han började darra och andas ansträngt. Som tur var hann han den här gången fram till parkeringen vid Karolinska Institutet innan han började hyperventilera. Det tryckte över bröstet och professor Bo-Göran Nilsson lyckades inte ta sig samman förrän en av hans kolleger i vetenskapliga rådet, docent Fred Dahl sneddade över parkeringen åt hans håll.

– God morgon, Bo-Göran, flinade Fred Dahl och stack in huvudet. Kör du Qigong i bilen? Du brukar ju inte sitta och hänga om du kan slippa. Är det okey med dig?

– Ja, ja det är okey, sa Bo-Göran Nilsson med en blandning av irritation och stramhet. Så drog han ett djupt andetag grep tag i portföljen och hoppade ut ur bilen lite överdrivet raskt.

Efter att motvilligt ha slagit följe med Fred Dahl till entrén och under vägen avhört Dahls vanliga klagolåt, vek kollegan lyckligtvis av till vänster i entrén. Bo-Göran Nilsson andades ut, steg in i hissen efter att ha hälsat som hastigast på en annan gammal kollega och tryckte snabbt och resolut på våningsplan nummer fem. Väl uppe vinkade han glatt till receptionisten och skyndade mot sitt arbetsrum. Utanför det rymliga tjänsterummet började Sanna Ågren, som varit hans sekreterare de senaste tolv åren som vanligt uppdatera honom om dagens program, ändringar och inkomna telefonsamtal och några viktiga meddelande. Han höjde genast och bestämt handen i en avvärjande gest.

– Stopp och god morgon Sanna, sa Bo-Göran Nilsson. Prio ett! Det gick just ett program med det illustra namnet ”Sår i Själen” i P1. En kvinna, svensk, forskare snackade vitt och brett om serotonin där. Fixa utskrifter på hela programmet. Skicka bud och hämta det och sedan behöver jag namn och nummer på de som medverkade i programmet. Jag vill ha det på mitt bord före lunch. Du är en pärla!

Sanna antecknade snabbt utan ett ljud. Hon visste att det inte var lönt att debattera när professor Nilsson var på det där humöret. Medan Sanna Ågren sträckte sig efter telefonen försvann Bo-Göran Nilsson in på sitt rum och stängde dörren med eftertryck i syfte att snabbt få igång arbetet med efterforskningarna.

Väl nedsjunken bakom sitt stora skrivbord i ädelträ satte han handen för pannan.

– Det här får bara inte hända, mumlade han och kände hur svetten bröt fram där den brukade synas i pannans hårfäste.



Åtta timmar senare hade Bo-Göran Nilsson lugnat ner sig och nästan hunnit ifall sin normala livsrytm. Den omedelbara panikångesten hade släppt efter några minuter i fåtöljen framför skrivbordet i tjänsterummet.

Han var åter tillbaka hemma i den stora villan på Lidingö. Han kände sig sedan några timmar rentav lite lätt avslappnad. Gästerna skulle anlända inom en halvtimme. Folk hade en tendens att drälla in lite då och då och men Bo-Göran Nilsson hoppades att de skulle komma i tid.

Bo-Göran Nilsson satt som han hade föra vana under fredagskvällarna lite avskiljt med en minimal whisky i handen djupt nedsjunken i en korgstol nere på bryggan och glodde ut över vattenspegeln mot Tallholmen. Han vispade med glaset så isbitarna rasslade runt. Han gillade Ardbegen. Han kände på sig att det skulle bli en fin kväll och smackade lite med isbitarna. Fyrverkerierna var redan uppställda och färdiga att avfyras ute på udden.

Den svala musiken strömmade ut från husets vänstra flygel ovanför honom. Det lät som jazzpianisten Bill Evans. Han kom plötsligt att tänka på Chet Bakers röst. Den bar på något utöver det vanliga. Märklig. Ljus en smula feminin, spröd men… ja, vad letade han efter… innerlig. En innerlig röst var det få som hade. En innerlig röst som trängde genom vem som helst. Det var en historia med en födelsedag och de där två, Baker och Evans. Han fick det inte ur skallen. En liveinspelning, eller var det två olika inspelningar. Men det var bestämt Stan Getz och Bill Evans. Inte alls Chet Baker. Var det Stan Getz som sjöng för Bill Evans på dennes födelsedag. Hallgerd visste säkert. Hur fan hade de kunnat döpa henne till Hallgerd? Det var hennes norska mammas val. Antagligen det enda val hon fått göra i Bernards sällskap. En gång hade han påpekat saken på en fest när tungan slant efter ett par stadiga groggar. Hallgerd blev inte glad. Han hade aldrig sett henne så mörk i synen. Varken förr eller senare.

Hon tyckte däremot om jazz. Han drack lite mer av whiskyn och nynnade med till tonerna. Nu var det i varje fall Chet Baker som spelade piano. Det var som i forskningen. Han spelade själv piano. Ibland kunde man bli väldigt övertygad om en sak. Hallgerd ropade något som han inte uppfattade långt borta. De skulle bli ett vinnande team den här kvällen. Varenda liten detalj var noga planerad. Det var som en stor och betydelsefull föreställning i hans värld. Han tillstod det gärna. Ett kort besök i labbet på förmiddagen hade övertygat honom om att det inte skulle ta lång tid innan han kunde sända in den vetenskapliga artikeln till den ansedda medicinska tidskriften ”The New England Medical Journal”. Fanns den väl hos redaktionskommittén behövde han inte oroa sig. Han kände flera av dem personligen. De skulle inte ge honom någon fördel men inte heller ställa till med problem.

Radioprogrammet hade gnagt i honom under flera timmar under förmiddagen. Hon hade verkligen ringat in väsentligheterna. På ett för honom obehagligt sätt.

Kvinnan han hört i radioprogrammet visade sig heta hette Veronica Stengård. Hon var 24 år gammal och doktorand vid universitetet i Uppsala. Biokemist. Hon var helt okänd för Bo-Göran Nilsson. Det retade honom en smula. Han kände däremot hennes professor, amerikanen Max Morton väl. Max var en hyfsad hantverkare men lika fantasilös som han var befriad från ambition. Morton hade flera mindre bidrag från Vetenskapliga rådet och antogs bedriva forskning kring serotonin och de olika typernas skillnader, Det finns minst fjorton så det skulle antagligen sysselsätta Morton resten av livet. Dessutom var den PET scanner Max hade tillgång till uråldrig till skillnad från hans egen institutions som var mindre än ett år gammal. Ryssarna hade gett Bo-Göran Nilssons institution på KI en PET-CT(128 slice). Med en bra utrustning kunde man följa markörerna i hjärnan. Lovande försök med den tyska prototypen för en PET/MRI scanner kunde inom loppet av ett år leda till att deras institution skulle få den första utrustning i världen som kombinerade PET och MRI.

Mortons vetenskapliga artiklar innehöll dessutom alltid små distinkta svagheter som vilken normalopererad idiot som helst kunde peka ut. Men det var självfallet ingen som påpekat det för Max av naturliga skäl. Alla hade sina roller att spela. Bo-Göran Nilsson hade själv flera gånger av ren självbevarelsedrift förordat Morton till olika forskningsstöd. Ju fler Morton som flöt runt och forskade i ämnet ju mindre anslag skulle det naturligtvis bli över till de verkliga och farliga konkurrenterna. En enkel ekvation som visserligen utarmade forskningen men som fick dess fixstjärnor att lysa än starkare. Därför och endast därför undrade Bo-Göran Nilsson över hur Veronica Stengård lyckats simma upp till ytan i Max Mortons slurriga lergöl. Hon lyste nämligen obehagligt klart, nästan som en ängel.

Bo-Göran Nilsson hade fått många vänner tack vare sin inflytelserike svärfar professor emeritus, Bernard von Kleeten. Bernard von Kleeten var ett världsnamn inom genetisk forskning. Bernard hade lärt Bo-Göran Nilsson allt han kunde om den akademiska stegens starka och svaga pinnar. Till exempel hur man använde kolleger för sina egna syften utan att det märktes.

Så långt kommen i sina tankevindlingar blev Bo-Göran Nilsson åter medveten om den förestående middagen. Någon ropade hans namn.

Ryssarna skulle informeras om de senaste framstegen i labbet. De skulle bli glada.

Han litade på Leon Kazanowitch men förutsättningen var att amerikanska Mexx Pharmaceutical Industries till slut sedan genomförde affären med ryska Godrob Medical. Godrob! Hur kunde ryssarna komma på ett sådant namn? Men det var Godrob som sett till att hans institution fått den senaste tekniken. Under fem års tid hade de plöjt ner nästan en miljard i utrustning och uppdragsforskning. PET /CT scannern och specialbyggda svepelektron mikroskop för tvåhundra miljoner, nya labbdelen för trehundra miljoner. Leon var ingen snåljåp men han visste vad han ville ha tillbaka. Pengar hade Leon redan så han kunde bada i dem om han ville.


– Det är dags att arbeta för det lilla projektet, mumlade Bo-Göran Nilsson plötsligt efter en blick på sitt eget armbandsur och hävde sig med viss möda ur den låga korgstolen. Hallgerd letade förmodligen redan efter honom. Det var antagligen därför han hörde hennes röst med jämna mellanrum. Den luktade ung försommarkväll av det nyklippta gräset, syrenen och de röda blommorna som han aldrig kom ihåg namnet på. Han drog ett djupt lustmättat andetag.

Ovanför bryggan strax nedanför altanen i gräset hade personalen från Royal Crown Catering & Event redan dukat upp långbordet för fyrtio personer. Utsikten över vattnet var magnifik. Enkla cateringbord täckta med tunga manglade vita linnedukar, Gustaf III glas från Reijmyre glasbruk och en Meissen i 482 delar från 1858. Ryska kandelabrar i silver från St Petersburg och en liten kammarorkester i syrenbersån intill som kunde spela både Stenhammar, Stravinskij och ryska kampsånger vid behov.

Kvällen var fortfarande varm och det var i stort sett vindstilla nere på slänten mot vattnet.

Bo-Göran Nilsson gick in i huset med raska steg och anmälde att han återvänt från bryggan. Han gick därefter upp på andra våningen och bytte om till ljusa nypressade linnebyxor, en stärkt vit skjorta och en pullover i persikofärgad cashmere. Han övervägde därpå tre av sina trehundrafyrtiotvå slipsar innan han missnöjt hängde tillbaka dem i slipsskåpet. ”Casual”, påminde han sig mumlande och gick nedför trappan till bottenplanet. Nere i köket kramade han sedan sin hustru upprepade gånger, kysste henne och sa några uppmuntrande ord till Lena som just var i färd med att skära upp renköttet. De hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med förberedelserna och Bo-Göran Nilsson sken som en sol.

Den här kvällen var till för att knyta vänskapsband som skulle leda till affärsuppgörelser snarare än tvärtom.

Han betraktade förstulet Hallgerds vackra stålgrå klänning i helsiden. Den satt som gjuten på hennes smäckra kropp. Brösten hävdes på ett lite utmanande sätt och han tänkte att hon var vacker. Döttrarna Eurora och lilla Paulette slöt upp vid sidan av Hallgerd som små klatschiga accenter med sina cremefärgade sidenklänningar och blomsterkransar med svenska visserligen växthusodlade men dock sommarblommor i håret. Barnens ögon glittrade, eller ja, det kanske var en reflex från marschallerna om man ska vara noga. Det var som en tavla av Zorn.

Han kramade alla tre hårt och innerligt, blev lite sentimental och tänkte att han ville behålla den här stunden för evigt.

– Önska mig lycka till, viskade han tyst till Hallgerd.

– Lycka till min älskling, sa hon log och tryckte sina svala läppar mot hans kind. Du luktar gott, sa hon uppskattande men innan han kom sig för att svara var de försvunna alla tre.

Han var stolt över dem. Hur många gånger hade de inte ställt upp för honom? Sena kvällar när kollegerna velat ha en nattmacka och sedan komplett frukost på morgonen. Alla dessa fredagar när de kunde tillbringat ”quality time” med varandra i träningsställ och ätit pizza. De var hans generalstab och armé på en och samma gång. Hallgerd var gjord av stål eller något liknande ännu inte beskrivet material. Han hade aldrig sett henne falla utanför ramen på en middag. Ständig leende, passade hon på gästerna och såg till att personalen höll sig på benen. Aldrig skrek hon och var ovänlig medan hon visade auktoritet som få. Ändå älskade folk henne. Vilken fantastisk hustru du har! Vilka fina barn ni fått!

Han drog ett djupt andetag, gick åter ut och granskade dukningen. Den såg magnifik ut. De hade diskuterat blinier och rysk kaviar med äkta smetana men övergett tanken. Han tänkte att det nog var ett riktigt val och att han hade haft fel. Som vanligt.

Bo-Göran Nilsson ville börja röka en stilla cigarr i biblioteket men efter en snabb blick på sitt armbandsur insåg att han inte skulle hinna.

Smågnolande återvände Bo-Göran därför in i det stora serveringsköket där den läckra förrätten bestående av hembakad fullkorns toast med basturökt innerfilé av ren och äggstanning höll på att fördelas över en vackert upplagd salladsbädd. Han suckade gillande åt arrangemanget och upptäckte samtidigt att han blivit en smula hungrig.

Champagnen höll precis rätt temperatur i den stora vinkylen. Ett tag hade han tänkt skaffa champagne från galeasen Jönköping som förliste utanför Finland 1916 med last av champagne, konjak och vin. Men hans kloke vinagent Julius Benoux-Östergren hade rått honom att satsa på konjak istället. Fler än ett kalas hade blivit avslagna av gammal champagne så nu hade han istället införskaffat fyra flaskor prima drygt nittio år gammal konjak som varit på väg till den ryske tsarens fest med galeasen Jönköping. Kunde det bli bättre. Han hade till och med tänkt ut en möjlig stickreplik då han serverade ryssarna. ”Man kan säga att den här konjaken kom fram till sist”. Han tyckte själv att det lät utomordentligt fyndigt men testade det i alla fall på Hallgerd. Hon hoppade inte direkt av upphetsning som han möjligen väntat men nickade och sa att det lät väl bra men att det nog skulle vara uppskattat om han inte nämnde några priser. Han hade skam till sägandes faktiskt tänkt göra det. Fan, femtio tusen för fyra flaskor konjak. Men Hallgerd visste allt om den här typen av frågor och han hade med åren lärt sig att det hon sa var det som gällde om man inte ville göra sig själv till ett allmänt åtlöje. I början av deras förhållande hade han blamerat sig ordentligt ett par gånger. Hallgerd däremot, hade fått en gedigen uppfostran. Med en ängels tålamod hade hon förklarat för honom inte bara den formella etiketten utan också det som verkligen gäller och balansen emellan de båda emellan som aldrig står att läsa i ”Vett och Etikett”. Den svenska överklassen generade inte folk. Det var kanske dess främsta signum. Det betydde inte att de inte registrerade saker och ting, intrigerade och snackade skit om varandra. Det betydde bara att man var tvungen att spåra upp skitsnacket innan man kunde säga hur pass lyckad en fest varit. Bo-Göran Nilsson visste att han hade en lång väg att vandra för att passa in. Han riste på sig av obehag inför tanken på hur nära han varit att göra bort sig med champagnen och skyndade mot ytterdörren eftersom han hörde att bilar började svänga upp på grusgången framför huset.

Det var fyra spegelblanka svarta Mercedes bilar med tonade rutor från den ryska beskickningen och två ryska privatbilar som bland andra innehöll Leon och Alana.

Ryssarna vara extremt punktliga. Två minuter i sju.

Bo-Göran, Hallgerd, Eurora och Paulette stod som vanligt uppställda utanför den öppna entrén för att ta emot gästerna.

Leonid Kazanowitch hoppade ur bilen och flinade över axeln åt den ryske handelsattachén som kämpade med att få ut sin stora kroppshydda ur ambassadbilen bakom. Leon gick direkt mot Hallgerd, sträckte fram handen och log. De hade träffats tidigare. Han var en värdig representant för det nya stora landet med de nya värderingarna. Putin och hans gäng rådde de inte på men resten fick lära sig att spela andrafiol.

Den gamla tiden var förbi och mycket av skräcken med den. De gigantiska blygrå svettiga kombinaten som legat som rykande, fräsande gråsuggor over hela landet från Östersjön till Sibirien började ersättas med moderna rationella fabriker som kunde mäta sig med vilken europeiskt produktionslinje som helst. Det kom följaktligen inga tiotusentals arbetare och arbeterskor genom de flagnade grindarna på gråsuggorna längre. De var redan bortrationaliserade.

Stanchanoviterna som på trettiotalet kom och slipade verktyget flera timmar innan skiftet började hade ersatts av automatiserade processer, outsourcing och en brutal kapitalistisk ekonomi som Ryssland skulle genomlevt för hundra år sedan.

Det var denna ofta smärtsamma omvandling Leons far och sedermera han själv delvis tvingats verka i. Men tur hade de haft. Leon skyllde på turen. Den där förbannade turen hade förföljt honom hela hans vuxna liv. Alltsedan Sovjetunionen brakade samman hade han tvingats att lyssna på dussintals ryska affärsbekanta som dragit olikt lotter i det stora sammanbrottslotteriet. Alltifrån slitna tredjeklassfigurer som klagat högljutt på att de aldrig lyckats få en bit av den stora kakan som delades upp efter 80-talet.

– Du har bara haft otur, brukade han säga åt dem.

Vanligtvis fnös de högljutt och började sedan gråtande berätta varför det inte handlade om tur. Då han återgav de tre avgörande ögonblicken i sin egen familj historia, trummade de nervöst för att de skulle återfå ordet och kunna fortstätta sin bevisföring.

Hans framlidne far Alexander Kazanowitch hade skaffat en extra lägenhet 1969 i den ungerska staden Budapest där han befunnit sig i egenskap av handelsattaché för Sovjetmakten. Lägenheten blev två och de hyrdes ut till turister och forskare eller helt enkelt till andra ambassader. Lägre tjänstemän förstås. Två blev flera och vinsten plöjdes ner i affärer med grönsaker tillsammans med georgierna i St Petersburg. Sedan fick man dela med rätt sorts människor förstås.

De hade haft sitt eget Glasnost och Perestrojka långt innan Gorbatjov dök upp på scenen. Men när han kom var de väl förberedda. Det ryska folket skulle bli kapitalister. Landets rikedomar skulle fördelas. Allt hade ställts på kant. Han mindes deras städhjälp i St Petersburg, gamla präktiga fru Radek. Varje dag kom hon och såg till att deras lägenhet sken som en nypolerad samovar. En kväll vintern 1994 hade han återsett henne utanför varuhuset vid Nevski. Hon satt tillsammans med de andra änkorna på trottoaren. Smutsiga och uppgivna. Han såg att hon bara hade några få tänder kvar. När Leon växte upp var alla hennes tänder vita och regelbundna. Han hade till och med haft några sexuella fantasier om henne. Nu kostade den loppiga pudeln vid hennes sida femtio rubel och herr Radeks krigsmedaljer fick man för 5 stycket. Herr Radek var död men hade erhållit fyra medaljer för visat mod vi belägringen. En silvermedalj hade herr Radek fått ur självaste marskalk Ivan Konevs hand, berättade hon stolt.

Leon presenterade sig och pratade med henne. Hon verkade inte känna igen honom överhuvudtaget. Han gav henne 500 rubel. Nästa vecka var hon tillbaka. Hon hade glömt alltsammans. Pudeln var borta och hon hade tre medaljer kvar. Stalingrad, sa hon och visade honom en medalj. Tre rubel för dig, sa hon och log frestande medan hon malde med sina få kvarvarande tänder.

Han hade skyndat bort och hade aldrig mera sett till henne. Vintern var kall. Men inte kallare än krigsvintrarna. När de var barn hade Fru Radek hade gjort varma bullar åt dem när de kom in från skridskobanan. På omvägar hörde han senare att hon frusit ihjäl i sin lägenhet en natt i februari.

Fru Radek tillhörde det förgångna. Den gamla tiden. Nu skulle ryssarna bli kapitalister, tjäna pengar, lära sig att ta för sig. Alla talade om de där aktierna. Om att bli rik. Ifall det där förbannade landet skulle kunna komma på fötter för första gången på tvåhundra år. Folk var optimistiska under flera månader i sträck. Aktierna delades ut. Kuponger där det stod att man var ägare till två eller fem aktier i Rugaz eller något annan av de nedslitna gråsuggorna. Folk räknade som besatta. Skulle de ha råd med en bil om två år. Nu skulle det bli fart på saker och ting. Amerika kunde dra åt helvete.

Aktierna steg och sedan sjönk de. Ingen ville investera. Madrasserna var fulla med pengar. Gudars skymning, som de där företagen såg ut. Maskinerna var från stenåldern och tyskarna som kommit sa att i Ruhr kunde en tysk man klara av vad femtio ryssar gjorde. Det hela var för deprimerande. Nu skulle snart aktierna vända. Men aktierna sjönk mer ändå. Det började vid den tiden dyka upp välklippta yngre män som köpte upp aktier. Idioter. Ungdomligt oförstånd. En kvinna gav bort sina fem aktier till en sådan ung man i svart läderjacka. Jag vill inte lura dig sa hon. Du får dem av mig. Håll till godo. Hans far hade berättat sådana historier.

Det hände ungefär samtidigt som Leon Kazanowitch avlade sin efterlängtade examen vid London Business School. De satte sig på examensdagen i Regent’s Park tvärs över gatan och drack champagne i vecka. Sedan packade han, städade ur studentrummet, lämnade nycklarna till Fru Sumners och åkte sedan ut till Heathrow och tog flyget till St Petersburg. Där väntade hans far redan otåligt på honom.

Fadern hade ringt två veckor tidigare.

– Är du klar med universitetet, hade Alexander Kazanowitch frågat när han ringde.

– Snart, sa Leon.

– Kom hit direkt efter examen, sa Alexander Kazanowitch. Jag har något att säga dig. Men du behöver vara här på plats så att säga.

Sådan var han den gamle karriärdiplomaten. Inga onödiga tal och kringelikrokar.

Lägenheten låg nära centrum i ett hus från 1790. Det var åtminstone vad folk sa. Att huset var så gammalt. Lägenheten var belägen på första våningen en halvtrappa upp. De gamla svarta marmortrapporna var snedslitna och trapphuset luktade som vanligt starkt av tallsåpa. Det var en statlig tjänstebostad och skulle tyvärr försvinna med fadern eftersom hela huset ägdes av den ryska staten. Tre rum och kök var att betrakta som en stor lägenhet i det gamla Ryssland. Dörrarna var en och sjuttiofem och det var lågt till tak. Men det var en exklusiv lägenhet som en gång i tiden bebotts av tsarens hovstallmästare Vladimir Kuprin. Genuina blankpolerade träpaneler, djupa fönstervalv och en stor öppen spis i varje rum så man kunde hålla värmen på vintrarna.

När Leon anlänt var det redan sommar och fönstren var öppna mot gården. Koltrastar och sparvar tjattrade i kapp i den stora blommande kastanjen på gården. Fadern satt nedsjunken i den djupa fåtöljen Leon sett honom bli gammal i. Pipan av körsbärsträ pyrde och då och då kom det försumbara rökpuffar ur den.

– Sätt dig ner Leonid Kazanowitch, sa fadern precis myndigt som Leon mindes det från förr. Hans far var bestämd men det var inte mer än så. Han skrek inte och han slog aldrig vilket var ovanligt bland ryska fäder ur hans generation.

– Hur är det med dig far, undrade Leon och satte sig i fåtöljen bredvid. Hur är det med Sonia, fortsatte Leon efter en stund eftersom fadern inte verkade vilja svara på den första frågan.

Alexander Kazanowitch lyfte blicken han haft riktad mot golvet och vände sig mot sonen. Leon såg att fadern hade magrat sedan han såg honom sist. Dessutom hade han blivit gul i ansiktet.

– Det är bra med Sonia, sa fadern kort som om han genast ville avsluta den diskussionen.

Sonia var gift med en lettisk sjökapten och bodde i Riga sedan många år. Leon hade bara sporadisk kontakt med henne. Deras mor hade gått bort hastig i en hjärnblödning för fem år sedan och Leon misstänkte att cancern var på väg att ta ett slutligt grepp om fadern. Leon suckade.

– Far, sa Leon. Du ser friskare ut än i påskas.

Fadern tittade på honom med sina vattniga gammelmansögon och la pipan i pipstället med en liten smäll.

– Leon, sa fadern och hävde sig en smula i stolen. Jag ska dö och om den saken är det inget tvivel inom läkekonsten. Däremot skulle det skett för länge sedan men nu känns det som om min skröpliga lekamen kommit ifatt deras förbannade diagnoser. Morfinet biter inget vidare och jag skriker ibland om nätterna. Men det är inte därför jag kallat hit dig. Jag vill tala om tillgångarna.

Leon hade inte haft långt till tårarna den där dagen. Han kände i varje del av sin kropp att det var de sista kornen som rann ur timglaset för den gamle mannen på andra sidan bordet. Han ville säga något men visste bara inte vad. De hade aldrig stått varandra så särskilt nära men heller inte bråkat med varandra. Alexander Kazanowitch var en man av sin tid.

Papperet var ett enkelt A4. Med darrande hand räckte fadern över det till Leon.

– Här finns allt nedtecknat, sa fadern därefter kort och lutade sig tillbaka med en suck som övergick i en grimas av smärta. Du får överta allt nu innan jag köper morfin för slantarna, fortsatte fadern och övermannades av en hostattack när han försökte skratta åt sitt elände.

– Din syster har redan fått smyckena och det saknas lite men du får fylla på hennes del senare. På kontot i First Manhattan finns en halv miljon amerikanska dollar. Ta pengarna och gå till Ruskov. Minns du Ruskov?

Leon stirrade häpen på papperet och nickade.

Han mindes Rustov men framför allt hans dotter Nadja som haft enorma blå ögon och enorma bröst. Tyvärr hade allt annat också snabbt blivit enormt på henne. Men på grund av Nadja visste han genast vem den lille strame mannen i den svarta yllerocken som brukade komma hem och spela schack när han själv bodde hemma. Miroslav Rustov.

– Du ska gå till Industriministeriet vid Rymdparken, sa fadern. Jag har talat med Miroslav. Det finns 300 000 aktier i det statliga bolaget Godrob. Känner du till Godrob?

Leon skakade på huvudet. Godrob? Han var fortfarande i något slags chock över summan som fadern nämnt. En halv miljon amerikanska dollar. Vad hade gubben fått dem ifrån?

– Leon, lyssna nu noga på mig, sa hans far med viss skärpa och knep åt med sin magra knotiga hand runt Leons handled.

– Far, var har du…

– Fråga inte, sa fadern och höjde handen. Jag har gjort förbannade affärer i femtio år. Det är inga konstigheter. Då var det kanske men inte nu. Jag har i varje fall inte mördat någon om jag säger så. Nåväl, Godrob är ett av statens läkemedelsföretag. Det är till salu och jag håller på att köpa upp det i hemlighet. Vi har fyrtiotre procent av aktierna redan. Med aktierna från Rustovs insamling får vi nästan sjuttio procent. Ta över och behåll chefen för industridelen, Belev och gör som han säger medan du lär dig branschen. Det finns stora dolda världen i bolaget, Leon. Stora världen.

Leon hade lyssnat men nu tänkte han mest att fadern bord tvätta sig en smula och klippa ner de gula naglarna han visat för att understryka sina argument. Men Alexander Kazanowitch pratade på till krafterna svek och han hostande och dreglande föll samman.

Leon lyfte sin far Alexander till sängen i rummet intill. Han vägde knappast något alls längre.

Tre dagar senare var fadern död. Han hade somnat in i sin vanliga fåtölj enligt grannkvinnan som brukade hjälpa honom då och då med inköpen. Leon var och hälsade på Sonia i Lettland över dagen och fick höra om saken på telefon. Leon misstänkte att fadern tagit en rejäl dos morfin.

Det blev en stilla begravning på Moskvas västra kyrkogård. Trots att Alexander bott i nästan hela sitt liv i St Petersburg ville han bli begravd i den gamla släktgraven. Det var Sonia, den lettiske sjökaptenen, deras två barn och Leon samt ett femtiotal gamla vänner och arbetskamrater. Nästan alla tycktes urgamla och de flesta såg uppriktigt ledsna ut. En vecka senare gick Leon traditionsenligt till graven med lite vodka och ett par smörgåsar. Han fann då till sin förvåning flera äldre män vid graven. Det var vi det tillfället han fick höra den verkliga historien om sin fars förmögenhet.

I tio år styrde Leon Kazanowitch sedan sitt läkemedelsimperium från Moskva. Miko Belev blev hans förtrogne vapendragare. Miko visste allt vad som fanns att veta om hur man tillverkade stora mängder smärtstillande med hjälp av en relativt billig och okomplicerad teknologi. Det fanns tio olika fabriker över hela Ryssland samt i Ukraina och Azerbajdzjan. De sålde av fabriken i Azerbajdzjan men behöll den i Ukraina. Sedan tecknades avtal med ett antal länder i Afrika och Iran samt Malaysia om försäljning av färdiga produkter. Från London släpade Leon med sig två gamla kompisar från studietiden Lakshiman Polamreddy från Madras i Indien och Nalini Satinder från New Dehli. Snart hade de installerat helt nya maskiner i hälften av fabrikerna. De producerade sedan med framgång licenstillverkade billiga indiska generika och derivat på kända europeiska och amerikanska originalmediciner. Lakshiman Polamreddy kom från en gammal indisk finansfamilj men hade ingen lust att flytta tillbaka och gifta sig med en släkting. Han hade en god näsa för affärer och blev därför efter bara ett år finanschef i Leons lilla imperium. Nalini Satinder var forskare inom smärtmedicin och Leon hade haft en liten affär med henne i London. Hon fick leda forskningsavdelningen, vilket visade sig vara ett lyckosamt val. Nalini Satinder kom snabbt med ett antal radikala förslag på hur de skulle göra för att utvecklas till det främsta forskningslaboratoriet i det nya Ryssland. Alla ville vara med och modernisera det nya Ryssland som det slutliga beviset på kapitalismens överlägenhet. I slutet av 90-talet plöjdes all vinst ner i forskning och snart hade Godlob köpt upp en handfull lovande forskare och medföljande patent. Ett nytt centrallaboratorium byggdes på mindre än åtta månader för drygt en miljard dollar. Genom professor Vasilij Sarkov från Berkeley kom de över frontlinjen inom forskning kring depressionssjukdomar. Svårmodiga typer fanns det gott om i landet och det var ett strategiskt val de gjort redan 1996 på inrådan av forskningschefen Nalini Satinder. Hon ansåg att den inhemska marknaden skulle vara mer än tillräcklig för årtionden framöver.


Nu stod Leon Kazanowitch med sin unga hustru Alana på trappan till Bo-Göran Nilssons spatiösa souterräng villa på Lidingö i utkanten av Stockholm. Snett bakom honom skymtade Bo-Göran handelsattachén vid ryska ambassaden, Vassilij Sarkov och hans pratglada amerikanska fru Valerie. Snett bakom dem stod Nalini Satinder och hennes nya partner. En mjuk pakistanska vid namn Sara som Bo-Göran träffat som hastigast en gång under Rio konferensen. Bo-Göran Nilsson vinkade glatt till Sarkov och såg samtidigt att Lakshiman Polamreddy var på väg mot honom.

– Välkommen Lakshiman, sa Bo-Göran Nilsson glatt och introducerade därefter sin fru Hallgerd och barnen.

– Hur lever livet med Il Professore, skrattade Lakshiman och fingrade samtidigt nyfiket på Euroras blomsterkrans.

Lakshiman Polamreddy kom ensam efter vad Bo-Göran kunde se.

– Bara fint, log Bo-Göran Nilsson tillbaka och förde Lakshiman Polamreddy mot dörren.

Hallgerd log sitt bredaste leende och barnen neg som om de aldrig gjort något annat. Allt fler gäster anslöt sig. Ryska forskare, affärsmän och diplomater blandade med svenskar, amerikaner och indier. Gunnar Sandgren från Nobelstiftelsen anlände med sin fru Martina och snart hade de flesta tagit sig genom huset till drinkbrickorna. Bo-Göran fick tag i en cider och spanade efter Leon Kazanowitch. Var det Alana hans nya hette? Hade Anders Pihl från EU- kommissionen kommit ännu?

Anders Pihl var en gammal kompis till Bo-Göran Nilsson. De hade delat kök på studentkorridoren vid Lappis i Stockholm efter Bo-Göran flyttat från Lund. Det hade varit en ganska jobbig tid för Bo-Göran och Anders hade en massa vänner som festade friskt varenda helg så Bo-Göran kom snabbt in i en ny bekantskapskrets. Bo-Göran slapp frågor om sin pappa, om Lund och allt som hänt därnere. Kanske hade han berättat något för Anders. Han mindes inte. Efter ett tag klippte Bo-Göran Nilsson alla band till Lund. De pratade aldrig mer om det som hänt. Aldrig någonsin.

Det var en helt underbar kväll. Sval utan att vara kall. Solen var ännu en bit uppe men började skifta mot rött så smått. Vattnet var blank som en spegel. Gästerna hade satt sig till bords och kandelabrarna lyste upp kvällen. Mjuk hissmusik strömmade ur vardagsrummets inre. Ett milt sorl hade brett ut sig efter förrätten och Bo-Görans lilla välkomsttal hade tagit emot med varma applåder. Det verkade som om placeringarna fallit väl ut. Hallgerd hade i varje fall rapporterat att alla såg ut att trivas och hon var expert på det området.

Bo-Göran Nilsson såg till att Anders Phil som dykt upp fick tillfälle att samtala med Lakshiman Polamreddy mellan huvudrätten och desserten. Pihl hade ansvaret för EU:s nya forskningsstrategi utredning och Bo-Göran hade talat varmt för ryssarnas forskningskapacitet. Det Pihl inte visste hade han inget ont av, resonerade Bo-Göran och han var säker på att Anders hade samma syn på saken.

Så fort de varma ostkaksterrinerna och färska svenska jordgubbarna kommit på bordet och sorlet åter steg, visste Bo-Göran instinktivt att festen skulle bli en succé. Leon blinkade åt honom medan desserten dukades av och kaffet var på väg till småborden på grässlänten. De hade blivit lite kyligare nu och gasolvärmarna började väsa under parasollerna.

Bo-Göran tog Leon under armen och de gick ner till vattnet och ut på bryggan.

– Fantastisk middag du ordnat sa Leon uppskattande och tog tag i Bo-Görans arm. Det är så vackert härute att man nästan svimmar. All denna grönska, din fantastiska familj.

Bo-Göran nickade.

– Ja, det blev en lyckad kväll, tillstod Bo-Göran. Vi hade tur med vädret.

– Pah, utbrast Leon. Varför ska ni svenska alltid snacka om väder? Du och din hustru har sett till att vi som fått förmånen att vara med har haft en oförglömlig kväll.

Bo-Göran log lite självbelåtet.

– Leon, sa han sedan allvarligt och bytte ämne. Vi kommer efter vad jag inhämtat från den senaste serien försök att kunna genomföra de sista testerna redan inom en månad. Till första oktober ska vi kunna publicera artikeln.

Leon nickade och tryckte Bo-Görans arm.

– Ni har gjort ett fantastiskt arbete, sa han sedan småleende och tände eld på en cigarett.

– Utan ditt stöd hade vi stått oss slätt, mumlade Bo-Göran och vinkade avböjande åt Leons framsträckta cigarettpaket.

– Vi hade styrelsemöte igår, sa Leon och blåste en rökring ut över vattnet åt Tallholmen till. Det finns ett optionsprogram där du numera har en miljon aktier till fem kopek styck om ett år. Marknadsvärdet ligger förstås betydligt högre. Styrelsen ville villkora det till avtalet om tillverknings- och försäljningsrättigheterna. Din institution får normala royaltyn och ett separat avtal. Ditt namn förekommer överhuvudtaget inte. Ett ryskt bolag MedProspekt med ett konto i en kinesisk bank finns från och med idag. Du ensam har teckningsrätt för kontot och det sitter några ryssar i styrelsen för formalitetens skull. Jo, sedan har du ett civilrättsligt avtal om att delta i framtida riktade optioner på samma villkor som styrelsen i huvudbolaget så länge tillverkning och distribution ligger hos oss.

Bo-Göran Nilsson nickade och såg tillfreds ut.

– Det är säkert helt i sin ordning, sa han och lade armen om Leons axlar medan de sakta vandrade upp till de övriga. Skicka papperen till min box som vanligt så skriver jag under i veckan som kommer.

– Utmärkt, sa Leon. Tror du verkligen att det här håller nobelprisklass?

– Jag vet att det gör det, sa Bo-Göran Nilsson lugnt.