söndag 8 mars 2009

Same,Same But Different!



I New York kommer det ut en tidning på söndagar som är mer som ett en påminnelse om Guinness Rekordbok.

Tidnings namn är New York Times. När man bär den under armen med alla bilagorna så känns det omöjligt att köpa någon annan tidning samtidigt.

Jag antar att det är omöjligt att läsa New York Times söndagstidning på en söndag. Antagligen skulle det ta merparten av följande vecka att sätta i sin hela tidningen. Men New Yorkianerna gör inte det heller. De vet vad de vill ha. Antingen det handlar om lägenhetsköp, ny bil, mode eller rentav nyheter.

Kultur har en framträdande position i New York Times. Det är inte bara New Yorks förtjänst. Det finns några få kvalitetstidningar i världen där ägarna och redaktionsledningarna fortfarande har ambitioner att bevaka alla områden. Därför vet man på dessa meiaprodukter vad som är på väg att hända inom kulturlivet i Berlin, Beijing eller Mumbai lika väl som i Dallas eller New York. Det ingår i konceptet.

NYT Sunday Book Review är för den som inte kan köpa den tryckta upplagan möjlig att ta del av via nätet. Där har man också den goda smaken att publicera första kapitlen i nya böcker. Där recenseras böcker på ett kunnigt och spännande sätt utan de skitnödiga övertoner som man inte sällan hittar i svenska recensioner. Ska man kritisera en bok New York Times får man se till att göra det lite galant, inte bara dra ihop något om att ”jag somnade inte helt oväntat efter förordet” eller ”Om bara X inte påstått att han skrivit en bok så hade allt varit frid och fröjd”.

Jag säger inte att alla svenska kulturartiklar är kass men att läsa New York Times kultursidor är ett nöje i stort sett varje gång och man känner sig både upplyft och delartig i något lite större än att Ernst Brunner tycker att allt som han inte själv petat ihop är medelmåttigt och ”ovärt” som Lisa Magnusson skulle uttryckt saken. När Brunner är på semester tar Ranelid gärna över stafettpinnen och tvärtom. Dessemellan en rasans massa mer eller mindre inkrökta debatter. På DN Kultur är det som vanligt lite queer, lite Hjalmar Bergman, lite Mian Lodalen, lite Lotass, lite Depeche Mode, lite Helena Henschen, lite Bengt Ohlsson, lite Amos Oz, lite Pär W såklart och lite Missan Hånglar med Adam Alsing. Carolina prata kuk i sin krönika. Allt är som vanligt. Lite bråk i Bergmanstiftelsen. En av tretusen Stieg Larsson artiklar där man hittat någon släkting till Larsson som har en tatuering på ryggen. Spärra utgångarna! En kulturdebatt som aldrig når utanför någonting. Det luktar sunkig ankdam lång väg och jag klickar tillbaka till NYT för att få andas en smula frisk luft.

Sverige delar ut världens finaste litterära pris. Varför har vi inte världens främsta kultursidor i våra tre stora tidningar? Ja, det kan man verkligen fundera på. Folk läser ju som aldrig förr så det borde ju finnas underlag.

Vad saknar jag? Det är väl ungefär samma som när det gäller nyheter. Omvärldsbevakning.

Utsikt, galant eller råfräckhet utan att tappa tråden. Vad händer på bokfronten i olika länder.

Vilken spännande ny lyrik kommer ut i Paris, Buenos Aires eller i Tokyo? Konst i andra länder.

Beta av Europa. Vad är på väg inom konsten. Norge, Finland, Danmark. Ta lite breda grepp istället för att tjata om samma tema, Picasso, Dali, Zorn, Larsson, Matisse och några till.

Samarbeta med andra media. En bra översatt artikel från NYT, The Guardian eller La Stampa kan vara tio gånger bättre än en egen.

I dagens New York Times hittar jag omedelbart flera intressanta artiklar. I DN eller SvD får man ibland leta en vecka eller två för att hitta en enda. Vad är det för fel på oss?

First en roman ”The Vagrants” av Yiyun Li som handlar om Lärare Gu under kulturrevolutionen och dess efterdyningar. Det är den 21 mars 1979 och familjens dotter en gång varm anhängare av Mao Zedong och kulturrevolutionen nu en kritiker av hela hennes generation, ska avrättas denna dag. Familjen förbereder sig genom att samla in hennes kläder som man ska bränna enligt traditionen för att hon ska har varma kläder i nästa värld. Jag har inte läst boken men här kan man prova på hela första kapitlet på nätet. Man tar fram andra aktuella böcker från Kina som behandlar samma tema. Suveränt!

Det finns recensioner, allt ordnat i intelligenta former så man kan hitta det man söker, printa ut, skicka till en polare och läsa, alltid läsa.

Jag fastar också för en ny bok som anmäls i söndagens NYT med 250 av USA:s kvinnliga författare. Först och främst har jag enbart hört talas om en bråkdel av de som nämns. I recensionen av ”A Jury of her Peers” för anmälaren Katie Roiphe också en diskussion kring det faktum att okända och kanske inte så litterärt framstående författare fått samma utrymme som mera namnkunniga. Författaren Elaine Showalter´s tanke har inte varit att framhålla litterära kvalitéer utan snarare att lyfta fram de som skrivit om kvinnligt perspektiv eller belyst kvinnors ställning. Från Anne Bradstreet till Annie Proulx.

En del av de medverkade i boken har protesterat och sagt att de i första hand är författare och i andra hand kvinnor eller att det faktum att de är kvinnor inte har betydelse för deras författarskap. Dessa har då hamnat under rubriken ”dissidenterna” i boken.

The New York Times Book Review kan man prenumerera på för 1,75 USD per vecka.Jodå ”Ghosts” av César Aira som utspelar sig i paranormala Buenos Aires finns anmäld liksom ”Pictures at an Exhibition” av Sara Houghteling som handlar om ett galleri i Paris. Det rör sig hela tiden. Det finns en komposition i Book Review och tidningen sammanställer kultursidor som får en att vilja ta del av saker och ting. Ska det vara så komplicerat att sträcka sig lite, lite längre?

fredag 6 mars 2009

Beckett´s brev



“T. Eliot is toilet spelt backwards.”

När jag växte upp så levde Samuel Beckett fortfarande. Har var absurd som författare. Spännande. Som Ionesco och Arrabal. Dom var också absurdister. Beckett fick Nobelpriset 1969 men kom aldrig och hämtade det. En egen typ alldeles för sig själv. Född i Dublin den 13 april 1906. Dog 1989 i Paris. Han betraktades som en svåråtkomlig typ. Cool.

Ett tjugotal teaterpjäser, åtta romaner, lyrik och mycket annat.

Bland annat; I väntan på Godot(1952), Spel(1963), Fotsteg(1975) eller böcker som Murphy(1938), Molloy(1951), Malone dör(1951), Den onämnbare(1953).

Men han skrev tydligen också brev. En faslans massa brev från en massa olika ställen till en massa olika människor. 15 000 närmare bestämt. Brev alltså. Som finns bevarandes. Frågan är hur…

Lois More Overbeck och Martha Dow Fehsenfeld har genomfört hästjobbet att sammanställa ett antal av dessa brev i fyra volymer. Den första kommer ut i dagarna på engelska. Då ska man komma ihåg att just Beckett anses av experter ha haft 1900-talets värsta handstil bland författare, alla kategorier.

Det är oklart hur August Strindberg räknades, antagligen till 1800-talet men där var det nog så när jag tänker noga på saken att det var hans oupphörliga och röriga ändringar i manus som till sist gjorde att man fick införa ett speciellt Strinbergstillägg i tryckeriet. Sägs det.

782 sidor Beckett från den tid när han inte var berömd utan snarare försökte få ut sina verk.

Åren i den första volymen täcker 1929-1940.

Han var inte klar över vad han ville bli i början av sin karriär. Han hade som framgår av breven bland annat funderingar på att bli pilot. I New York Times skriver Dwight Garner i sin anmälan av The Letters of Samuel Beckett Vol 1 1929-1940 att Monthy Pyton skulle drömt om att får göra en sketch om Air Beckett. I väntan på…planet som aldrig…

Han hjälpte Joyce att förbereda utgivningen av Finnegans Wake 1937 och fick 250 franc för arbetet av Joyce:

“He then supplemented it with an old overcoat and 5 ties! I did not refuse. It is so much simpler to be hurt than to hurt.”

Deras vänskap stumnade en smula sedan Beckett gjort klart för den berömde Joyce att han inte var så intresserad av Lucia som alltså var James Joyce klart intresserade dotter.

Beckett recenserade inte sällan också andra berömdheter och var ingen mjuk kissekatt. I ett brev skrev han; “Miss Costello said to me: ‘You haven’t a good word to say for anyone but the failures.’ I thought it was quite the nicest thing anyone had said to me for a long time.”

En gång när han åter vacklade i frågan om vad han skulle ägna sig åt, skrev han till den ryske filmregissören Sergej Eisenstein och erbjöd sina tjänster.

Det där om Eliot? Ja, sådan varvhan , den gode Samuel Beckett. Om Charles Darwins bok ”Origin of Species” skrev han; “badly written catlap.”

För att som Dwight Garner påpekar i sin anmälan varit mannen som kläckte meningen:

“Every word is like an unnecessary stain on silence and nothingness”, så verkar han inte riktigt ha levt upp till sina ideal.
15 000 brev!

torsdag 5 mars 2009

En doft av USA



Jag vet inte vad det är med USA som intresserar mig.

Det finns något direkt och påträngande med USA, med amerikansk kultur. Den vill inte bli upptäckt. Den ber om att bli upptäckt. Som en femåring som svänger runt i sin nya kjol.

Oskyldig men samtidigt uttalad och viljestark. Rak. Rå. Fräsch. Oförvägen. Rostig och stålblank på samma gång. Eklektisk. Unik och modig. Sökande.

Jag har aldrig varit i New York. Fast det har jag. Eller rättare sagt jag har varit där tusentals gånger. En gång var jag där i en hel vecka i sträck men ändå inte. Andra gånger i sex eller sju timmar i en bra bok som för en runt staden som man bara vill undersöka. När jag var i New York i en vecka blev det av någon anledning en hel extra dag. Planet hade gått när vi kom ifatt.

Simon & Schuster. Time. Blue Note. Jazz. Pizza. Tjocka böcker som luktar trycksvärta eller bara färg. Fiskhallarna nere vid Wall Street åt hamnen till. Isen. Brooklyn Bridge. Tom Wolfe.

Museum of Modern Art. Central Park. De fina gatorna. Fifth. Mannen som bodde i en hydda av marinplywood mitt på Manhattan. Teven var kopplad till lyktstolpen. Hästdroskor.

Bokhandlare, chassiderna som sålde elektronik. Skivaffärerna. Kläder. Gamla artister som uppträder för några dollar på mindre hotell. Snöbollar. Rykande brunnar som i filmerna. Galna taxichaufförer. Gula bilar. A Yellow Cab. A real Yellow Cab. Wadda ya mean! Ten bucks! Are you from Isr…Juvelerare. Små intima restauranger. Jazzklubbar som bär spår av legender.

Legender som spelar. Berättelser om döda legender. Little Italy. Chinatown. Wrong street. Empire State. Trump. Crossroads. Munkjackor. Alla dessa munkjackor. Nattöppna närbutiker. Drick i papperspåsar. Papperspåsar. Fula hus. Vackra hus. Små kyrkor. Höga hus. Damm. Förändring. Helikopter. Flapp, flapp. Runt Manhattan. Frihetsgudinnan. Tjocka frottéhanddukar. Soptunnnor av metall. Plast. Bloomies. Wal Mart. Utkanter. Bakgårdar. Hissar. Konstiga kontor. Exklusiva kontor. Pool på taket. Pool i limousinen. Limousiner. Grova bussar. Eleganta människor. Mindre eleganta människor, fyllon. Poliser. Tunnelbanetåg. Människor. Stål. Betong. Glas. Människor bakom glas. Människor i glasögon. Dyra slipsar. Billiga slipsar. Inga slipsar. Fötter. Nakna fötter. Frusna fötter. Dårar. Uteliggare. Minus 14. Lukten av stor stad. Dimma, råkyla. Båtar som tutar. Båtar som inte tutar. Båtar. Ovanliga händelser. Ovanliga människor. Människor. Människor. 1987.

Ändå var det bara New York. Genom en film. Två timmar och tre minuter. Eller en sträckläst bok. En berättelse av en man i Istanbul eller Prag. Houston. Dallas. Los Angeles. Washington. Andra städer. Buell. New Orleans. San Fran…

USA.

Next Great American… Sag Harbor by Colson Whitehead, Lost City Radio by Daniel Aracón, Lithning Field by Dana Spiotta, Absurdistan by Gary Shteyngart.

Snart i en bokhandel. Alldeles snart. Lovande enligt Esquire.