När jag läser om Vikas Swarup i NYT så slås jag först av att hans namn låter svenskt. Som Vicke Viking ungefär. Men Vikas Swarup är indier. Tillhör den indoeuropeiska språkstammen. Som de iranier som talar farsi och de kurder som talar kurdiska.
Vikas Swarup kommer från en familj där man utbildade sig till jurist. Det kan vara en smula noggrant med sådant i just Indien. Man blir inte vad som helst var som helst. Så Vikas hamnade på ett tjänsterum på indiska UD, en ”back office” position.
Under två månader skriver han sin första roman, hittade sedan en agent på nätet som behövde en författare och på den vägen är det.
Boken Q & A var rätt på alla sätt. Den handlar om en outbildad servitör i Bombay som vinner en miljon rupies i en frågetävling. Filmen som baserats på boken, Slumdog Millionaire vann en Oscar för bästa film och sju andra Oscar.
Om några månader ska Vikas Swarup, 47 år börja ett nytt jobb som generalkonsul i Osaka.
Han är en intressant författare. Det är klart att han har synpunkter på hur manuset tuggat om hans bok men han tycker ändå att filmen följer själva huvudtanken som är en serie tillbaka blickar medan huvudpersonen svarar på frågorna en efter en TV-programmet Q & A.
En stor del av filmen utspelas i Bombays slum. En slum som Vikas själv aldrig har besökt. Så mycket realism behövde han inte.
Intervjun som gjorts i dagens New York Times kulturdel tar också upp det faktum att det inte är alla som hurrat. Salman Rushdie har sågat den längsmed fotknölarna. Rushdie sa; “the kind of fantasy writing that gives fantasy writing a bad name.”
Nu ska man nog inte bry sig så förskräckligt mycket om vad andra tycker så länge man har läsare som gillar det man gör.
Nå, Vikas har andra fördelar jämfört med Rushdie. Han kunde tack var sin ställning inom utrikesförvaltningen ordna så att två av filmens unga pojkar som varken hade födelseattest eller pass kunde få pass och komma till Hollywood och stå på scenen tillsammans med Steven Spielberg när Oscars statyetterna skulle delas ut. En upplevelse för livet får man anta.
Vikas är ingen skitnödigt typ. Han berättar att han kunde skriva sin bok så fort beroende på att han använde Google, ett hjälpmedel som faktiskt är helt suveränt för författare.
Ett annat hjälpmedel eller snarare komplement får man väl säga som jag själv haft mycket glädje av är Google Earth. Jag håller just nu på med en resa i en bok som går genom Ukraina vidare genom Polen, Tyskland och slutligen till Frankrike. Jag har visserligen varit i alla länder utom Ukraina men eftersom resan går på motorcykel så ska man passera olika städer och då är det perfekt att titta igenom Google Earths bilder som folk lägger ut med vyer och detaljer av olika delar av städerna. Sedan kan man använda platser och gatunamn och googla dom på vanliga Google och på så sätt få ännu bättre på benen. Det finns både vinter och sommarbilder så man kan välja vilken årstid man vill. Jag behövde en sjö vid Ternopile och den hittade jag. Jag fann sedan ett lämpligt ställe där jag kunde placera ut ett en restaurang intill sjön. Jag kunde beskriva några små holmar perfekt efter bilder osv.
Samma sak med en sekvens från Tehran. Hotellet där händelserna utspelar sig kunde jag se från olika vinklar och sedan gå vidare och ta reda på så mycket som möjligt om det, antal våningar, när det var byggt, hur det såg ut inuti, vilka färger det var på överkasten och genom omdömen från gäster som varit där kunde jag konstatera att det inte fanns så mycket i minibaren på det hotellet.
Voilá!
Slumdog Millionaire!
Boken heter Q & A och Swarups nya Six Mysteries, en kriminalhistoria.
